En annorlunda Jokkmokks marknad

Demonstration för fast mark och rent vatten. Jokkmokks marknad 2014. Foto: Emma Lundström

Bojkott från flera samiska artister. En ovälkommen Jimmie Åkesson på besök med ett försök att väcka hat. Och ljudet av femhundra röster skanderande mot gruvboomen. Att komma till Jokkmokks marknad 2014 är att hamna mitt i den politiska hetluften.

Snön ligger tung på träden. Drivorna lutar sig mot varandra. Luften vibrerar av liv. Det doftar eld, rökt renkött, nybakat bröd och friterade munkar. I fyrahundra år har människor vallfärdat till Jokkmokks marknad. Så också i år. Tyska, franska, japanska, engelska, norska och finska röster tvinnar sig in i svenskan och de olika samiska språken hela marknadsgatan fram. Det är ovanligt varmt. Minus fyra istället för minus fyrtio.
Vi kommer dagen efter den samiska nationaldagen, eller snarare: det samiska folkets dag, den sjätte februari. Vi kommer alldeles efter att en procession har gått genom marknaden. En grupp svartklädda människor med vitmålade ansikten dragandes en pulka fylld med svart kol, på vilket skelettet från en renko vilade. Ett sorgetåg och en symbolisk protest mot Beowulf Minings planerade gruva i Kallak/Gállok strax utanför Jokkmokk. För renarnas rätt till sina betesmarker och samernas rätt till sin kultur.
Miljöpartiets Gustav Fridolin har varit på snabbvisit med gruvkritisk synvinkel. Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson, är på ingång med ett färskt, och hårt kritiserat, utspel om att samerna inte borde ha ensamrätt till rennäringen med sig i portföljen.
Marknaden är politiserad. Det sjuder och kokar, under ytan och över den. Det känns i luften. Det märks på de seminarier som anordnas. Vart vi än kommer blir det samtal; om gruvor, om koloniseringspolitik, och om SD:s försök att hetsa mot samerna i hopp om att på så sätt göra inträngningar i det helröda Norrbotten.

Fredagskväll och några plakat sticker upp ur en snödriva utanför ett antikvariat. Därinne finns Leif Öhman och Elizabeth Johansson som kämpade för Kallak i somras. Plakaten har de satt ut som en uppvärmning inför lördagens planeradeKallakaktivisterna Lisa Lundström och Leif Öhman. Foto: Emma Lundström manifestation mot gruvor i Sápmi.
– Vi tänker inte ge upp. Gállok har blivit ett lockrop för motståndet, säger Leif Öhman och talar om det galna i att det prospekteras i områden som borde vara skyddade:
– Men kapitalismen fungerar ju på det viset, så egentligen är det inte så överraskande. Utarmningen av hela Norrlands inland är resultatet av en urkass politik.
Mitt i samtalet pinglar klockan över dörren och tre ungdomar kliver in. En av dem, Linda Lundström, var med och startade blockaden av Kallak i somras. Återseendet är kärt. Skratt och kramar och tårar.
– Jag är här för att hälsa på folk och återknyta efter sommarens händelser, säger Linda Lundström som tycker att det känns väldigt bra att vara tillbaka.
Det pratas minnen för fullt när vi lämnar lokalen.
På Turistbyrån hamnar vi mitt i ett samtal om en protest mot Jimmie Åkesson, om oron för det som Sverigedemokraterna försöker göra, och om samisk identitet – vilka som räknas och inte räknas, får rättigheter och inte. Problematiken i det.

Kallakkämpen Henrik Blind. Foto: Emma LundströmLördag. Det snöar. Mitt i marknadsmyllret ser vi olika landsflaggor guppa förbi. Får höra att det är en manifestation för att bevara mångfalden. På en tvärgata lite längre bort finns Sverigedemokraternas stånd. Det står att Jimmie Åkesson ska signera sin bok klockan två. Kallakaktivisten Henrik Blind, från Tuorpons sameby, stannar till och berättar att polisen först skulle ha SD-motståndarna till att stå femtio meter bort, tills media dök upp, då blev det okej med tjugo meter.
– Jag tycker att det känns väldigt obehagligt att man försöker sätta grupp mot grupp. Vilka passar in i Sverigedemokraternas Sverige? Det är ju ingen, hinner han säga innan han måste rusa vidare eftersom ett TV-team med exilkineser ska följa honom under dagen.

