Gilbert Achcar: Revolutionens låga brinner fortfarande

01 februari 2014

Förstasidan, Intervju, Nyheter, Utrikes

Gilbert AchcarHur är läget idag för det som var den arabiska våren? Här intervjuas Gilbert Achcar av Eric Ruder och ger en bild av det som har hänt hittills. en mycket mörk bild – men det finns definitivt plats för hopp i Egypten, enligt Achcar. Och till och med i Syrien finns det fortfarande möjligheter för en demokratisk och progressiv rörelse att visa sig igen, trots läget just nu, säger Gilbert Achcar.

Samtalen i Montreux är över, snart börjar förhandlingarna i Genève. Förhoppningarna är minimala inför detta möte. Men finns det något hopp i den arabiska vårens länder? Gilbert Achcar förklarar varför han tror det.

Eric Ruder: I början av 2011 gav de arabiska upproren upphov till enorma förhoppningar. Men under inverkan från de senaste händelserna i Syrien, Egypten, Tunisien och så vidare verkar glädjeyran idag ha förvandlats till sin motsats – djup förtvivlan. Hur tolkar du det arabiska upproret tre år senare?

Gilbert Achcar: Jag tror att den glädjeyra som uppstod av händelserna i början av 2011 i själva verket var obefogad – precis som de mycket dystra uppfattningar som vi ser nu. Det är ganska tankeväckande reaktioner på den nuvarande utvecklingen.
– Inledningen av upproret, med sina enorma massmobiliseringar i flera länder, gav upphov till massor av förhoppningar, och det är förståeligt. Men det var och är fortfarande viktigt att inse att det handlar om mer än att förändra den politiska regimen – det vill säga en så kallad demokratisk övergång. När det kommer till kritan står dessa uppror inför utmaningen att genomföra mycket mer radikala förändringar samtidigt som de möter statens hårda kärna, alltså de väpnade styrkorna.
– Det är en mycket svårare nöt att knäcka än att bara avsätta en Mubarak i Egypten eller en Ben Ali i Tunisien under upprorets första veckor. Massmobiliseringarna lyckade störta härskarna i båda dessa länder, men den ”djupa staten”– den gamla regimens ryggrad– finns kvar, vilket betyder att den gamla regimen till mycket stor del fortfarande finns kvar, och det finns mycket större kontinuitet mellan de nuvarande förhållandena och de gamla än brist på kontinuitet.

– Det viktigaste att förstå är att det som inleddes 2011 är en långvarig revolutionär process som har sina rötter i årtionden av ekonomiska hinder som beror på den rådande samhällsordningen natur. Vi befinner oss i själva verket bara i början av denna revolutionära process. Den kommer att vara i många år, om inte decennier.
– Så det finns definitivt plats för hopp – så länge massrörelsen fortsätter att vara fast besluten att uppnå de centrala sociala mål som från början inspirerade huvuddelen av de personer som deltog i upproret. Men det ska vara realistiska förhoppningar som kombineras med en verklig förståelse för hur svår uppgiften är.

