Hägrande stol i Akademien för Kjell Westö?

15 februari 2014

Böcker, Förstasidan, Kultur

kw

Kjell Westö, senast aktuell med romanen Hägring 38 vore ett bra val för akademien som samtidigt måste fundera över våra föreställningar om vad som egentligen är svenskt. En finländsk ledamot i Svenska Akademien skulle berika både svenskt och finskt  kulturliv, skriver Lena Holm.

Svenska akademien grundandes i en tid när Sverige inte slutade vid Vikinglineterminalen i Stockholms frihamn. Gustav den III:s rike sträckte sig genom nylänska skärgårdar och karelska skogar, tog stöd på Viborgs medeltida murar för att avundsjukt blicka in mot det spirande Sankt Petersburgs moderniteter. Idag stannar Svenska akademien i Gamla Stan. Såväl svensktalande i Finland som nya svenskar med rötter i utlandet lyser med sin frånvaro.
Finskt kulturliv av idag är fortfarande starkt präglat av den finlandssvenska minoriteten. Genom generös lagstiftning och i kraft av gammalt kapital så produceras stora mängder kultur på svenska i vårt östra grannland. Sannolikt finns det inget annat land utöver Sverige där så många författare och kulturarbetare varje dag kliver upp och går till jobbet för att berika vårt gemensamma språk. Den finlandssvenska kulturen har en unik position som skildrare och aktör i två parallella verkligheter, den erbjuder dessutom en spegel för den rikssvenska kulturen.

Kjell Westö, född 1961, berättar i sin senaste roman, den febriga mellankrigsskildringen Hägring 38, historien om de oläkta sårens Helsingfors. Den tunna fernissa som strukits över inbördeskrigets övergrepp har knappt börjat torka innan nazismen springer in på löparstadion i Helsingfors och fyller några av de rastlösa huvudpersonernas tillvaro med skenbar framtidstro.
Westö fångar som ofta på en gång ambivalensen mellan glödande hopp och den våldsamma historiens hårda erfarenheter. Offer och förövare möts på nya arenor samtidigt som de grundläggande maktstrukturerna kvarstår. Man tvingas leva och dö med varandra, Helsingfors är litet och i utkanten av världshändelserna.
Westös författarskap har gett oss en lång rad skildringar av livet och döden i den finska huvudstaden. Med avstamp i en den koketta finlandssvenska eliten målar Westö en rik historia av människornas stad. Utgångspunkten är de privilegierades liv, vilket Westö själv delar, som avkläds och skildras med skärpa samtidigt som slitet och smutsen på andra sidan stadens sociala barriärer tillåts sprida sin lukt genom tiotalets tunga tapeter och 60-talets prefabricerade betongväggar. Populärkulturens intåg spränger rekordårens pojkrum, tidigare generationer förlorar sig i den klassiska litteraturen och Helsingforsborna går vidare. Westös universum i Helsingforssvitens romaner befolkas av män. Frånvarande fäder, törstande yuppies och veteraner från de många krigen.

Den finlandssvenska debatten om svenskans plats i vardagen är inåtblickande, om man till exempel läser den dagliga svenskspråkiga tidningen Hufvudstadsbladet så får man lätt bilden att den svenska minoriteten lever under ständiga hot om marginalisering. Så är inte fallet, skyddet för minoriteten är starkt och större problem torde finnas i andra gruppers situation i det jämförelsevis etniskt homogena och fortfarande ofta exkluderande finska samhället. Finland är alltjämt sämst bland de stora nordiska länderna på att välkomna invandrare och flyktingar.
Finländare är ett begrepp som skapades på 1910-talet för att överbrygga motsättningar mellan den finlandssvenska minoriteten och majoritetssamhällets finnar. Som föreställning är Finländare i all sin enkelhet inkluderande och ett effektivt verktyg för att både i vardagen och i en politisk diskussion närma sig alla de frågor om etnicitet och ras som extremhögern över hela Europa försöker begagna för sina ljusskygga syften. Här har vi i Sverige något att lära, och vilka om inte Svenska akademien är bättre lämpad att ta steget ut i verkligheten och formulera sig kring vad som är svenskt, i akademien och i Sverige. Hos såväl invandrare som utvandrare, minoriteter och majoriteten. Ett Finländare för oss alla.
Genom att låta Westö ta plats bland de aderton kan akademien försiktigt inträda på vägen mot samtida relevans och aktsamt sträcka sig efter den röst som man förfogar över men sällan ids använda. Många skulle lyssna.

Lena Holm

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.