Katastrofen i Syrien

17 januari 2014

Debatt

Islamiska Frontens övertagande av FSA:s huvudbas och general Idriss flykt till Turkiet är det kanske mest spektakulära i den process som i realiteten betyder det islamistiska enheternas etablering som den dominanta kraften på oppositionstiden och FSA:s marginalisering.

Jag väljer här att citera hela Aron Lunds gästkrönika I Eskilstunakuriren den 13 december. Han gör en målande lägesbeskrivning och det finns ingen anledning för mej att försöka göra samma sak med andra ord.

 ”Det var inte lätt för generalmajor Salim Idriss att framställa sig som det syriska upprorets högste ledare tidigare. Det blev ännu svårare när hans högkvarter ockuperades av rivaliserande rebellgrupper.

Nu sitter chefen för Fria syriska arméns militärråd i Turkiet, och verkar inte kunna återvända till sitt högkvarter några kilometer bort. Gränsövergången vid Bab al-Hawa i nordvästra Syrien har tagits över av en stor islamistorganisation kallad Islamiska fronten.

Fria syriska armén (FSA) har alltid varit mer av ett samlingsbegrepp än en verklig organisation, och den har sannerligen aldrig varit någon riktig armé. De första grupper som använde namnet skapades redan i juli 2011, men även om fler och fler tog till sig FSA-beteckningen, bildades aldrig någon effektiv ledning.

Inte förrän i december 2012 började det bli lite ordning på FSA-rörelsen. Då utropades militärrådet under generalmajor Idriss, med starkt stöd från Saudiarabien, USA och många andra av de länder som finansierar upproret mot Bashar el-Assad.

Genom att locka med vapen, utrustning, ammunition och terränggående fordon – sådant som han försågs med av sina utländska sponsorer – kunde Idriss knyta till sig ett rätt betydande antal småmiliser. Men de riktigt stora fiskarna lät sig inte sväljas.

En del av dessa stora, självständiga gerillafraktioner utropade nu i november den nya Islamiska fronten. Tillsammans med riktigt extrema djihadistorganisationer – som den så kallade Islamiska staten, eller Djabhat el-nosra (en al-Qaidagrupp) – har de blivit ett verkligt hot mot upprorets mer moderata FSA-anknutna grupper.

Den 6 december tog Islamiska fronten, under något oklara omständigheter, kontroll över flera stora lager med vapen som hade skänkts till FSA. Några dagar senare såg gruppen också till att ta över gränsposteringen mot Turkiet, och därmed också makten över vapentrafiken, handeln och den internationella hjälpverksamheten. Det slog undan benen för FSA-ledaren Idriss, som själv blev fast i Turkiet.

Militärrådet har varit helt beroende av sin förmåga att distribuera vapen och utrustning till rebellerna, som ett sätt att köpa stöd bland upprorsmännen – men nu blir det svårt att ens nå in i dessa delar av Syrien på något effektivt vis, utan att först behöva be Islamiska fronten om tillstånd.

Idriss själv försöker tona ner konflikten, säkert i hopp om att kunna återvända till Syrien snart. Men en av FSA:s ledare kallar det en komplett kupp. Och det ser inte bättre ut.

USA:s, Saudiarabiens och Turkiets försök att bygga upp en moderat och samarbetsvillig ledning för upproret, anförd av generalmajor Idriss, verkar nu ha fått sitt symboliska nådaskott

Hädanefter är det, om någon nu tvivlade på den saken, islamisterna som styr.”

(Aron Lunds Räknas som en av Sveriges ledande Syrienexperter).

Vi är ju några inom socialistiska partiet som sedan lång tid tillbaka poängterat att det är just hit som krigföringen kommer att leda. När protesterna mot regimen gled över i ett inbördeskrig låg sekulära vänsterkrafters chans i att kriget så snabbt som möjligt kunde avslutas. Ett Syrien som tidigare genomlidit en lång kamp mellan regimen och det sunnimuslimska brödraskapet. En omgivning som alltmer präglats av den reaktionära konfrontationen mellan Sunni och Shia-muslimer. Ett Syrien där minoriteter som alawiter och kristna med det som sker i grannländerna framför ögonen alltmer tyr sej till Assad-regimen som en garant för sin religionsfrihet. En situation där olika imperialistmakter agerar för att stöda olika fraktioner som man ser som sina möjliga samarbetspartners.

Ett Syrien där sekulär vänster och organiserad arbetarrörelse är minst sagt svaga.

