När det känns som att precis allting är till salu

Foto: Gunnar Britse

Det finns människor med mycket pengar. Som lägger beslag på de vackraste platserna runt om i landet. Bygger hus där. Kommer någon vecka per år. Människor för vilka det verkar vara lättare att göra undantag. Till exempel när det gäller strandskyddet.
På Gotland har lokalbefolkningen döpt dessa människors områden till Minkfarmen, Djursholm, och Gräddhyllan.
Sedan finns det människor som har ännu mer pengar, så mycket att de verkar kunna köpa sig till att få göra i princip vad som helst. Människor som oljefamiljen Zickerman.

Det reser sig som en grotesk hägring mellan strandskogens stammar och snår. Ett jättebygge. En villa. Vit. Med stora fönster. Kylig och ovänlig. Bakom höga stängsel där skyltarna har ett tydligt budskap: ”Obehöriga äga ej tillträde.”
Skymningen filar kanterna av den första chocken. Men ilskan bubblar ändå upp i bröstet. Hur har de kunnat få bygga ett sådant hus? Här?

Här är norra änden av Smågårde naturreservat. Mitt i det säregna område av flygsanddyner som sträcker sig från Tofta södra till Gnisvärds fiskeläge på västra Gotland. Ett område där 160-åriga tallar står sida vid sida med granar som mäter över två meter i omkrets.
Förut låg här ett trähus från förra seklets början. I harmoni med omgivningen. Kulturminnesmaterial. Större delen av naturreservatet består av mark som det husets forna ägare, Sigrid Berner-Biclét, testamenterade till Naturskyddsföreningen på Gotland, med en önskan om att skogen skulle skyddas till förmån för allmänheten.
Och det är en skön stund. Promenaden genom Smågårde naturskog. Att stå lite vid den porlande bäcken. Lyssna till trädens ljud och känna dofterna.
Men det är inte riktigt vad den här texten ska handla om. Det är det osannolika huset. Megavillan. Den hånfulla.

Vem det nu än var som ärvde det gamla trähuset som tronade på höjden med sin utsikt över hav och skog, har den eller de personerna inte alls haft samma känsla för bevarande av en unik miljö. De har väl helt enkelt bara sålt till högstbjudande. För tio miljoner. För sex år sedan.
Det är en sak.
Deras ensak.
Men. Det är en helt annan sak. Detta. Att de som köpte huset fått bygglov. Vilket de fick 2010. Att de fått riva det kulturminnesvibrerande huset. Vilket de har gjort. Och att de fick bygga detta schabrak. Det är ofattbart. Ur kulturhistorisk synvinkel, ur strandskyddssynvinkel, och ur synvinkeln den har som kommer från naturreservatet en kväll i januari.

I en helt okritisk artikel i Aftonbladet från den 16 juli förra året beskrivs villan som ett sagolikt bygge. För 50 miljoner kronor har familjen Zickerman byggt sig ett fritidshus på 750 kvadratmeter boyta, tre sovrum och fem badrum. Här ska de vara när det är för varmt i Dubai, där de annars bor. Eftersom de är oljemiljonärer. De har ”tjänat hundratals miljoner på oljeprospektering till havs”, skriver Aftonbladet och meddelar att familjen är ”jättenöjda”.
Så är det. I dagens samhälle. Somliga har. Somliga har inte. Somliga får tillstånd. Somliga får inte. Det hänger, i väldigt hög grad, på kontakter och pengar.
Och ofta är det de som själva motarbetar naturskyddsområden och dylikt, som sedan drar nytta av dem, köper närbelägna tomter för oförståbara summor pengar. En familj som gjort sig rik på olja kan ju inte sägas ha gjort så värst mycket gott för miljön.
De som vet att sko sig, skor sig.
Det händer i Sverige. Det händer i världen. De vill få oss att tro att det är ekonomisk kris. Men det är fördelningen det är fel på. Annars borde det vara kris för alla.
Det är det inte.

För att fortsätta tråden: den här familjen som bor i Dubai, men har sommarställe på Gotland, de skattar allra mest troligt inte på ön. I likhet med 34 procent av alla dem som äger fastigheter här.
På Fårö ägs idag 75 procent av fastigheterna av människor som endast har dem som fritidshus. Gotlands Tidningar, som strax före nyår haft en artikelserie om fenomenet, rapporterar att endast 356 av de 1 748 personer som äger fastigheter på Fårö, är skattskrivna på ön. I världsarvet Visby innerstad är en av tre fastighetsägare folkbokförd på fastlandet, enligt statistik från Lantmäteriet.
De betalar alltså inte Gotlandsskatt. Bidrar inte till de utbyggnader av vatten- och avloppssystem som måste krävas för alla nybyggda sommarhus. Bidrar inte till att reparera slitaget på alla vägar där stadsjeeparna susar fram i höga hastigheter för att hinna till så många resmål som möjligt.
Ibland är det tillåtet att vara lite bitter.
När det behövs.
När det känns som att ens hemö blivit ett semesterparadis för människor med mycket pengar, utan verklig känsla för platserna, för bygden.

Många fastlänningar kände sig baktalade av Gotlands Tidningars artikelserie. Men det är inte att baktala, detta att lyfta fram fakta och tala om hur det är.
Hur det är när husen kryper allt närmare stränderna. De som ska vara skyddade.
Hur det är när vart och vartannat hus står tomt större delen av året därför att de enda som har råd att ha dem är människor som inte vill bo i dem. Som har sitt hem på annan ort.
Hur det är när allt går att köpa för den som har pengar.
Inte för att det skulle vara förbjudet och omoraliskt att ha ett fritidshus för den som önskar och kan, men för att det är något skevt på gång, för att det blivit slagsida på det hela.
För att det på något vis enbart har kommit att handla om pengar och inflytande.
För att det kan kännas som att ingenting är heligt, att ingenting går att skydda längre.

För övrigt har familjen Zickerman inte bara byggt ett Beverly Hillskomplex i anslutning till en mycket skyddsvärd naturskog. De har även, förutom ett hus i Visby, och flera tomter, också köpt Västergarns utholme, en 35 hektar stor ö dit fåren skeppats ut för sommarbete under hela min barndom. Det skrämmer. Hur kan de äga en ö? Hur kan de få tillåtelse att äga min barndoms ö? Där fåglarna häckar och de två askarna sakta hållit på att dö sedan för alltid.
För att de har pengar.

Text: Emma Lundström
Foto: Gunnar Britse

, , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.