Stor demokratisk seger i Tunisien

18 januari 2014

Förstasidan, Kommentar, Utrikes

Foto: Amine GHRABI cc-by-nc

•Tre år sedan diktatorn Ben Ali flydde till Egypten •Nya grundlagen en stor seger för den demokratiska oppositionen i Tunisien •Jämlikhet mellan könen, rätt till facklig organisering, strejkrätt in i grundlagen

Tre år har redan gått sedan den unge gatuförsäljaren Mohamed Bouazizi brände sig till döds i den tunisiska landsbygdsorten Sidi Bouzid. Att hans protest skulle starta en präriebrand som slukade hela den arabisktalande världen fanns nog inte i hans tankar. Han bara protesterade mot en för honom outhärdlig orättvisa från polisens sida.
Den arabiska resningen mot diktatur och förtryck startade som många andra revolutionära processer med en liten gnista. Under de tre åren har revolutionen i regionen upplevt snabba segrar och stora bakslag.

I Tunisien segrade upproret på några dagar. Diktatorn Ben Ali la benen på ryggen och flydde med sin familj till Egypten där ännu vännen Moubarak härskade. Men bakslagen för kraven på demokratiska fri- och rättigheter skulle komma snabbt. Av historiska skäl kunde det muslimska brödraskapet ställa sig i första ledet och med det nybildade partiet Ennahdha med stor marginal vinna de första fria valen till den nationella konstituerande församlingen.
Nu har vinden vänt igen och i dagarna har samma församling börjat rösta igenom paragraf efter paragraf i den med stor möda framarbetade grundlag som ska antas definitivt den 14 januari. I sin helhet är den nya grundlagen en stor seger för den demokratiska oppositionen i Tunisien. I månader har Ennahdha stridit för att islam ska proklameras som statsreligion och sharia vara lagens grund. Omröstningen häromdagen visar att islamisterna slagit till reträtt och röstat för en grundlag som definierar Tunisien som en ”civil stat”, det vill säga utan en statsreligion.

I de hittills antagna paragraferna sägs att staten är religionsfrihetens väktare, att det råder samvets- och religionsfrihet i landet. Ingen ska kunna åtalas för ”aposti” (överge sin religion).
I den mycket viktiga paragraf 20 proklameras jämlikhet mellan könen som sägs ha samma rättigheter och skyldigheter i samhället. Även om den paragrafen kan kritiseras för att vara luddig är den ett stort framsteg jämfört med islamisternas krav på att mannen och kvinnan skulle förklaras ”komplementera varandra” i samhället. Vilket är en omskrivning för att kvinnan inför lagen inte ska ha samma rättigheter som mannen.
Lagen erkänner också organisationsfriheten, inklusive rätten till facklig organisering och rätten att strejka. Den rätten har den tunisiska arbetarklassen tidigare tagit sig. Nu är den inskriven i grundlagen och därmed mycket svårare att angripa i den dagliga kampen.
Det verkar som ett varv i den revolutionära cykeln avverkats och visaren just nu stannat på rutan ”demokratisk seger”. Det finns flera förklaringar till framgången och varför det islamska regeringspartiet vikit ner sig inför den starka kritiken mot regeringens politik och islamisternas förslag till skrivningar i grundlagen. Till skillnad från andra länder i regionen finns det en mycket stark fackförening, UGTT, som spelade en avgörande roll i Ben Alis fall. Trots att UGTT under långa perioder samarbetat med diktaturen har den ett starkt stöd, speciellt efter dess roll i diktaturens fall. Det tillsammans med att den tunisiska armén är svag och aldrig varit ”politisk” (som i Egypten eller Syrien) gjorde att det saknades en ”egyptisk lösning” på regeringskrisen.

Muslimska brödraskapet i Tunisien har dragit en slutsats av hur det slutade för bröderna i Egypten. Deras ledare Rachid Ghannouchi har insett vad Morsi i Egypten inte insåg: islamisterna kan inte ensamma regera, speciellt inte i konflikt med militären som i Egypten.
Därför sluts cykeln i Tunisien med en demokratisk seger i stället för ett militärstyre. I Tunisien finns ingen armé som kan användas för att lägga på locket.
En seger är dock ibland som en första svala. Den garanterar inte att våren går över i sommar. I Tunisien finns det djupgående sociala och ekonomiska problem som till och med förvärrats sedan självbränningen i Sidi Bouzid. Arbetslösheten har stigit kraftigt liksom priserna som skjutit i höjden och skapat mer misär bland landets fattiga arbetare och småbönder.

Islam är lösningen, var islamisternas centrala valparoll. Men befolkningen kan nu se att religiösa slagord inte ger vare sig bröd eller vatten på bordet. Ghannouchi, Mursi och nu general Sisi har inte något alternativ till fortsatt nyliberal svältpolitik för de fattiga i Mellanöstern.
Tunisiens nya författning är ett stort steg framåt och en viktig demokratisk seger för de arbetande människorna men bara ett litet steg framåt i kampen för social rättvisa och ett värdigt liv för de förtryckta. Det är revolutionens nästa mål. Om och när den segern kan firas är ännu skrivet i stjärnorna.

Benny Åsman

About Benny Åsman

Gammal utopist som tror en bättre värld är möjlig.

View all posts by Benny Åsman

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.