Att möta blickarna från Ife

28 februari 2014

Förstasidan, Intervju, Konst, Kultur, Reportage

Kopparansikten från Ife. Foto: Emma Lundström

Rofyllda. Behärskade. Strålande vackra. Enkla och komplexa på samma gång. Utan kroppar men ändå högresta. Kopparansiktena från Ife, förfäder till Yoruba i dagens Nigeria, tittar en i ögonen från långt, långt tillbaka i tiden. I ett halvår har utställningen Afrikanska mästerverk gästat Stockholm, nu är det Göteborgs tur. Vi hann med ett besök innan flytten.

Den första tanken är äntligen, äntligen har Världskulturmuseerna förstått hur de ska använda sig av Bergrummet som lokal. Tidigare storutställningar har i det närmaste slarvats bort i de fantastiska grottrummen på Skeppsholmen i Stockholm. Både Terrakottaarmén och Inkaguldet radades upp på ett sätt som gjorde att föremålen inte kom till sin rätt. Det blev mängden som räknades, inte det fantastiska i varje enskild kulturhistorisk skatt.
Men skulpturerna från Ife har fått ta plats. Vart och ett suger föremålen till sig blicken. Kräver närvaro. Kräver ett lugnt begrundande.

Därför är den andra tanken mindre skarp, mera inkännande. Öga mot öga med det första ansiktet.
Ett sådant otroligt konsthantverk. Det hisnar att föreställa sig den som en gång gjöt kopparlegeringen. Att föreställa sig Ife. Då. Under storhetstiden. 1100-tal till 1400-tal. En kosmopolitisk kultur med en mycket specialiserad konsttradition och med starka diplomatiska band till andra civilisationer i Afrika, bland annat Benin.
Ansikte från Ife. Foto: Emma LundströmÖga mot öga med Ife är det en aning skrattretande, men mest irriterande, att tänka på det som museipedagogen Karin Wästfelt berättar: att den tyske antropologen Leo Frobenius – som 1910 fann ett kopparhuvud som sägs föreställa guden Olokun – antog att fyndet måste komma från det sjunkna Atlantis.
– Det handlade länge väldigt mycket om att försöka förklara att det var några andra än folket i området som gjort de här föremålen. Egyptier eller greker, förklarar Karin Wästfelt och tillägger sedan att Leo Frobenius teori ställdes på ända 1938 då betydligt fler fynd gjordes på plats i Nigeria, i närheten av den traditionella härskaren Oonins palats.

Kopparansiktena tillverkades för Ifes kungligheter. Människor med makt. Samhället var patriarkalt och hierarkiskt. Inte ett matriarkat som vissa besökare har fått för sig, enligt Karin Wästfelt:
– Det handlar mycket om kungar och hövdingar. Vi vet väldigt lite om hur vanligt folk levde. Man har inte gjort några sådana utgrävningar. Det här är en palatskonst, i alla fall alla kopparföremål.
Men utställningen består också av skulpturer i terrakotta och sten. Somliga av dessa avbildar människor som skulle kunna kallas ”vanligt folk”. En del har fysiska åkommor, andra är helare, jägare och präster som blivit gudomligheter efter sin död.
Där finns även människor med munkavle.
För även om kopparansiktena utstrålar ett vänligt lugn, så var alltså Ife inget utopiskt paradis för alla och envar. Något som kungadömen sällan är, för att inte säga aldrig.

Men Ife är inget Pompeji, fruset i tiden. Det rör sig om en stad som fortfarande lever. Just därför har det inte gjorts några stora utgrävningar berättar Karin Wästfelt:
– Mycket av det här har hittats av en slump, i samband med husbyggen och vägbyggen. Men efter det stora fyndet 1938, då man hittade elva huvuden vid ett och samma tillfälle, så har man börjat lyssna på den otroligt rika och komplexa muntliga historien, tolka föremålen utifrån den. Det finns ju inga skriftliga källor från den här tiden. För mig har det varit en otroligt stor upplevelse att få lära känna Yorubakulturen lite grann genom berättelserna. Den rika mytologin som inspirerar konstnärer och författare än idag.

Och mytologin inspirerar verkligen, inte bara i Västafrika, utan över hela världen. Eftersom Yorubafolkets historia, under århundradenas gång, blivit global:
– Mycket av den här religionen och kulturen följde med slavhandeln. På Kuba och Haiti, och i Brasilien finns det tydliga spår från Yorubareligionen. I vodoun. I Kubas santeria. I Brasiliens candomblé. Så att även om föremålen härKarin Wästfelt. Foto: Emma Lundström kommer från en begränsad tid och plats så är de en del av en stor, global kultur.

Vårt samtal äger rum i närheten av skulpturerna med sjukdomar och handikapp. Karin Wästfelt berättar att de är sammankopplade med myten om Obatala som var berusad när han skulle göra människor av lera:
– Den myten dyker upp i en nutida skönlitterär bok, Öppen Stad av Teju Cole, en ung nigeriansk-amerikansk författare. En annan som använder sig av myterna i sitt författarskap är Nobelpristagaren Wole Soyinka.
Wole Soyinka fick Nobelpriset i litteratur 1986, som förste afrikan. Det historiska Ife lever vidare genom sina ättlingar. Yorubafolket beräknas idag bestå av ungefär 35 miljoner människor, diasporan inräknad. Och det finns fortfarande en härskare. Den femtionde Oonin regerar.

De flesta som besöker utställningen kommer utan förkunskaper, menar Karin Wästfelt. För henne som museipedagog är det väldigt tacksamt eftersom det innebär en hel del frågor och funderingar. Många tycker att de har fått lära sig alldeles för lite om Afrika i skolan. Tycker att de har fått en mycket annorlunda bild efter att ha sett utställningen. Och även om Karin Wästfelt är noga med att understryka att den bara visar en del av Afrika så tycker hon ändå att det finns en poäng i det, att gå djupare i en kultur, en plats:
– Då tror jag att de flesta känner att: fanns det så här mycket om en stad, då måste det finnas ytterligare mycket mer att hämta.

Som tillfällig besökare är det lätt att återkomma till det vänliga uttrycket i kopparansiktena. Karin Wästfelt menar att det nog inte ska tolkas som vänlighet i största allmänhet:
– Det finns det här begreppet Cool. Det betyder ju sval, och det är ett gammalt västafrikanskt ideal. Det betyder inte bara att man ska se behärskad ut, utan också att man har balans mellan sådant som lekfullhet och kontroll, mellan hetta och kyla. Det idealet följde också med slavarna. Till oss har det kommit från afroamerikansk populärkultur. Från jazzmusik och hip hop. Och det kan man ju verkligen säga att de här ansiktena utstrålar: Cool

Eftersom utställningen ska flytta är det Karin Wästfelts sista helg med föremålen från Ife. Det hon kommer att ta med sig – förutom skönhetsupplevelserna av själva föremålen – är myterna och berättandet, världsbilden, Yorubafilosofin- och teologin:
– Just att det är en så levande kultur som de är en del av. Att de inte är fornminnen från något förlorat.
Ljusen från Gamla stan och Söder glänser och gnistrar i blåskymningen när vi kommer ut från Bergrummet. Nattens nysnö täcker marken. Tiden gör ett hopp. Hjärnan försöker hänga med. Men hjärtat stannar kvar en stund inne bland ansiktena från Ife.

Text och foto:
Emma Lundström

Utställningen Afrikanska mästerverk öppnar på Världskulturmuseet i Göteborg den 12 april.

, , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.