Håller Vänsterpartiet på att överge socialismen?

24 januari 2014

Debatt, Förstasidan, Nyheter

vänsterpartiet, 1 maj

•Vänsterpartiet sätter inte socialismen på dagordningen i den faktiska politiken
•Måste våga resa krav på gemensamt ägande av bankerna och gruvorna
•Politiken blir tamare av de tomma slagen i luften

I dagens Sverige huserar Vänsterpartiet bland riksdagens partier ensamt på vänsterkanten. Det är endast V som exempelvis klart motsätter sig rätten för företag att ta ut vinst i den sociala välfärdssektorn, att bemanningsföretag ska bort från den svenska arbetsmarknaden, att Sverige inte ska ha någon militär trupp i krigets Afghanistan, att skatterna ska höjas rejält från en månadsinkomst på 30 000 kronor och uppåt, etc. Kort sagt är det bara V som utifrån ett jämlikhets- och solidaritetsperspektiv är på rätt sida om barrikaden – till skillnad från sina oppositionsfränder i S och Mp.

Men samtidigt som det är uppenbart ser vi också en annan tendens i V:s politik som får oss att ställa frågan om partiet är på väg att överge socialismen. Och med socialism menar vi här att man har en vision om ett alternativt ekonomiskt system, vars grundbult är det gemensamma ägandet samt att den visionen är närvarande i partiets faktiska praktik. Visst etiketterar sig V som ett socialistiskt parti; förtydligat i partiprogrammet där det står att man strävar efter ”ett samhälle befriat från klassförtryck”, vilket konkretiseras med skrivningen ”särskilt viktigt är att samhälls­ägandet är starkt inom ekonomins nyckelsektorer”. Bland ekonomins nyckelsektorer nämns exempelvis den finansiella sektorn och strategiska naturtillgångar.

Men hur agerar V när det kommer till kritan? Har partiet i samband med finanskrisen rest kravet på ett förstatligande av de svenska storbankerna? Nej, i hägnet av krisen kom istället V 2011 med förslaget om en bankdelningslag. Tanken är att separera de stora bankernas verksamhet i två delar. Den ena delen ska hålla på med traditionell verksamhet såsom enskilda individers besparingar, bolån och företagskrediter. I den andra delen ska man däremot kunna hänge sig åt spekulativ verksamhet i hedgefonder och liknande. Poängen med denna modell sägs vara att den spekulativa sidan ska tillåtas att gå i konkurs och att staten då inte tvingas att pumpa in en massa ekonomiska medel. Den här idén hade minst av allt varit i någon radikal säck innan den hamnade i V:s påse utan kom från en expertgrupp tillsatt av EU-kommissionen. Bankvärlden avvisade dock förslaget med att det skulle leda till att kreditmarknaden fungerade sämre, varefter förslaget försvann från dagordningen.
Förslaget att på det här sättet särskilja ”bra” och ”dålig” bankverksamhet har också ett drag av naivitet över sig, och är lite som när socialdemokraterna förr i tiden gjorde skillnad på produktiva och icke-produktiva kapitalister. En av kapitalismens grundlagar är förvisso att pengar söker sig till de sektorer där det finns mest profit att göra. Och varför skulle man som socialist överhuvudtaget bejaka att spekulation tillåts att existera, och inte längre kräva att yxan förs mot roten av hela det finansiella systemet? Och om nu V inte längre ser förstatligande som ett krav rimligt att resa borde man åtminstone föra ett resonemang om varför. Annars, som nu, ekar dess bankdelningslag rakt ut i tomma intet.

Inte heller när det gäller strategiska naturtillgångar reser V i sin faktiska politik några krav på att gruvor, som exempelvis Northland Resources i Pajala, ska överföras i samhällets ägo. Istället föreslår man radikalt höjda gruvavgifter, men själva det privata ägandets problematik försvinner bort i fjärran.
Ett tredje exempel på V:s faktiska praktik är när bilproduktionen på SAAB i Trollhättan 2009 hamnade i en svår kris. Visst krävde partiet ökat statligt stöd för att företaget inte skulle gå i konkurs, men perspektivet att staten skulle ta över företaget och ställa om till samhällelig nyttig produktion var frånvarande.
Men vad är faran när socialismen reduceras till ett positivt värdeord, en allmän synonym för jämlik fördelning, eller till något som bara finns där i konkret beskrivning i något partiprogram alltmer frikopplat från den faktiska praktiken?
Risken, som i många fall är uppenbar när det gäller V, är att man anpassar sig till att hålla sig inom ”de rådande ramarna”, ramar där inte minst årliga aktieutdelningar på över 200 miljarder är exkluderade. Hur många gånger har inte heller V ”tagit ansvar” – från 1990-talskrisen till nedskärningar i kommunerna. Reformförslag tenderar också att bli tamare, vilket väl illustreras av att den nyligen avhållna V-kongressen röstade för att partiet ska driva kravet på sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, men i ledningens ögon är detta förslag i dagsläget orealistiskt och säkerligen något som den på alla sätt kommer försöka att sopa under mattan.

Därtill tenderar socialismen som ett alternativt sätt att organisera samhället att nästan helt försvinna bort från den offentliga debatten, och denna värld tonar för gemene hen fram, även om det inte är den bästa av världar, som den enda möjliga – socialismen går in i dimman.
Dessutom blir det svårare att uppamma entusiasm i den dagliga kampen om inte såväl hjärna som hjärta ledsagas av visionen om ett alternativt socioekonomiskt system. Det blir som att vandra in i en kyrka där gud är frånvarande.
Sammanfattningsvis måste alla vi socialister i vårt avlånga land – i V och utanför V – göra allt för att tydligare sätta socialismen på dagordningen i den faktiska kampen.

Anders Karlsson

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.