Skrämmande läsning om dårhuset Säter

20 januari 2014

Böcker, Förstasidan, Krönika, Kultur

Thomas Quick

Under julledigheten läste jag journalisten Dan Josefssons bok Mannen som slutade ljuga om Sture Bergwall/Thomas Quick. Det är en tegelsten på över 500 sidor, men den var omöjligt att lägga ifrån sig och den lästes ut på ett par dagar.
Jag hade tidigare inte intresserat mig för Quick-debatten och inte sett TV-dokumentärerna, men greps nu djupt av denna fruktansvärda historia om hur en liten klick svenska psykoterapeuter, poliser, åklagare och advokater kunde göra karriär på att förvandla en förvirrad knarkare till Sveriges värsta ”seriemördare” och manipulera domstolarna. Men i grunden handlar historien om en missbrukande olycklig homosexuell kille från arbetarklassen, som ville göra vad som helst för att bli accepterad och få hjälp.

Sture Bergwall föddes 1950 i en fattig arbetarfamilj i Falun där höjden av lycka kunde vara att få en riktig ostmacka i födelsedagspresent. Sture är homosexuell, och växer upp i en tid då homosexualitet sågs som en psykisk sjukdom i Sverige. Föräldrarna är dessutom religiösa, vilket också försvårar för Sture att komma ut med sin sexualitet, och redan tidigt börjar han söka tröst i alkohol och droger.
Under drogpåverkan kommer den unge Sture Bergwall vid flera tillfällen att närma sig och sexuellt antasta yngre pojkar. Det värsta våldsbrott han begår är att under en snedtändning knivhugga en av sina knarkarkompisar, men Sture Bergwall har aldrig mördat någon. För att finansiera sitt missbruk begår han ett misslyckat och förvirrat bankrån, varefter han döms till psykisk vård på Säter.

Under tiden på Säter erkänner Sture Bergwall, eller Thomas Quick som han då kallar sig, 39 mord och döms under 1990-talet för åtta av dem. Idag är han friad från alla morden, eftersom domarna inte höll vid en ny granskning. Det var journalisten Hannes Råstam som avslöjade att Bergwall hade ljugit ihop allt, men han lyckades inte riktigt förklara varför, och ännu mindre hur så många människor kunde tro på Bergwalls lögner.
När Hannes Råstam dog 2012, ärvde hans vän journalisten Dan Josefssons hans material och fortsatte arbetet med att försöka förstå hur seriemördaren Thomas Quick skapades. Josefsson kommer fram till att det var psykoterapeuter på Säter som uppmanade Bergwall att fantisera och ljuga hej vilt för att bekräfta deras teorier, samtidigt som han fick tung medicinering. Därtill kommer de grönköpingspoliser och jurister som gjorde karriär på att försöka få Quick dömd för så många mord som möjligt.

Den grupp människor som skapade Thomas Quick beskrivs av Dan Josefsson som en sekt, och det är inte missvisande. Den lilla slutna gruppen leddes nämligen med järnhand av en matriarkal auktoritet, den kontroversiella psykoanalytikern Margit Norell (1914-2005), som utvecklat egna helt ovetenskapliga teorier om bortträngda minnen. Kort gick Norells teorier ut på att förövare kan förtränga de mest fruktansvärda brott, och att dessa bara kan återskapas genom hypnosliknande psykoterapi.
Genom skapandet av seriemördaren Thomas Quick skulle Norell och hennes lärjungar på Säter bevisa att hennes teorier var sanna. Med uppmuntran och under stark drogpåverkan fick Quick ligga i ”terapi” och erkänna mord efter mord, för vilket han belönades med ännu flera droger. Men också med uppmärksamhet och respekt som han aldrig tidigare upplevt. Dessutom gladde sig terapeuterna om morden beskrevs riktigt brutalt, så Quick såg till att utveckla sina historier så bestialiskt som möjligt med inslag av kannibalism och ritualer.

Att Quicks erkännanden inte höll på grund av tonvis med faktafel gjorde ingenting. Ju mindre han kunde komma ihåg, desto mer bevisade det bara att Norell hade rätt om de bortträngda minnena. För att kunna få honom dömd såg sekten till att han inför rättegångarna försågs med rätt information så att domarna skulle tro att Quick visste vad han pratade om.
Samtliga ”experter” som deltog vid rättegångarna var medlemmar i Norells sekt, och eftersom både åklagaren Christer van der Kwast och advokaten Claes Borgström var överens om att Quick var skyldig, gick det ofta lätt att döma honom. När målen ändå inte höll (till exempel det påstådda mordet på en afrikansk flyktingpojke, som visade sig vara vid liv) släppte man bara fallet och gick vidare till nästa.

Mardrömmen tog slut först när en ny läkare tog över på Säter. Han såg att Bergwall dagligen överdoserade tunga mediciner och satte honom på avgiftning. Som alla missbrukare led Bergwall först svårt under avgiftningen och protesterade, men när han till sist blev drogfri ville han ta tillbaka alla sina erkännanden. Det var svårt eftersom sekten på Säter där han satt inspärrad fortfarande kontrollerade honom, men han hade tur som träffade journalisten Hannes Råstam som lyckades få resning i alla målen.
Idag är han frikänd från alla mord. Han heter inte längre Thomas Quick, som han kallade sig på Säter, utan har tagit tillbaka sitt gamla namn Sture Bergwall. Den otäcka historien slutade, om inte lyckligt, så i alla fall bättre när sanningen kom fram, för mordoffrens anhöriga, för Bergwalls syskon och för Bergwall själv. Men det är skrämmande att en sådan rättskandal överhuvudtaget kunde ske i Sverige i modern tid. Läs Dan Josefssons bok, om ni inte redan har gjort det.

Per Leander

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.