Bomullens tid

21 februari 2014

Förstasidan, Krönika

Ronbir_MohammedDet var på alla hjärtans dag för exakt tio år sedan i irakiska Kurdistan. Jag satt med Mestan på bakgården till staden Raniyas lilla bibliotek. Hon var orolig eftersom jag hade sagt att jag skulle berätta något viktigt för henne. ”Vad är det du vill berätta” sa hon och tittade på mig med sina svarta ögon, beprydda med tjocka ögonbryn som likt månskäror sträckte sig över hennes ögon. ”Jag ska flytta till Sverige” sa jag med en darrig röst. En klump av gråt som inte längre kunde hållas kvar i halsen vällde ut över det välklippta gräset på bibliotekets bakgård.

Innerst inne visste jag att det inte skulle bli hon och jag, att vi inte hade någon gemensam framtid  med ett hus vid floden, omgiven av högresta berg på den kurdiska landsbygden. Jag hade en framtid, utan henne, som var höljd i dunkel. Framtiden var ett kors som jag ensam måste bära på mina axlar, med ödets törnekrona stickande i min panna, på en Golgata som ledde till korsfästelse och i bästa fall återuppståndelse i ett annat land, bland andra tungomål och i andra landskap.
Efter att Saddam Hussein föll präglades våra liv av optimism. Både jag och hon var krigsbarn. Minnet av de 45 personerna som arkebuserades hundra meter från där vi satt, var fortfarande ett öppet sår som blödde ymnigt. Och det var endast ett år sedan människor isolerade sina fönster och dörrar för att inte dö av de kemiska gaser som Saddam Hussein försökte massmörda oss med under sin sista tid i livet. På tehusen satt folk fortfarande och mentalt bearbetade bilderna som sändes via kurdisk tv från massakern i Xeli Heme som begicks av islamister där ett femtiotal Yarsani-troende dödades med brutala metoder.
Medan människor var optimistiska över att det skulle byggas  flygplatser i Kurdistans storstäder Arbil och Sulaymaniyya och det skulle bli slut på intrigerna mellan de två styrande partierna som hade delat Kurdistan mellan sig sedan 1994, var jag orolig över oljebolagens invasion, landsbygdens avfolkning, förstörandet av det lilla av medmänsklighet, sånger, berättelser och sagor som kriget inte har slagit i skärvor. “Förut sköt de oss med kulor” sa en gamling som brukade sitta i stadsparken och spela Dam “Men nu kommer de att strypa oss med mjuk bomull.” fortsatte han pessimistiskt.

Tio år senare sitter jag på ett kafé i Linköping på alla hjärtans dag utan Mestan i mitt liv. Jag sitter ensam vid ett litet bord och dricker svart kaffe. Jag är omgiven av par som har makten att drömma om en framtid som inte kommer att tas ifrån dem, par som inte behöver vara oroliga över att slitas ifrån varandra av krafter som de inte förmår motverka eller värja sig emot. Medan solen skiner svagt över Linköping svälter barn i stadsdelen Yermuk i Damaskus och jag har inte fått veta någonting om vad som hänt med de åtta flyktingarna som gränspolisen tvångsutvisade till Kabul häromdagen eller de rumänska familjerna i Högdalen som fick sitt vräkningsbeslut i morse.
Jag känner bomullens stryptag om min hals.
Ronbir Mohammad

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.