Metallfacket i Umeå ställer Volvo mot väggen

09 januari 2014

Förstasidan, Inrikes, Kommentar, Umeå

Volvo Lastvagnar i Umeå. Foto: Emma Lundström

I höstas meddelade Volvo lastvagnar att hyttmonteringen med största sannolikhet skulle flyttas från Umeå till Göteborg, en av flera omstruktureringar inom det stora företaget. Omstruktureringar som ska öka vinsten. En vinst som redan är enorm. En vinst som arbetarna skapat genom sitt arbete. Strax före julafton kom så det slutgiltiga beskedet från Volvoledningen: hyttmonteringen vid Volvo lastvagnar i Umeå läggs ned. 500 anställda riskerar att helt förlora anställningen. Andra måste omplaceras. Hela familjer drabbas. En hel region.

Vissa kanske tänker att ju färre arbetare inom bilindustrin desto bättre, för miljön, eftersom vi ju måste ställa om. Men det är en ganska naiv tanke. Att 500 arbetare får sparken handlar inte om att Volvo ska producera färre lastbilar eller bilar. Det handlar om att effektivisera för företagets vinnings skull.
Den som verkligen vill skapa förändring på bilproduktionsfronten borde ställa omställningskrav på Volvos ledning, kräva att företaget utvecklar och övergår till miljöbilar som inte kostar skjortan. Att vända ryggen åt arbetarna leder ingenvart. Istället borde vi alla kräva att företag som går bra inte får sparka sina arbetare.

I Sverige har vi sedan ganska många år haft för vana att relativt stillatigande acceptera att företag som går bra ändå skär ned på arbetskraften, försämrar arbetsvillkoren. Det är inte som i Frankrike där arbetare och fack vid flera tillfällen har låst in företagsledningen och hållit den som gisslan tills de böjt sig för ställda krav.

Men Metallklubben vid Volvo lastvagnar i Umeå är ett svenskt undantag. De står inte tysta när det blåser. Varken tidigare eller nu. I samband med en presskonferens den andra januari i år skriver de på sin hemsida: ”Beslutet att avveckla hyttmonteringen är inte ett oundvikligt beslut i en akut krissituation. Motivet är girighet.”
På själva presskonferensen meddelades att klubben kräver att Volvo tar långtgående ansvar för sitt beslut: ”Vårt övergripande krav är att ingen medlem ska behöva lämna sin anställning med mindre än att det finns en plan för pension, nytt arbete, studier eller frivillighet. Vi accepterar inga uppsägningar som slutar med arbetslöshet.”

Och det är fullkomligt rimligt. Volvo har tidigare, i samband med att de fått statliga pengar och förmåner, lovat dyrt och heligt att stanna i Umeå under lång tid. Att utvecklas där. När det löftet nu sviks är det logiskt att företaget får stå för notan med ett rejält åtgärdspaket för både de anställda och regionen. Den som får måste också ge tillbaka. Det borde finnas någon lag för det.

Metallklubbens kravlista till företaget är uppfriskande läsning. Alla måste få en acceptabel lösning. Ingen ska lämnas i sticket. I det större perspektivet säger den det som borde vara självklart: storföretag bör inte bara kunna packa ihop och lämna när de känner för det. De borde ha ett samhällsansvar. Inte bara handla om vinstmaximering. Annars finns det ingen vits med att ha dem. Oavsett var i världen de etablerar sig.

De höjda rösterna i Umeå känns som en del av något större. Av ett muller som stadigt växer till ett dån. Av en alltmer omfattande samhällskritik. En kritik av det som har blivit den rådande ordningen: storkapitalets vinstintressen framför allt. Nyliberalismens kärna.
Kanske är Metallklubbens kravlista början på en ny tid. En tid då det blir allt vanligare att arbetare och fack ryter ifrån. En tid då folket markerar hårdare. Visar att det inte är okej att sparka arbetare för storföretag som går med vinst.

Text och foto:
Emma Lundström

Tidigare i Internationalen:
“De vänder oss ryggen”

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.