Att bita huvudet av ärvd skam

23 februari 2014

Förstasidan, Konst, Kultur, På plats

Katarina Pirak Sikku. Foto: Bildmuseet

Tänk dig att det kommer någon till ditt hem. Att denne någon mäter dig och fotograferar dig i olika positioner. Att du hamnar i ett register. Blir betraktad som del av ett lägre stående, utdöende folk. På Bildmuseet i Umeå visas just nu konstnären Katarina Pirak Sikkus utställning Nammaláhpán. Om rasbiologiska institutets besök i Lappmarken.

Utställningsrummet ligger högt över markplan. Känslan är att vara i en sluten vit bubbla där fotografier, tavlor, siffror och glasskärvor tillsammans gör ett försök att återta några av de människor som finns i ett arkiv i Uppsala. Arkivet som tillhörde Herman Lundborgs rasbiologiska institut.
Nammaláhpán är ett samiskt ord för en ren som har blivit gammal. En beteckning på någon som har förlorat sitt namn. Katarina Pirak Sikku vill med sina konstverk ge namnen tillbaka. Klä på de avklädda, namnlösa. Utan att själv bli ännu en av dem som kränker.
Men hon vill också förstå hur det kändes då. På 20- och 30-talen, när de rasbiologiska mätningarna pågick för fullt. När sameby efter sameby besöktes. Mätinstrumenten plockades fram. Kamerorna ställdes upp. Fotoblixtarna smällde av.
Pang: nomadskolans barn, utan kläder. Pang: en gammal kvinna. Pang: en familj utanför sin kåta. Pang: en naken kropp, framifrån, från sidan, bakifrån. Nio olika positioner för varje kropp.
Pang.

Katarina Pirak Sikku ville veta om skammen fanns där. Eller om den är ett senare påfund. Om det mest kändes som en läkarundersökning, eller om obehaget hängde över situationen, kändes i magen, i hjärtat. Om de frågade sig: varför?
Den första frågan hon formulerade när hon påbörjade projektet 2005 var: ”Kan sorg ärvas?”

Det som känns mest i själva utställningen är bilden på Anna från Udtja sameby, och den tillhörande berättelsen från hennes brorsdotter Elsa.
Det var först när konstnären visade en arkivbild på en ståtlig kvinna, som den då 90-åriga Elsa Teilus berättade att hon själv hade varit utsatt för institutets verksamhet. Tidigare hade hon sagt att det aldrig skedde i hennes familj. Men hon var ett av barnen som mättes och fotograferades nakna på nomadskolan i Vaikijaur. Den kvinnliga rasbiologen bodde hemma hos hennes faster, Anna, kvinnan på bilden.
Katarina Pirak Sikku har gjort en vacker ram omkring fotot, med en bit av den kolt som Anna hade på sig på bilden. En ram som ska ta hem Anna från arkivet.

I utställningens katalog berättas det om nedärvd sorg, ilska och skam. Katarina Pirak Sikku skriver: ”Jag vill från att ha varit ett objekt bli ett subjekt och återerövra min historia.” Hon vill identifiera de avidentifierade och förstå varför det, fortfarande, gör så ont.
I katalogen berättar hon om hur hon också letar efter ett samiskt motstånd mot det som skedde. Har svårt att hitta det. Läser i ett brev till Herman Lundborg från hans fru: ”om lapparna vore medgörliga”.
Bara det. Obehaget. Synen på samerna. De som räknades som ”de andra”. De mindre värda. Den koloniala blicken.
Den som säger att Sverige aldrig har haft några kolonier. Den vet inte vad den talar om.
En äldre kvinna reagerar starkt på Katarina Pirak Sikkus fråga om de själva någonsin frågade sig varför de blev undersökta. Hon spänner ögonen i konstnären och byter språk, säger på samiska: ”Fråga varför? Hur? Vi kunde ju inte svenska.”

Katarina Pirak Sikku skriver att hon upplever att det har varit locket på kring de rasbiologiska undersökningarna, bland samerna själva. Att det har varit för känsligt, gjort för ont. Att stänga av har handlat om att överleva. Och att tala om det är att lyfta på locket till en mycket stor sorg, enligt henne, en sorg som inte bara handlar om mätningarna och fotograferingen, utan om förkristningen, tvångsförflyttningarna, att inte få använda sitt språk, nomadskolans internat…
Hon skriver: ”övergrepp på övergrepp gör att stenen till sist urholkas.”
Konstnären vill rikta sin ilska mot den politik som fördes och de beslut som togs då, årtiondena innan andra världskriget, i en tid när Sverige mer än gärna skyltade med sitt rasbiologiska institut. Hon vill rikta ilskan mot kränkningen av ett helt folk. Ställer frågan: hur?

Emma Lundström

, , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.