Guinea-Bissau ett land i väntan på val

24 januari 2014

Förstasidan, Nyheter, Utrikes

Nationalförsamlingen

Nationalförsamlingen

 

Guinea-Bissau väntar på att gå till val igen i mars, efter militärkuppen för ett par år sedan, mitt under pågående val. Frågan är om valet blir av. Landets institutioner fungerar allt sämre, statliga löner betalas inte ut, facken protesterar genom generalstrejk, och ingen vet vad som egentligen ska hända. Alex Fuentes var nyligen på plats i Guinea-Bissau och beskriver här bakgrunden till det osäkra läget.

För två år sedan åkte jag med familj till Guinea-Bissau i Afrika. Huvudsyftet med resan till det lilla västafrikanska landet var att överlämna insamlade medel till ett litet regionsjukhus i södra delen av landet. Insamlingsstödet har under många år använts till bland annat mediciner, myggnät, madrasser, förbandsmateriel. De senaste åren har satsning på solceller gjort att stödet kunnat användas till att förse delar av sjukhuset, bland annat förlossningen och kvinnokliniken, med elektricitet. Vid årsskiftet var det dags igen. Samma resmål och samma syfte, nu med stöd för att bland annat få förbättrad vattentillförsel till sjukhuset. För vår del blev denna gång resan från Köpenhamn till Bissau (landets huvudstad) långt ifrån självklar, då det portugisiska flygbolaget TAP som skulle ta oss från Lissabon till Bissau plötsligt hade slutat att flyga dit.

I mitten av december 2013 lyckades 74 flyktingar från inbördeskrigets Syrien (personer som betalade dyrt för försöket) ta sig till Guinea-Bissau via Marocko. I sitt försök att komma till Europa var de försedda med falska turkiska pass. Berättelsen om vad som hände skiljer sig beroende på vem som berättar. Hur som helst såg den guineanska inrikesministern (en överste från Flygvapnet, en militär institution som överhuvudtaget inte har några flygplan) till att syrierna sattes på ett portugisiskt plan och skickades vidare till Portugal. På så sätt blev Portugal det första europeiska asyllandet för flyktingarna, detta i ett läge där EU gör allt för att hindra flyktingar utanför EU att söka en fristad.

Den portugisiska regeringen reagerade kraftigt på detta minst sagt djärva drag och i media hävdades att den portugisiska flygplansbesättningen tvingades av beväpnade soldater att flyga den oväntade och oönskade flyktingskaran till Lissabon. I Portugal förbjöd man därför flygbolaget TAP att flyga till och från Guinea-Bissau. Man hänvisade till bristande säkerhet. Vår resa till Guinea Bissau hade därför omdirigerats via Dakar i Senegal. Senare beslutade TAP att även helt upphöra med sina flygningar från Dakar till den forna portugisiska kolonin. Vi hade tur, efter mycket om och men lyckades vi få vår hemresa med ett marockanskt flygbolag via Casablanca.

När vi för två år sedan reste till Guinea-Bissau hamnade vi mitt uppe i en pågående valrörelse inför ett förestående presidentval. Fram till dess hade olika regeringar tvingats anpassa sig till nyliberalismens dogmer. I första valomgången segrade PAIGC (Afrikanska Partiet för Guineas och Kap Verdes självständighet). Det var PAIGC som ledde den segerrika befrielsekampen mot Portugals diktatur i mitten av 70-talet. Det skulle bli en andra valomgång mellan PAIGC och det konkurrerande PRS (Sociala Förnyelsepartiet). Någon andra valomgång blev aldrig av. En grupp militärer, lierade med en del av PAIGC och PRS, genomförde en militärkupp. Den då sittande presidenten Cadogo tvingades fly. Han lever idag i exil i Portugal. Kuppen fördömdes av FN och EU och ekonomiska sanktioner infördes; blockaden varar än idag.

Jag frågade människor jag träffade om vad som låg bakom militärkuppen. Vad som verkar vara klart är att kuppen i någon form stöddes av Senegal vars ekonomiska intressen skulle försvagas av ett handelsavtal som var på gång mellan Guinea-Bissau och Angola. Det handlade bland annat om ett omfattande fiskeprojekt (fisk är en av landets viktigaste naturtillgångar) med utbyggnad och förbättring av hamnar.
Under många år har olika europeiska länder, Kina och Ryssland, men även Senegal, rensat Guinea-Bissaus kust från fisk, och så förhåller det sig även idag. Guinea-Bissaus och Angolas gemensamma projekt sågs av de styrande i Senegal som ett hot mot Senegals industri. Även mineraler hade vid denna tidpunkt hittats i Guinea-Bissau. Angola ville delta i utvinningen, men Nigeria, som är stormakten i Västafrika, var emot detta och ville själv exploatera mineralerna.

Efter militärkuppen stoppades projektet med Angola och alla angolaner som hade officiella uppdrag tvingades lämna landet. Regeringen avsattes och alla politiska befattningar och högre tjänstemän i officiella organ byttes ut och andra ersattes med militärer. En ”övergångsregering” bestående av militärer och delar av PAIGC och PRS bildades. Den ekonomiska blockaden, avsaknaden av folkligt stöd för kuppen och därmed avsaknad av legitimitet ledde så småningom till att det blev allt svårare för landets institutioner att fungera.