I ståndet mittemot Sverigedemokraterna har alla övriga partier samlats för att visa att de står enade emot det ”invandringskritiska” partiet. En halvbra idé med tanke på att SD vinner väljare på de andra partiernas likriktning och otydlighet.Mosew
En bit därifrån står människor med plakat mot SD. De hade tidigare en banderoll med texten: ”Sverigedemokraterna banar väg för nazisterna – kom ihåg historien”, men den tog civilpolisen, berättar Mose som tycker att rasistiska åsikter får ta plats i samhället och ofta står oemotsagda:
– Det här systemet vill att folk ska slåss mot varandra, hellre än att slåss mot systemet.
Aktivisterna ska snart bege sig till manifestationen mot gruvboomen. Vi stannar en stund och lyssnar av samtalen hos SD. Det låter som att de försöker anpassa sitt budskap till Norrbotten. Sopar sin borgerlighet under mattan när det passar.

På väg till Folkets hus där gruvmotståndet ska samlas, hamnar vi mitt i ett smärre tumult. Det visar sig vara Jimmie Åkesson som har anlänt, omgiven av svartklädda män. Poliser motar undan människor som har samlats för att höja rösten mot honom. Mitt ibland dem träffar vi på Nicklas Klang, tidigare sametingsledamot för jakt- och fiskesamerna.
Nicklas Klang. Foto: Emma LundströmMedan Jimmie Åkesson står bakom våra ryggar och stelt försöker verka intresserad av den förbipasserande renrajden, samtalar vi om den av svenska staten orsakade splittringen inom det samiska samhället, den splittring som SD-ledaren nu vill underblåsa. Nicklas Klang pekar på problematiken som uppstod i och med att staten bestämde att det samiska folkets rättigheter och etnicitet skulle knytas till samebyarna och rennäringen. De många samer som varken ägnade sig åt storskalig renskötsel eller var medlemmar i en sameby, hamnade utanför systemet:
– Har man bott i norra Sverige i ett antal generationer, då finns det nästan inte att man inte skulle ha ett samiskt påbrå. För mig finns bara hela människor. Den person som upplever och identifierar sig som same, den är same. Men det finns många som inte tycker det.

Jimmie Åkesson står fortfarande kvar. Det blir plötsligt en glipa mellan människokropparna. Rajdens vita ren tittar åt vårt håll. Det känns som att den vill gå vidare. Slippa de svartklädda männen. Ögonblicket passerar. Samtalet fortsätter. En titt på klockan ger oss bråttom. Borta vid Folkets hus är det full rusch. Gruvmotståndet har samlat krafterna.Jessica Länta och renen Jiegŋa ŋ. Foto: Emma Lundström
Också här finns en vit ren. Det är något nästan överjordiskt över den lugna blicken. Ägaren, Jessica Länta, är här för att visa sitt stöd:
– Vi vill inte ha några gruvor i Sápmi, säger hon och förklarar att renen, som heter Jiegŋa ŋ, vilket betyder is på samiska, är med därför att de jobbar tillsammans på marknaden. Hon menar att en gruva i Gállokområdet skulle göra det omöjligt för hennes sameby att bedriva renskötsel:
– Den slår undan fötterna för oss. Den ligger så till att den klipper av vår sameby, Jåhkågasska.

Folkmassan börjar forma sig till ett demonstrationståg. Allt fler ansluter. Vi börjar gå och slagorden blandar sig med snön som faller och faller över Jokkmokk: ”Fast mark! Rent vatten! Fast mark! Rent vatten…”
Längst fram går fotografen och gruvmotståndaren Tor Lundberg Tuorda. Han är väldigt glad över den stora uppslutningen. Uppskattar att vi är över femhundra i tåget, som inte ser ut att ha något slut.
– Hur lång tid måste det gå innan makthavarna inser att den väg de har slagit in på är totalt galen; ohållbar, egoistisk och kortsynt?, undrar han, samtidigt som demonstrationstäten ropar: ”Sluta gräva i våran jord, Sverige är inget smörgåsbord!”
Längre bak hörs andra slagord. Det är massivt. Känslan är ganska så fantastisk. Unga, gamla, tillresta och ortsbor, motståndet är brokigt och omfattande.
Medan tåget skanderar: ”Vad ska vi göra?! Stoppa gruvorna!”, berättar Tor Lundberg Tuorda att gruvbolaget börjar provborra i Kallak igen om bara några veckor.

