Forever Young

31 januari 2014

Förstasidan, Krönika

GUNVOR KARLSTRÖM  Foto: Emma Lundström

Ja hej då.
Hej då Pete Seeger. Visst är det som att ha blivit av med sin farfar.
Han har alltid funnits där. Inte sjunger han som Bob Dylan och inte är han poet som Dylan. Han tyckte inte ens själv att han var den bästa av sångare. Men den där glada unga rösten, alltid ung, har följt och sjungit för generationer av fackmedlemmar, aktivister, medborgarrättskämpar, Vietnammotståndare, miljörörelsen, ända fram till Occupy Wall Street för ett par år sedan.
Då traskade Pete Seeger, 92, runt i New York och sjöng tillsammans med Occupyfolket.
Folksångens farfar. Anklagad för oamerikansk verksamhet och dömd till fängelse, stenhård antirasist, mot dödsstraff, svartlistad i tio år i radion för sina upproriska sånger. Var med i amerikanska kommunistpartiet ett tag, stödde republikanerna i spanska inbördeskriget (och spred deras sånger förstås). Inspirerade generationer av folksångare och protestsångare och pop och rock i minst 70 år.

Det här skulle förstås handla om ett antal år på Internationalen, men jag råkade på avvägar med Pete Seeger. Han som spred We Shall Overcome i medborgarrättsrörelsen på 60-talet. och skrev aktivistsången If I Had A Hammer och antikrigssångerna Where Have All The Flowers Gone? och Turn! Turn! Turn!
Så jag gick in på Youtube och lyssnade på när han sjunger Forever Young. Just det.
Pete Seeger, min mammas generation, den där glada unga rösten. Det är en seg generation det, jag behöver bara lyfta på luren och då hör jag en annan glad ung röst, mamma som nästan är årsbarn med farbror Pete. Och precis som han står hon till vänster, lever i nuet, ser framåt, inte bakåt. Forever young. Folkskoletjejen från Gamla Stan som vill prata om Gunnar Ekelöf.

Jaha, finns det ett liv efter jobbet? Där ligger förstås högar av böcker att läsa, det finns grejer att skriva, telefonnummer till folk som det vore kul att träffa igen, barnbarn som tycker att mormor har haft för mycket jobb…
Eller varför inte ett udda nöje för de eventuella lediga stunderna: latin som jag lärde mig i fjortonårsåldern och inte har haft tid med sen dess, grekiskan som lärde mig att grammatik tillhörde de sköna konsterna, en av de allra skönaste. Det var förstås grekerna som uppfann vår västerländska grammatik.
Då hade jag läst svenska och engelska och franska och flamländska och latin och tyska och fornisländska och fornsvenska och danska och norska, fast inte spanska ännu. Men inte förrän jag läste klassisk grekiska såg jag för första gången hur grammatiken följsamt svepte in tankarna som de grekiska klädnaderna med sina många böljande veck smekte de grekiska kropparna på vaserna… Den var gjord för det grekiska språket, den var underskön.
Denna grammatik som har överlevt genom historien och som sitter så illa på det svenska språket. Som bara har två tempus. Svenskan krånglar i den illasittande dräkten.

Nåja, på avvägar igen. Blir det tid för sådana roligheter? Jag har på känn att det inte blir så många lediga stunder. Någon gång måste jag väl berätta lite insiderhistorier om de där 25 åren och allt det skrivits om och inte skrivits om. Någon gång när jag får tid.
Nu slutar jag, i alla fall som chefredaktör på Internationalen. Sammanlagt blev det cirka 25 år på tidningen… Och sen?
Det vet man inte. Vägen kröker.
Vadå, ville ni ha ett ord på vägen? Lär er nått nytt varenda dag (själv har jag just lärt mig en massa om den femsträngade banjon som jag inte hade en aning om, men googla Pete Seeger så får ni se)!
Ja hej då, tidningen och läsarna. Vägen kröker. Vi kanske ses igen?

Gunvor Karlström

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.