Guinea-Bissaus kust är så gott som obevakad, det saknas ekonomiska resurser och utrustning för att skydda kusten. Detta underlättar för EU-länders stora fiskebåtar att roffa åt sig mesta delen av den fisk som finns på guineanskt vatten. Dessutom innebär denna brist på bevakning att kusten tjänar som omlastningsplats för droghandeln mellan Colombia och Europa och USA. För ett tag sedan greps Guinea-Bissaus marinchef av amerikanska elitsoldater till havs, officiellt sägs att det var internationellt vatten – många menar att det var guineanskt territorialvatten – anklagad för att ha en ledande roll i narkotikahandeln. Buba Na Tchuto sitter nu bakom galler i USA.

När flertalet institutioner i ett land upphör att fungera, när påbörjade byggnadsprojekt stoppas abrupt, när statliga löner till de anställda uteblir i flera månader, ibland under flera år, när en marionettregering styr i tomma intet och när omvärlden behandlar den och kuppmakarna som parias… Ja, då är det lätt att uppfatta att staten inte längre är en stat med allt vad det innebär. I detta tillstånd är det bara militära strukturer som tycks vara funktionsdugliga. Civilbefolkningens självständighet, självförsörjning, stöd till varandra, förmåga att upprätthålla vardagen, hopp om en annan framtid finns ändå närvarande bland vanliga människor. Oavsett vilka som för tillfället råkar sitta vid makten.
Snart har två år gått sedan militärkuppen. Direkt efter kuppen försökte man ordna demonstrationer mot kuppen men militären slog tillbaka protesterna. En stor osäkerhet om vad som ska hända framöver tycks råda. Det innebär dock inte att det inte finns ett folkligt missnöje. Det har till exempel kommit till uttryck genom facklig kamp. Den offentliga sektorns nationella fackförbund UNTG och den privata sektorns oberoende fackföreningar CGSI-GB genomförde en tre dagars generalstrejk i slutet av december. Man protesterade mot uteblivna löner, otryggheten på arbetsmarknaden och höjda levnadsomkostnader som drabbar de arbetande extremt hårt. En ny och ännu mer omfattande storstrejk förbereddes när vi åkte till Sverige för några dagar sedan.

I detta läge har PAIGC manat till ”lugn”. Det är alltså samma parti som för två år sedan avsattes från den politiska makten genom militärkuppen. PAIGC föredrar att vänta till valet den 16 mars 2014 i stället för en mobilisering mot den försvagade övergångsregeringen. I mitten av januari förberedde sig PAIGC inför den sjunde partikongressen och deras kandidater har därför rest landet runt och kampanjat för olika kandidaturer. Av en slump träffade vi, i staden Catio, Braima Camara, en ledare från PAIGC som kan komma att bli PAIGC:s nästa partiordförande och därmed eventuellt även landets kommande premiärminister. Arbetet med att upprätta aktuella röstlängder är i full gång och människor uppmanas på olika sätt att skriva in sig.
FN:s och EU:s representanter har dock redan varnat för ett direkt ingripande om valet inte går rätt till. Man har offentligt hotat med att ta över landets finanser, hamnar och flygplats. FN och EU regisserar nu ett slags nykolonialism som kan underlätta EU-imperialismens nyliberalism i denna del av Afrika.

Som det politiska läget ser ut just nu är det inte helt säkert att valet kan hållas den 16 mars, om det överhuvudtaget hålls som övergångsregeringen har lovat. De som ämnar ställa upp i valet kritiserar regeringen för att gå segt som en sköldpadda med valproceduren, och upprättandet av röstlängderna är fördröjt. Regeringen skyller på olika instanser. Allt kring valet är försenat och det strider formellt mot valmyndigheternas bestämmelser. Den sittande regeringen verkar inte ha någon brådska med att hålla allmänna val. Det råder osäkerhet om allt just nu.

I Guinea-Bissau är människornas försörjning uppbyggd så att en stor del av befolkningen är självförsörjande, men med extremt låga inkomster. Framförallt på landsbygden spelar självförsörjningen genom jordbruket en stor roll. Även i staden Bissau får många ihop till dagens enda måltid genom att sälja sådant som apelsiner, nötter och fisk. Det finns på så sätt inga större produktionsmedel som ägs av privata ägare. Under de senaste åren har det emellertid vuxit fram bostäder som folk kallar ”ministerområdet” där före detta och nuvarande ministrar tillsammans med narkotikahandlare bor sida vid sida. Dessa kolossala palats­liknande byggnader står i total kontrast till fattiga ”bairros” där majoriteten av befolkningen i staden Bissau bor.

Det går naturligtvis inte att skylla allt elände på Portugal som gammal kolonialmakt, men kolonialismen och den fortsatta imperialistiska världsordningen är i grunden roten till Guinea-Bissaus situation. Det lilla privilegierade skiktet, den ”politiska klassen”, i landet är oförmöget att upprätthålla social, ekonomisk och politisk stabilitet. Vanligt folk misstror politikerna, många genomskådar politikernas prat när dessa lovar runt och håller tunt. Alla, oavsett politisk kulör, pratar i abstrakta termer om trygghet, rättvisa och välstånd. En del partier som ideologiskt anger nyliberalismen som ledstjärna innehåller en del progressiva inslag i sina valprogram medan andra mer åt ”vänster” präglas av nyliberala inslag. Allmänt är alla trötta på sakernas tillstånd. Alla vet vad man inte vill ha, alla vet vad man vill ha men inte hur det skulle gå till.
Vårt sjuåriga barn ritar vid ett bord med två guineanska kompisar. Frågan är ständigt närvarande och lämnar en inte i fred. Jag tänker på barnens framtid i Guinea-Bissau. Framtiden är mycket oviss.

Alex Fuentes

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.