Valåret startar: Ett Vänsterparti i medvind kongressar

17 januari 2014

Förstasidan, Nyheter

vänsterpartiet, 1 maj

Vänsterpartiet har kongressat i början på valåret. Och det går bra för partiet säger partiledaren Jonas Sjöstedt. Vinsterna i välfärden ska bli den stora
frågan i valet, och det kanske är det rätta beslutet år 2014. Men vad händer när regeringskompromissandet sätter igång, förhoppningsvis, efter
valet? Kjell Östberg var med på kongressen i helgen.

Det går bra för Vänsterpartiet. Så inledde partiledaren Jonas Sjöstedt sitt hälsningstal när partiet öppnade sin 40e kongress i Stockholm i helgen. Förutom en viss uppgång i opinionsundersökningarna lyfte han särskilt fram två förhållanden: en fortsatt god tillströmning av medlemmar och, menade Sjöstedt, att partiet ”äger” frågan om vinster i välfärden. Det är vi som har drivit frågan om privata vinster i välfärden, hävdade han. Vi har förändrat samhällsklimatet.

Visst är det så att Vänsterpartiet idag seglar i medvind. En orsak är att det idag på flera håll är möjligt att urskilja klara tendenser till en ökad samhällsradikalisering. När tusen personer, de flesta unga, ägnar en helg åt ett internationellt Marxseminarium eller flera tusen deltar på Socialistiskt forum i Stockholm och på liknande arrangemang runt om i landet är det tecken på att nya vindar börjar blåsa.
Eller när 20 000 samlas i Kärrtorp för att protestera mot rasism och nazism. Eller när försvaret av den gemensamma sektorn och protesterna mot vinsterna i välfärden verkligen verkar kunna förändra samhällsklimatet. Självklart kommer kraften i motståndet inte från något enskilt parti utan från ett brett folkligt missnöje och växande gräsrotsrörelser. Men samtidigt är det riktigt att Vänsterpartiet bättre än något annat parti har kunnat fånga upp och artikulera kraven.

I ett läge där socialdemokratin syns vara djupt förtöjd i mittenträsket och trovärdiga partibyggande alternativ saknas till vänster är det i betydande utsträckning till Vänsterpartiet de som vill att den folkliga opinionen skall omvandlas till praktisk politisk handling kommer att vända sig.
Förhoppningen är att det ska underlättas av den valplattform som aviserades på kongressen. Kampen mot vinster i välfärden ska överordnas alla andra frågor, menade partiledningen. Uppslutningen bakom detta på kongressen var inte hundraprocentig. Många menade att det var ett misstag att tona ner miljöfrågan eller försvaret av arbetsrätten, och när det gäller de nedprioriterade kraven på sextimmarsdagen fick partiledningen delvis backning. Men i det stora hela ligger inriktningen fast.

Detta i sin tur avspeglar ett nytt fenomen hos dagens Vänsterparti: övertygelsen om nödvändigheten av att forma ett professionellt parti för att få maximalt genomslag för sin politik. Bakom denna utveckling ligger med all säkerhet den nye partisekreteraren Aron Etzler som nyss publicerat den med rätta kritikerrosade boken Reinfeldteffekten. Det är en skarpsynt analys av en moderat strategi som å ena sidan försökt sudda bort de grundläggande ideologiska skillnaderna i den politiska debatten och å andra sidan påbörjat en grundläggande systemförändring. I kritiken av denna utveckling visas ingen misskund, och Vänsterpartiet underlåter inte att, i polemik med Stefan Löfven, påpeka att man kan skilja på höger och vänster.

Men samtidigt är det uppenbart att Etzler är imponerad av den professionalitet med vilken moderaterna gått till väga för att förverkliga sina ambitioner. Vikten av ett tydligt huvudbudskap är något Vänsterpartiet numera har gemensamt med de andra politiska partierna, det kan sedan heta ”Arbetslinjen” eller ”Vård skola omsorg”.
Men när strävan att effektivisera partiet också tog sig uttryck i förslag om att införa fyraåriga kongressperioder eller flytta viktiga beslut från kongress till partiledning slog kongressen bakut. Det finns uppenbarligen här en spänning mellan partistrategerna och de medlemmar som vill se partiet som ett folkrörelsebetonat parti eller nya rekryter som förväntat sig mer direktdemokratiska inslag.

Den stora utmaningen för Vänsterpartiets strateger under det kommande året blir frågan om regeringsdeltagande. Det är ställt utom allt tvivel att det är en huvudprioritering för partiledningen att för första gången få en plats kring konseljbordet i Rosenbad. Löfven och Miljöpartiet skulle helst slippa ha dem med.
Och den väg Vänsterpartiet valt är inte den lättaste. Huvudkravet att säga nej till vinster i välfärden kompletteras med ett kategoriskt nej till borgerliga ministrar i den nya regering man hoppas kunna delta i. Nej till vinster kan mycket väl bli en valvinnare den 14 september. Men när samtalen om en ny regering förhoppningsvis inleds den 15e börjar också sannolikt ett smärtsamt kompromissande med övriga så kallade rödgröna partier. Vi sitter inte i en regering till vilket pris som helst, deklarerade Jonas Sjöstedt till applåder i ett centralt avsnitt av sitt tal, ”Vi sitter inte i en regering som fortsätter dagens privatiseringspolitik.” Nej, det låter sig sägas, men hur mycket av socialdemokratins acceptans av vinster i vården tål Vänsterpartiet och dess medlemmar?

Kanske finns ändå någonstans en insikt om att en ministerportfölj inte är allt och kanske inte ens det bästa sättet att påverka politiken. Erfarenheterna från partiets systerpartier manar till eftertanke. I Norge var Socialistisk Venstre hårsmånen från utplåning i senaste Stortingsvalet efter ett aktivt regeringsdeltagande och i Danmark har knappast Socialistisk Folkepartis ministrar bidragit till någon mer djupgående förändring av den nyliberala politiken.
Men den dagen, den sorgen. Idag finns all anledning att ge Vänsterpartiet stöd i just arbetet för att ge den starka folkliga opinionen mot vinster i välfärden ett starkt parlamentariskt fäste – och för att hålla de borgerliga ministrarna utanför nästa regering.

Kjell Östberg

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.