Givet denna situation kan en långt utdraget inbördeskrig, oavsett om det började som demokratiska protester enbart leda till stärkande av reaktionära krafter. Tanken att de små sekulära vänsterkrafterna, med eller utan vapenleveranser, skulle kunna rycka åt sej initiativet i inbördeskriget, är så omöjlig att det är ofattbart att vänstermänniskor kan resa vapenhjälp som en paroll. Det enda som kan rädda progressiva krafter är ett slut på kriget. Inte heller då finns en garanti för anständiga vänsterkrafters tillväxt, men utan ett upphörande av krigstillståndet är det kört. När vi påpekat detta har vi anklagats för att vara svikare och en del annat. Vi får väl leva med det. Syriska folket är viktigare än vilka epitet som öses över oss. Men faktum är att om ett eld upphör inträffat för ett år sedan hade progressiva krafter stått mycket starkare än i dagens situation.

Miljoner människor är på flykt. Svält och epidemier hotar. Kriget hotar nu att sprida sej till Libanon. Att inte kräva ett slut på krigshandlingarna är att svika.

Vi har vid tidigare tillfällen pekat på den grundläggande orsaken till att den arabiska våren kört fast: frånvaron av en stark oberoende demokratisk socialistisk kraft. Utan de förtrycktas självständiga organisering kommer kommandot att tas av andra. Nyliberaler, jihadister, pro-imperialister, militärer etc. Det går inte att komma runt detta med snack om att det enbart rör sej om en ”demokratisk” revolution” där socialistiska krafter inte behövs. En websida som sökt göra det är den av några kamrater rekommenderade ”Democratic Revolution Syrian Style”. (Demokratisk Revolution Syrisk Stil) (webadress: notgeorgesabra.wordpress.com)

Nu är denna websida politiskt fladdrig och vissa artiklar kan föra fram ståndpunkter som är oförenliga med ståndpunkter i andra. T.o.m. i samma artikel kan motstridiga ståndpunkter föras fram. Men låt oss citera ur en text om just revolutionens karaktär.

”Även om den syriska revolutionen är en borgerligt demokratisk revolution, överensstämmer den inte med mönstret för 1848 års revolution som Marx och Engels var mest bekant med och hade förstahandserfarenhet av och där borgerliga liberaler, som fruktar den begynnande men fortfarande omoget proletära rörelsen, blir obeslutsamma och ljumma i kampen mot kontrarevolutionen och banar vägen för revolutionens nederlag.

Den syriska revolutionen följer ett helt annat mönster. Det finns inget utrymme för ljumhet, för gradvisa reformer (till exempel en konstitutionell monarki) som 1848, varje klass eller klassfraktion som rör sig i opposition mot regimen blir automatiskt revolutionär och tvingas kämpa för total seger, för att fullständigt krossa regimen, ställd inför risken av död och fysisk förintelse.”

Här ser vi alltså ett försök att presentera en borgarklass som utan kompromisser kommer att stöda revolutionen.

I den senaste artikeln har denna websida dock modifierat sej men inte i marxistisk riktning. Nu öser man förakt över SNC och sekulära liberaler och hälsar Islamiska Fronten med tillfredställelse.

Men på vissa punkter vacklar inte denna websida. Det gäller deras krav på vapeninsatser från USA-imperialismen och deras hat mot den vänster i Europa och USA som står för ståndpunkter liknande undertecknads.

Även i USA har rests röster för att stöda Islamiska Fronten eftersom FSA verkar sidsteppat och Islamiska Fronten då blir alternativet till al-Qaida. I den amerikanska debatten har ju också röster höjts för att stöda Assad mot al-Qaida. En sådan variant är inte helt omöjlig och bara det faktum att den debatteras är ju ett tecken på hur fel våra Myrdalianer haft i sin konspiratoriska idé att utvecklingen i Syrien varit resultatet av en USA-ledd plan att störta regimen. Den arabiska våren tog imperialismen på sängen och Washington har trevat sej fram i sina försök att säkra sina intressen. Dagens SNC och FSA kan bli morgondagens Islamiska Fronten eller t.o.m. Assad-regimen. Det verkar ju som att Washington idag försöker få oppositionen att acceptera Assadregimens fortlevnad åtminstone temporär.

Men även om ett avslutande av krigshandlingarna under lång tid varit det bästa (och enda) alternativet för vänsterkrafter i Syrien, vilka möjligheter har vi i SP och Fjärde Internationalen att kunna påverka i den riktningen? Mikroskopiska naturligtvis. Men det hade varit 100 gånger bättre om vi fört fram sanningen än att fortsatta kräva vapenhjälp. Vår målsättning måste ju vara att syriska vänsterkrafter kan överleva och fortsätta sin kamp. Och vår önskan måste ju också vara att det fruktansvärda lidandet lindras och att syrierna får en chans att komma ur den vedervärdiga katastrof kriget lett till.

Peter Widén

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.