Den revolutionära utmaningen mot den syriska regimen verkar stå inför ännu svårare omständigheter. Vad är förklaringen till det?
– Syrien är en tragisk illustration av ett av de arabiska upprorens gemensamma övergripande särdrag – nämligen att de möter flera, överlappande kontrarevolutioner. Som regel måste revolutionära rörelser stå emot en kontrarevolutionär utmaning från den gamla regimen, men i den här regionen är det bara början.
– Utöver den kontrarevolution som organiseras av staten har vi också den regionala kontrarevolutionära roll som oljemonarkierna vid Persiska viken spelar. Dessutom är det den internationella kontrarevolutionen, som i denna region framförallt representeras av USA. Men i fallet Syrien finns också Ryssland och Iran, som är den syriska regimens främsta stöd.
– Och ovanpå denna kombination av lokala, regionala och internationella kontrarevolutionära krafter finns något ännu mer ödeläggande: nämligen att en del av de krafter som uppstod under upprorets förlopp och verkade delta i revolutionen hade en reaktionär dagordning. Jag talar om de islamistiska fundamentalistiska krafterna. Oavsett om det handlar om Muslimska brödraskapet eller salafisterna eller ett antal jihadistiska element, så har dessa krafter spridit sig i regionen sedan 1970- och 1980-talen.
– På grund av nedgången för vänsterkrafterna – vänsternationalister, kommunister och de andra – har de lyckats utnyttja större delen av folkets förbittring. Tomrummet efter vänsterkrafterna har fyllts av islamistiska fundamentalistiska krafter, som i själva verket är reaktionära och inte progressiva krafter. Då de går mot de existerande regimerna så gör de inte det med en progressiv utan en reaktionär agenda, som grundar sig på religion och omvandlas till en samhälleligt reaktionär ideologi.
– Ända från upprorens början stod USA inför den kvistiga frågan hur de skulle reagera, i synnerhet när upproren riktade in sig mot deras allierade, som Mubarakregimen i Egypten. I allmänhet har Washington försökt förnya de relationer de en gång hade med Muslimska brödraskapet från 1950- fram till 1980-talet, när dessa två var kompanjoner mot alla krafter som betraktades som vänster eller progressiva i regionen.
– 2011 satsade USA i huvudsak på de konservativa krafter som skulle kunna agera som allierade under ansträngningarna att underminera den revolutionära dynamiken inifrån – när de lokala regimerna inte lyckades stoppa den utifrån med hjälp av förtryck, reformer, att ta över den eller en kombination av dessa.

– I fallet Syrien har USA använt samma strategi som i Egypten och på alla andra ställen, vilken är att förhindra den revolutionära rörelsen att bli alltför radikal – försöka hålla den inom vissa föreskrivna gränser.
– I detta avseende utnyttjar de lärdomarna från Irak. I Irak förkastade Bush-administrationen det alternativ som var det riktiga vad gäller USA-imperialismens mål, eller det tror i alla fall Washington idag. Det alternativet var saddamism utan Saddam – med andra ord att bevara den baathistiska staten och den gamla regimens olika strukturer men utan Saddam Hussein i toppen.
– Idag är det den plan USA har för Syrien – assadism utan Assad. Det är i själva verket vad de tänker sig för alla länder i regionen där rörelsen når en nivå som gör det omöjligt att behålla den gamla samhällsordningen.

– Det är i grund och botten vad de försökte få i Egypten, och ni ser alla de motsättningar som följde. De lyckades faktiskt med det i Jemen, med hjälp av en överenskommelse som saudierna förhandlade fram, och vilken innebar att hejda alla de grundläggande strävanden som ungdomarna, massorna och arbetarna som deltog i upproret i Jemen hade. Det är därför massmobiliseringarna ändå fortsätter i det landet.
– I Syrien skulle de föredra att driva igenom någon sorts överenskommelse för att bevara regimens centrala strukturer, men där det för att bevara trovärdigheten finns ett minsta villkor att Bashar al-Assad avgår, som i Jemen. Och låt oss vara klara över att ”demokrati”inte har något med det att göra.
– I Syrien sammanfaller regimens och oljemonarkiernas intressen, och de försöker tillsammans avleda eller vattna ur upprorets demokratiska natur och inordna det under de islamistiska fundamentalistiska krafternas makt.
– För Gulfmonarkierna är ett demokratiskt och progressivt uppror i Syrien – eller för den delen någon annanstans – ytterst farligt. Så närhelst de kan gå mot sådana uppror genom att stöda regimen så gör de det, som i Egypten – eller givetvis i Bahrain där de ingrep militärt för att bevara monarkin.
– Men i de fall där de inte kan stöda regimen direkt så är det näst bästa alternativet att försöka kontrollera rörelsen och ta udden av dess progressiva möjligheter. Och för detta passar de islamistiska fundamentalistiska krafterna mycket bra eftersom de inte utgör det minsta hot – åtminstone inte ideologiskt – mot oljemonarkierna, speciellt saudierna, vars officiella ideologi är den mest reaktionärt fundamentalistiska tolkning som finns av islam.
– Även den syriska regimen ville att de krafterna skulle dominera upproret eftersom det är de fiender som den föredrar: de är bäst för att förmå en avsevärd del av befolkningen liksom västmakterna att inte stöda upproret. Det förklarar varför den syriska regimen släppte mer än 1 000 jihadister ur fängelse några månader efter upprorets inledning 2011. Regimens syfte var att ge de islamistiska fundamentalistiska strömningarna möjligheter att bli en betydande kraft i upproret för att misskreditera det.
– Så även om den syriska regimen och Gulfmonarkierna hade olika syften så strävade deras strategi mot samma punkt, och resultatet blir detsamma. Båda har någon sorts intresse av att få dessa krafter att dominera upproret.
– Och för den syriska regimen var det ett sätt att förmå USA att inte stöda upproret. Denna strategi var effektiv i den meningen att vi kan se hur föga benägna Washington har varit att ge något verkligt stöd till upproret, utöver vaga uttalanden och ytterst begränsade materiella medel.
– Mer än något annat fruktar Washington en ytterligare radikalisering av situationen och en möjlig destabilisering av Persiska viken, där USA har sina främsta intressen – givetvis på grund av oljan. Av detta skäl är USA helt nöjt med att se den syriska regimen överleva intakt.