Jokkmokk: "Fast mark! Rent vatten!" Foto: Emma LundströmGenom marknadens myller går vi. Många möter oss med leenden. Andra knuffar sig fram i motsatt riktning. En del vill bråka. Det finns dem som vill ha gruvor. Som sätter sitt framtidshopp till dem. Som tagit till sig politikernas jobbretorik. Trots kortsiktigheten.
Tåget fortsätter framåt. Slagorden rungar kraftfullt. Jubel, visslingar och applåder. Det är fullt av energi. Känns i magen.
Mitt i tåget går Matilda Nordquist. Hon bor i Skåne men har jobbat mycket inom turistnäringen i trakten:
– Jag är här för att jag har många samiska vänner och jag vill stötta dem. Dessutom tycker jag att hela gruvboomen är en väldigt tråkig historia.Eva Aira vill inte ha någon gruva i Jokkmokk. Foto: Emma Lundström
Lite längre fram går ortsbon Eva Aira:
– Vi är här för att vi inte vill ha någon gruva hit till Jokkmokk. De lovar arbetsplatser men de kommer att skeppa in folk. Det kanske är en liten bråkdel av Jokkmokksborna som får chans att jobba i gruvorna. Vi behöver inte gå längre tillbaka än till när Vattenfall kom hit. Hur många av ortsborna var det som egentligen jobbade åt dem, och vad hände när de var färdiga, när allting låg under vatten och betesmarkerna blev trängre och trängre? Då packade de ihop och for.

Tåget har stannat upp. Vi har kommit fram till Ája – samiskt bibliotek och arkiv. Tor Lundberg Tuorda har klättrat upp på en tornande snödriva med megafonen i handen.
Tor Lundberg Tuorda, Urbergsgruppens ordförande. Foto: Emma LundströmHan berättar att hans motstånd började 2006, i och med att ett område i Lapplands världsarv mutades in, nära hans stuga.
– I början stod jag helt ensam, och nu är vi jättemånga! Motståndet växer sanslöst!, ropar han för att överrösta en helikopter som sveper över våra huvuden. Tåget passar på att jubla innan han fortsätter:
– Det är ett ohållbart vansinne. Att det bara finns ett enda värde: pengar. Att profiten får styra precis allt. Maktens människor tycker att allt som finns i vår berggrund ska grävas upp under kortast möjliga tid. Det är inget nytt LKAB det handlar om, inget statligt. Det är spekulanter från jordens alla hörn som inte har en tanke på oss som bor här, på hur mycket det förstör, på kommande generationer. Nu får det fan i mig vara nog. Inga gruvor i Sápmi!, ropar Tor Lundberg Tuorda och jublet går genom tåget.Mimi Märak framför sin dikt What local people. Foto: Emma Lundström

En ung kvinna läser en dikt som hon skrivit: ”Det finns ingen återvändo när gruvan väl är grävd, när skogen väl är skövlad, när älven väl är dämd […] Förstår vi inte att när marken väl är utarmad står vi där fattigare än någonsin förut?”
Hon får starka applåder och alla stämmer upp: ”Fast mark! Rent vatten!”
Spoken word-artisten Mimi Märak ger oss sin dikt What local people? som handlar om att strypa en minoritet. Applåderna haglar igen, sedan fortsätter vi framåt i takt med slagorden.

Vid Folkets hus blir det sång och fler tal. En professor i miljö- och minoritetsfrågor vid ett universitet i Japan kliver fram till mikrofonen. Häromdagen besökte han Kallak. Som ett stöd till dem som kämpar för platsen citerar han en japansk borgmästare som tills sist lyckades stoppa ett regeringsbeslut om att bygga en jättedamm i urfolksområde, efter trettio år av kamp:
– Det finns två viktiga saker som inte borde säljas i världen. Det ena är våra själar. Det andra är vårt hemland, det vi har ärvt efter våra förfäder. Jag hoppas att ni kommer att lyckas i er kamp.

