Skrattfest med taggar av sorgsenhet

30 januari 2014

Förstasidan, Kultur, På plats, Teater

Humorgruppen Klungan. Foto: Emma Lundström

Januarikväll i Umeå. Nedanför Rådhuset har älvens ishinna förstärkts för att klara av den annalkande invigningen av kulturhuvudstadsåret. En bit bort avtecknar sig det nya kulturhuset Väven mot den mörka himlen. Och ännu en bit längre bort vibrerar nedläggningshotade Sagateatern av fontäner av skratt. Här spelas just nu humorgruppen Klungans nya föreställning: På rätt sida om okej.

Gapskratt, fnissanden och kluckande magskratt. Sagateaterns salong sjuder. Det går inte att hålla emot. På scenen rör sig Klungan: Sven Björklund, Carl Englén, Mattias Fransson och Olof Wretling. Med en i det närmaste fruktansvärd träffsäkerhet sätter de fingret på samtiden och trycker till. Rejält. Den här gången handlar det i väldigt hög grad om viljan att med ord beskriva sig som varande vid sunda vätskor, hur verkligheten än må se ut. I en tid när vi ska bygga våra personliga varumärken, tillägna oss rätt sätt att prata om oss själva, framställa oss i bästa entreprenörsanda, bygger Klungan upp och plockar isär dessa konstruerade självbilder och masker; allt det där som måste till för att inte hamna på fel sida om okej.

I höstas fyllde humorgruppen tio år. Biljetterna till deras föreställningar är oftast slutsålda i ett nafs, så också nu. Den som har följt dem under en längre tid känner igen flera karaktärer. Klungan kan sina smått aggressiva kulturtanter, sammanbitna norrbottniska män, provocerande burleska ungdom och unga män som tar sig själva på extremt stort allvar – som den stackars figuren som – i tv-serien Ingen bor i skogen – allra mest av allt önskar sig att få svimma i skogen och därefter bli uppfostrad av djur.

De är så helt underbara. Klungan. För att de inte gör sig enkla lösningar. För att det de gör är humor med allvar. För att de inte gör narr av sina figurer, utan låter vemodet och frustrationen skina igenom. I röster och kroppsspråk. Den här gången i gråa kostymer med måsskit på. Skit som kommer från taket där måsarna gracilt flyger i en scenografi inspirerad av den statusskrikande Royal Copenhagen-servisen Blå Måsen.
Det finns en tagg av sorgsenhet i bröstet, samtidigt som vi kiknar av skratt över Stockholmsentreprenören som går ut hårt med att ha skapat en bank i fjällmiljö. Fast det är i jämtländska Strömsund, och alltså snarare vid trädgränsen, och egentligen väl inte någon riktig bank, än, utan några värdeföremål nedgrävda i trädgården.

De tappra försöken att framstå som okej – som helt med i gamet, som fungerande egenföretagare i full fart framåt på arbetslinjen – för tankarna till människor som har fått sparken men ändå fortsätter att lämna hemmet om morgnarna. Keeping up appearances. För att inte avslöjas som arbetslös och alltså, i Alliansens Sverige, ovärdig.
Det handlar i mångt och mycket om konsten att undvika att erkänna att livet gått sönder, fastän sprickorna syns mer än väl.

Det är omöjligheter och motsägelser. Frustration och ilska. Pulver i fast form och försök till att klara försörjningen genom att göra rårakor av sprit. Missanpassning och anpassning. Desperata försök att nå fram till en annan människa med vad vi verkligen vill, egentligen. Självbilder och hotbilder och inbillning.
Och någon som har blivit oerhört sedd som barn. Bara det att föräldrarna inte gillade vad de såg.
Det är kroppar som rör sig på märkliga sätt, ryckigt och aggressivt och obestämt och tveksamt och med eftertryck vid helt fel tillfälle, som försöker sätta sig på stolar och hantera rummet utan att riktigt lyckas. Denna kroppslighet är ett resultat av det fleråriga samarbetet med regissören och koreografen Birgitta Egerbladh.
I år är det också, i högre utsträckning än förr, ett experimenterande med ljud.

Klungans sätt att driva med aggressivitet och snarstuckenhet är ljuvligt. Kärvar nyckeln i låset så ska fan lägenheten få. Spills sås på byxorna så ska byxorna klippas sönder i småbitar. Kommer ett katthår i maten så ska de egna tänderna slås sönder mot bordet så att katten riktigt ska se hur illa den gjort.
Och just när magmusklerna börjar klaga på allt skrattande är föreställningen plötsligt över och applåderna fyller lokalen.

Ute i foajén finns en lista att skriva på. En lista för alla som vill att Sagateatern ska vara kvar. Där står bland annat att Sagateatern har utvecklats till en alternativ scen, en scen för dem som inte har råd att hyra in sig på Norrlandsoperan eller Umeå Folkets hus. En scen för det fria kulturlivet, amatörteatrar och föreningsliv. Samtidigt som erkända dramatiker som Lars Norén gärna förlagt sina premiärer till scenen.
Det står också att media har utmålat det som att Sagateatern i år kommer att flyttas över till det nya kulturhuset. Det stämmer inte. Den ”Black Box” som planeras i Väven, är något annat än Sagateatern, och riskerar att inte alls bli samma nav för den fria kulturen. Något som många kulturutövare påpekat med största möjliga tydlighet.

Dörren slår igen om den trivsamma foajén och kylan slår emot ansiktet. Följt av ett vemod. Sagateaterns hyreskontrakt går ut sista december 2014. De har fått sitt lokalstöd indraget och hotas nu även av rivning. Det mesta talar för att teatern, där stämningen sitter i väggarna, och fria grupper alltid har haft möjlighet att repa hela nätterna om så behövts, inom kort kommer att vara ett minne. Minnet av ett annat Umeå.
Men teaterns försvarare har inte gett upp hoppet. De ber Umeås politiker att tänka om.

Text och foto:
Emma Lundström

Fakta:
Klungan bland annat gjort föreställningarna Stämning, Jag är en fågel nu, Det är vi som är hemgiften och Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter.

På rätt sida om okej är en samproduktion mellan Klungan och Riksteatern, med stöd av Umeå2014. Föreställningen spelas även på Södra Teatern i Stockholm från 13 mars till 13 april 2014.

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.