Att välja eller inte välja

13 februari 2014

Förstasidan, Krönika

DanaDana Orkideh
är en blivande serietecknare och aktivist som brinner för feminism, HBTQ, antirasism och tecknade serier

 

Efter att i flera år ha läst, analyserat, tänkt, och diskuterat omkring feminism, sexism, rasism, klassperspektiv, funktionshinder och HBTQ har jag äntligen börjat förstå att allt hänger ihop. Det har jag lärt mig genom att se världen ur ett intersektionalistiskt perspektiv.
Intersektionalitet innebär för mig att alla oavsett färg och form har rätt att känna sig inkluderade. Världen vi lever i är ju långt ifrån inkluderande: vi delas upp i kön, etnicitet, klass, funktion, och så vidare.
I mina innersta tankar brottades jag länge med att jag kände mig ful och oduglig. För mig har det alltid handlat om att försöka duga. Under min uppväxt formades jag av värderingar som sa att jag inte var vacker, att jag var för mörk och hade för mycket hår på kroppen. Som barn avundades jag mina klasskamrater som var ljusa och hade kroppsbehåring som inte syntes, och självföraktet över min kropp och min hud förvärrades under tonåren. Trots att jag fått bra värderingar från mina iranska föräldrar, så har även europeiska värderingar påverkat mig på ett sätt som inte bara är positivt.

Det var också i tonåren som jag började ifrågasätta det eurocentriska perspektivet, som påstår sig vara för frihet och jämställdhet för alla. Genom min ideologiska resa har jag fått se saker som sopats under mattan. Så många asylsökande som törstar efter frid, tvingas gömma sig och fly på nytt i risken att bli avvisade. Arbetare som inte vågar gå med i facket, eller inte kunnat få hjälp av facket, och som hela tiden pressas att jobba hårdare under hotet att jobbet kan försvinna. De redan utslagna, fattiga barnfamiljer, de sjuka, hemlösa och tiggare som får uppleva förakt, tystnad och ren diskriminering.
Kvinnor som inte är vita, medelklass, utbildade eller som inte ställer upp på de nyliberala  värderingarna får räkna med dubbelförtryck. De förtycks inte bara av eurocentriska värderingar, utan också av de patriarkala värderingarna från sina hemländer.

Vi har låtit oss matas med att alla andra kulturer är dåliga, och att den västerländska kulturen är överlägsen. Detta trots västerlandets mörka blodiga förflutna, med en historia fylld av kolonialism, utsugning och rasbiologi.
Något jag aldrig aldrig kommer kunna förlika mig med även om jag skulle vilja, är den självgoda västerländska kulturen som matar oss med sexistisk reklam, sexistiska skämt, glåpord och haranger om att kvinnan ska hålla käft, vara söt eller sexig, men inte för sexig, dricka, men inte för mycket, vara duktig, men inte för duktig, vara framgångsrik, men inte för framgångsrik, ha fria tankar, men inte tänka för fritt, för då utmanar hon normen.
Det vill säga att ha funktionshinder, att vara för frispråkig, att inte vilja ha barn, att vara bisexuell.
Som transsexuella, asexuella, bisexuella eller lesbiska har många kvinnor blivit utsatta för utfrysning, smädelser, hot om ”korrigering”, misshandel, sexuella övergrepp, våldtäkt och till och med mord.
I mina föräldrars hemland Iran riskerar hen att antingen avrättas för homosexualitet eller tvingas till hormonbehandling för att ”korrigera” sitt beteende, och i Sverige var det inte alls länge sedan tvångssterilisering av transpersoner var ett krav för att få byta juridiskt kön.

Under en period var jag på rent trots hejarklack för den västerländska militanta ateismen, eftersom jag inte gillar någon religion. Jag definierade mig inte som muslim eftersom jag inte uppfostrats religiöst, trots att min familj är födda muslimer. Ändå har jag upprepade gånger fått tjatiga frågor om vilket land jag kommer ifrån, om jag är muslim eller om jag äter griskött.
Ganska snart upptäckte jag att den militanta ateismen är intolerant, uteslutande och har en underström av kvinnohat, vilket blev synligt när feministen Emma Watson hamnade i konflikt med den sexistiske och rasistiske Richard Dawkins på grund av hans hånfulla inlägg ”Dear Muslima”. Jag skriver under på Emma Watsons kritik mot sexismen inom den ateistiska rörelsen och dessa självgoda altruister som tycker om välgörenhet, men vägrar att dela med sig solidariskt eller ens umgås med någon utanför sina liberala medelklasskretsar.
Trots ilskan och depression över sakernas tillstånd, så har jag börjat läsa massor av saker på egen hand, blivit vegetarian, engagerat mig inom Occupy rörelsen, deltagit i många demonstrationer, manifestationer och flashmobs, varit aktiv hos Soppkök-GBG och ockuperat Vasaparken i Göteborg 2012 tillsammans med ett tiotal andra aktivister. Jag har umgåtts i olika kretsar och fått nya vänner och bekanta, skaffat mig praktik, jobb och deltagit i olika projekt, i stället för att sitta inne och vara en bitter självcentrerad internetanvändare.
Jag har under de senaste fyra årens emotionella och ideologiska resa förstått att jag vill kämpa för jämställdhet och vara öppen bisexuell, feminist, ateist, vegetarian, funkis, miljövän och anarko-socialist. Jag blev alltså tvungen att sluta gömma mig i garderoben och sakta men säkert börja acceptera att alla är olika och har olika förutsättningar! Jag har även slutat tro på nyliberalismen där den rikaste får all ”fame”, och de majoritetssamhällen där man är medelklass, har fin bil, två barn och leker den perfekta Hollywood-romantiken.

Men viktigaste av allt: Jag har mer och mer börjat se mig själv som iranier, och skäms inte längre över att vara mörkhårig. Jag tillåter mig att vara hårig då och då, och att inte längre sminka mig på grund av de vidriga djurtester som görs. Och trots att min persiska är kass, har jag slutat låtsas vara någon jag faktiskt inte är, för hellre dör jag av högmod över något som jag är, än att krypa tillbaka in i garderoben.

Dana Orkideh

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.