Kan någonting förändra denna dynamik i Syrien?
– Situationen i Syrien är definitivt ytterst tragisk. Den syriska befolkningen är helt utmattad. Utöver de 200 000 människor som har dödats och det enorma antal som har lemlästats, så finns miljontals flyktingar som lever under förfärliga förhållanden. Det har blivit en humanitär tragedi av oerhörda proportioner.
– De progressiva krafterna i Syrien är ganska isolerade medan de andra krafterna har sina olika beskyddare: regimen backas upp kraftfullt av Ryssland och Iran, och de fundamentalistiska krafterna får pengar och stöd från Persiska viken. Vi har definitivt sett en oroande utveckling av situationen och det verkar befogat med en dyster bedömning.
– Men till och med i Syrien är det viktigt att tänka bortom det nuvarande ögonblicket. Vi får inte glömma att svängningen av den militära situationen kom relativt nyligen.
– Fram till för några månader sedan förlorade den syriska regimen mark i så stor omfattning att det tvingade Iran att ingripa massivt för att rädda den. Bland annat genom att sända tusentals soldater från Hizbollah i Libanon och från Irak för att strida tillsammans med regimen. Det gjorde att regimen kunde vända den militära utvecklingen och gå till motoffensiv, vilket ledde till att de islamistiska styrkorna blev synligare och till och med dominerande inom den väpnade oppositionen.
– Det finns fortfarande möjligheter för en demokratisk och progressiv rörelse att visa sig igen, som den gjorde under upprorets första år och därefter. Rörelsen finns fortfarande kvar. Den syriska befolkningen har definitivt inte lockats på avvägar av de fundamentalistiska krafterna.
– Så länge det är en väpnad konflikt kommer de som har resurser att dominera på marken. Men någon gång kommer den väpnade kampen att upphöra, och den samhällsekonomiska krisen kommer åter att visa sig, liksom de sociala strävandena hos dem som gjorde upproret från början. Denna potential – denna progressiva, demokratiska potential – är ganska stark i Syrien, precis som den är överallt i regionen i sin helhet.
– Till syvende och sist är detta bara faser i en långdragen revolutionär process, och ur den synvinkeln tror jag att den springande punkten är att hela den despotiska och reaktionära samhällsordning som under årtionden har härskat över regionen och såg ut som om den skulle bli kvar i evighet har stått i lågor sedan 2011. Den revolutionära förändringens lågor har släppts loss, och det kommer inte att bli lätt att släcka dem.
– Givetvis har diverse reaktionära krafter också släppts loss. Tyvärr finns det ingen garanti för att allt detta kommer att leda till segrar och progressiva resultat i hela regionen. Det kan också bli stora nederlag och reaktionära motgångar, till och med historiska bakslag, men kärnpunkten är att processen fortfarande pågår, och det är en period av aktioner, organisering och politiskt och strategiskt klargörande.
– Många fjärran observatörer betänker bara den allra senaste utvecklingen och talar om den som om den utgör slutresultatet. Det är avgörande att stå emot denna impuls, ge sig i kast med processen så som den utvecklas och försöka styra den i riktning mot progressiva resultat.

(Denna version är något förkortad. Hela texten finns på marxistarkiv.se [pdf]
Ursprungligen publicerat den 14 januari på amerikanska Socialist Worker.

Här översatt från versionen på International Viewpoint.)
Översättning från engelska Göran Källqvist

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.