Sextimmarsdagen: en bra fråga för ett valår

18 januari 2014

Förstasidan, Kommentar

Visst finns det pengar till sextimmardagen, skriver här Göte Kildén. Det medger till och med finansanalytikern Peter Malmqvist i radio.
Och är våra löner alldeles för låga, som Malmqvist också hävdar?

 

Lyssnade på det ofta intressanta radioprogrammet ”Plånboken” den 12 januari. Först ett nytt avslöjande om oskäliga priser på medicin. Det sker i skuggan av apotekens privatisering. Kunderna kan inte på ett enkelt sätt se prisskillnader mellan olika ”affärer” och göra ett eget val. För att inte tala om alla de platser där det inte finns flera affärsdrivande apotek att välja mellan. Förmodligen skulle protesterna blåst upp till storm om inte högkostnadsskyddet på läkemedel dolt transfereringen av skattepengar till våra nya oligarker i apoteksvärlden…

Vi fick också lyssna till ett öppenhjärtigt samtal med den välkände finansanalytikern Peter Malmqvist om förhållandet mellan olika valutor och kronans värde. Malmberg har jobbat för SvD, SVT-Aktuellt och Aragon Kapitalförvaltning. Numer analyschef för Nordnet Bank. Intervjun har på SR:s hemsida fått rubriken ”Svenska kronan ständigt felvärderad”. Men som framgår av mitt citat nedan kunde rubriksättarna lika gärna vänt på kuttingen och kallat samtalet för ”Vi har alldeles för låga löner”!

”Har du något bra exempel på när du tycker att en valuta är felvärderad?
– Ja, jag tycker att den svenska kronan är ständigt felvärderad. Ja, jag tycker att den – i grunden, ja, den är för svag, vi har en för svag valuta, vi har en enorm lönsamhet i exportbolagen, medan vår relativa lönenivå i förhållande till andra länders, framförallt inom euroområdet, är alldeles för låg. Jag skulle säga att vi ständigt har en lite för lågt värderad svensk krona, vilket i grunden inte skulle kunna förekomma eftersom det är marknaden som sätter priset. Det gör att lönsamheten i den svenska företagen, ofta, blir väldigt god alltså.”

Malmqvist är rakt på sak vilket är ovanligt. Men i sig är det ingen nyhet. I Sverige har vi en historisk politisk pakt där arbetarrörelsens traditionella partier så att säga ligger lågt när det gäller våra låga löner. De stora ägarna av industrin har draghjälp av de fackliga organisationernas ledare, vilka i likhet med Stefan Löfven, säger sig ”kunna det här med jobben”.
Arbetarrörelsen och dess nationella byråkrati, utkastad på den internationella marknaden, ser inte längre som sin uppgift att genom facklig samordning upphäva konkurrensen mellan olika länders löntagare, utan ”Sverige” ska i stället behålla jobben genom att konkurrera med låga arbetskraftskostnader (spetskompetens, mer arbetstimmar mm). I stället är dagens beska medicin inom den fackliga sfären: ”Gärna skatte- och avgiftshöjningar men inga angrepp på kapitalägarna.”

Vänsterpartiets kongress i helgen beslöt att driva kravet på en radikal arbetstidsförkortning. Alldeles utmärkt, det har funnits med sedan Grupp 8:s dagar och 1960-talets nya vänster. Som Peter Malmqvist så ogenerat samtidigt berättar för den som vill lyssna finns det ett ekonomiskt utrymme för detta. Men ska kravet bli verklighet och inte på längre sikt sluta med ett politiskt fiasko där industriägarna väljer att flytta våra jobb till utlandet, då krävs samtidigt att det blir ett krav för hela Europas arbetarrörelse.
Ska vi spänna bågen, vilket vi ska, måste vi så att säga börja med att skaffa oss båge, sträng, och pilar. En stor utmaning där varje litet steg framåt är viktigt. Inte minst vore det på plats att Europa sociala och politiska vänsterrörelser driver detta gemensamt under EU-valen i maj.
Men, det var så vi en gång vann åttatimmarsdagen och detta under en epok där nationella kapital hade en mycket större betydelse än i dag!

Göte Kildén

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.