Håkan Hellström for beginners

11 januari 2014

Förstasidan, Kultur, Musik, På plats

Håkan Hellström. Foto: Emma Lundström

Kärlek. Kärlek. Kärlek. Många droppar vemod. Ett stort mått skarpsynthet. Och ett sjuhelvetes röj. Håkan Hellström är väldigt mycket Håkan Hellström. Även för den som aldrig riktigt brytt sig om att lyssna.

Jag har aldrig sett Håkan Hellström. Aldrig någonsin. Spela live alltså. Inte heller har jag aktivt lyssnat på någon av alla de skivor som det där spinkige Göteborgsfenomenet öst ur sin, som det verkar, aldrig sinande musikalitet. Har bara råkat höra en och annan låt. Några som satt sig hårt, som jag kan sjunga med i, några som jag inte längre minns.

Det är inte det att jag inte gillar musiken. Inte heller att jag skulle ha något emot artisten. Jag tycker att han verkar vara ganska mycket av en hyvens prick, en klartänkt person, en vän i tungsinthet och sprittande glädje.
Men att på allvar kasta mig in i den hellströmska ordvärlden. Det har bara inte blivit av. Han blev så stor. Så snabbt. Och jag har så svårt för hysteri. Slår bakut. Lyssnar på annat.

Trots det. Svårt att undvika. Att bli en liten smula nyfiken. På fenomenet. Och att till slut fixa en biljett, gå på en konsert. När tiden och platsen råkar vara rätt. För att se om det verkligen är så som folk säger. Att det är en upplevelse. Inget att missa. För att förstå varför så ofantligt många älskar, älskar, älskar ”Håkan”.

Det har precis varit Lucia och regnet duggar ihärdigt över ett Umeå där byggkranarna höjer sig över huskropparna, de gamla, och de nya. Stan håller på att omformas, trots motstånd. Och snart är det kulturhuvudstadsår. Omdiskuterat.
Men Folkets hus är fortfarande Folkets hus. Vi är i sista minuten. Dörrarna in till den största lokalen, Idun, står öppna och de första tonerna strömmar emot oss när vi skyndar in.

Strålkastarljuset bländar. Sedan ser jag allt folk. Det är utsålt. Otaliga rader sittande, och ett fullpackat dansgolv. Leenden och lysande ögon. Håkan Hellström har redan fångat publiken. Han och bandet: Augustifamiljen, kända som husbandet i SVT:s långkörare På spåret.

”Det blir alltid så bra i den här lokalen!”, ropar Hellström glatt efter första låten. Någon skriker: ”Jag tycker så mycket om dig!” Han ger tillbaka. Sedan sjunger han en låt. Om obesvarad kärlek. Berättar om vilket galet år det varit för honom. En skiva. Och en film baserad på hans musik, på de känslofyllda texterna. Den ställde till det lite för honom, sonen kallar honom Håkan Hellström när han kommer och hämtar på dagis, inte pappa.

Mer musik. Musik. Musik. Musik. ”Man måste dö några gånger innan man kan leva.” Minns våren 2003. Bodde i Göteborg och någon försökte få mig att haka på till en klubb. För att Håkan Hellström brukade hänga där. Så att vi kanske kunde få en pratstund.
Jag hade ingen lust.

Men nu, nu har jag lust. Eller jag får lust. Av energin som strömmar från scenen. Av att publiken kan alla texterna. Av att Håkan Hellström sjunger, sjunger, sjunger. Verkar njuta så förbannat av det han gör, det han ger oss. Känn ingen sorg för mig Göteborg får mig att hoppa lika vilt som alla som dunsar och studsar framför scenen. ”Kom igen Lena, vad skulle vi annars göra?!”, sjunger vi allihop så högt vi bara kan.
Lyckliggörande.
Det är vad det är.
Drömmar och sommarnätter. Hopp och tårar om vartannat.
”Jag går inte sönder när jag går med dig.”

Någon har skrivit att han borde sluta tycka synd om sig själv, att han är privilegierad nu, en rik vit man. Någon annan har hävdat att han borde skriva texter om det som är hans liv nu. Om bostadslån och blöjbyten och dagishämtningar. Sluta vara lidande tonåring.
Men det är ju ganska befängt. Att vara musiker är inte att hålla sig enbart till fakta, till bara precis exakt vad som händer i det verkliga livet. Musik är poesi. Är fantasi. Är att sätta fingret på verkligheten genom att vrida den och bända den och bråka med den. Något annat vore fruktansvärt tråkigt.

Om Håkan Hellström slutade sjunga låtar på Håkan Hellströmskt vis och med Håkan Hellströmska ord, så skulle det inte längre vara Håkan Hellström på det sättet som folk verkar lapa med sina hjärtan. Då skulle nog de gnällande omformulera sig och hitta fel och personlighetsbrister också där.

Dylan sjunger som Dylan. Springsteen som Springsteen. Joplin sjöng som Joplin. Franklin som Franklin. Om alla skulle tvingas sjunga endast om och utifrån sin levnadsstandard, skulle vi sluta sjunga. Och Håkan Hellström vill inte sjunga om ”svennebanan-livet”, han vill själv inte höra en refräng om att tanka bilen, om disk och tvättider. Han vill ge annat.

Just nu, uppe på scenen pratar han om Evert Taube. Om musik att fly till när allt är kallt och hårt. Han talar om att tillåtas att tro att det väntar ett stort äventyr runt hörnet. Till alla unga i publiken vill han säga att ”man bara kan skriva om sånt som finns i en”. Han vill också dementera ryktet att allt han skriver skulle vara hittepå: ”Det är ett missförstånd. Allt är verkligt. Allt jag sjunger om är sant. Det har bara inte hänt, än. Men snart, snart.”

Kärleksfullt. Så är det. Det är så han säger det. Det är ett flöde och det är bara att följa med. Extranummer på extranummer och vi stampar och klappar och det är både mjukt och trubbigt. Svetten i pannan och Håkan Hellström tar adjö. Verkar inte riktigt vilja slita sig från publiken. Säger: ”Tack ska ni ha, kära vänner, tack!”
Vi mals ut genom dörrarna i människomyllret, hittar vatten, dricker, ler. Jag känner att jag förstår varför så många inte verkar kunna få nog av killen som ser ut som tjugo men fyller fyrtio i år. För att han kan musik. Har känsla. Hittar rätt. Inte är dryg och blasé, utan ger oss, ger oss, ger oss.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.