Manifestationen är över. Vi går genom samhället bort mot Västra skolan där det är samisk hantverksmarknad. Det skymmer. Gatlyktorna tänds. Snön slutar falla.
I skolans matsal serveras det palt. Det är kö till toaletterna.
Lite senare ser vi filmen The Gállok Rebellion i biblioteket i Ája. Om sommarens kamp. Den är stark. Det är obehagligt att se polisens övervåld.
Efteråt träffar vi på Tor Lundberg Tuorda som gör en insats i fiket. Han är nöjd med dagen. Vi samspråkar bland annat om Centerpartiets stora svek mot landsbygden. Sedan hinner vi kasta ett snabbt öga på utställningen Queering Sápmi i Ájtte innan museet stänger för dagen.
I Folkets hus intar samiska ungdomar scenen. Någon timma senare sjunger jazzartisten Claes Jansson i Ája. Musiken dånar från partykåtorna och en äldre man med spark vill tala marknadsminnen med oss.

Nästa morgon vilar Jokkmokk stilla under sitt täcke av nysnö. På bussen spelar någon Norrlåtars Ko över Sarek på mobilen. Skogarna svischar förbi och förbi. Trädens stammar bär vita kläder.
Omtumlade av marknadens alla politiska samtal, av den intensiva stämningen, känslan av att ha hamnat mitt i den politiska hetluften, låter vi landskapet gå rakt in i själen medan mil läggs till mil och årets Jokkmokks marknad förvandlas till ett brinnande minne.

Text och foto:
Emma Lundström

 

Tidigare i Internationalen:

Sametinget om gruvboomen: “Vår själ finns i markerna”

Om gruvboomens smutsiga baksida

Maud Olofsson om gruvmotståndet: “Folk kan inte skilja på miljoner och miljarder”

Farligt att blunda för framtiden

Det nya året kan blomstra ur det gamlas grogrund

Lönnmordet på landsbygden

Länsstyrelsen sågar Kallakgruva

FN sätter stopp för gruva i Rönnbäck

“Vad väger en framtid?”

Henrik Blind om sommarens kamp: “Det är så mycket större än Kallak”

Socialistiskt Forum Umeå 2013: “Så länge tillväxt är ordet, är vi körda”

Kallak och tystnaden

Kallak: allt skarpare läge

Kallak: kampen om framtiden

Provbrytningen uppskjuten i Kallak

Blockad pågår i Kallak

Glädjebeskedet i Ojnareskogen – en milstolpe i miljökampen

En glimt av glädje från Ojnareskogen

Ödestimmar från Ojnareskogen

Klockan 08.45 ska jag vara i Ojnareskogen

Dags att skydda Jokkmokk

Ringarna på vattnet…

Att stjäla mineral från Afrika

Nu gäller det för Ojnareskogen

På vem lyssnar rätten? Folket eller bolaget?

Protestdag mot gruvboom och asylpolitik: ”Det är vi som är folket!”

Till sosseledningen: byt fokus nu!

Dem vi skyldiga äro

Ojnareaktivist inför rätta

Ojnare: på kort eller lång sikt?

När kakan är äten är den borta

Ojnarerörelsen fortsätter

Gruvmotståndets röster möttes i Stockholm: ”Slaget ska inte gå förlorat”

Vad sker i Cajamarca?

Bädda inte för miljökatastrofer

Gruvboomen: Fritt fram för utarmning!

HD ger andrum för Ojnareskogen

Budkavlen från Ojnareskogen till Kebnekaise: ”Tillsammans är vi starka”

Möte om Ojnareskogen i Visby: ”Misshandlad natur slår tillbaka”

Efter Högsta Domstolens beslut: Oklart läge för Ojnareskogen

Grundvattnets liv och Högsta Domstolens ord

Stor uppslutning i Ojnareskogen: Avverkningen stoppad

Ojnareskogen: Nu står striden

Ojnaremanifestation i Stockholm: ”Folk måste förstå vad det är man låter ske”

Folkuppror i Ojnareskogen: ”Det här är en rättsskandal”

”Titan ska inte brytas i Pondoland”

Ojnareskogen: Situationen är akut

”Vi är inte immuna mot korruption”

Hoppets försvarare ger inte upp

Hotade Ojnareskogen: en global angelägenhet

Gotland: Tältprotest mot kalkbrytning

, , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.