Maud Olofsson om gruvmotståndet: ”Folk kan inte skilja på miljoner och miljarder”

Maud Olofsson i panelen. Foto: Emma Lundström

Det glittrar i kristallkronorna som hänger från det höga taket i Vinterträdgården på Grand Hotell i Stockholm. Företagsnamn, pennor, karameller och informationsblad skymtar mellan minglande kostymklädda kroppar. För fjärde året i rad håller intresseorganisationen Georange i konferensen Framtidens Gruv & Mineralindustri. Gruvintressenterna är samlade.

Mitt i myllret står Matti Berg och Niila Inga från Girjas och Laevas samebyar utanför Kiruna. Det är tredje året de deltar, för att lyssna in aktuella trender och planer. Orsaken är att det finns långtgåendeNiila Inga och Matti Berg. Foto: Emma Lundström gruvexploateringsplaner för de områden som deras samebyar levt i sedan generationer tillbaka.
– Förra året pratades det mycket om långsiktighet och hållbarhet. En ny trend för i år tror jag är att prata om polariseringen i lokalsamhället, om markanvändningsfrågan och Arktis, säger Niila Inga som menar att det är ett resultat av att industrin har märkt av svängningen i opinionen:
– Motståndet växer och det blir mer och mer svårt att blunda för. De har insett att det är ett problem de måste ta tag i, att de inte kan ignorera det utan måste hitta ett sätt att på diplomatisk väg döda det.
Båda berättar om hur motståndet mot exploateringsplanerna i Kirunas omnejd har växt och fått mer uppskattning på sista tiden.

Georanges ordförande inleder kvällen. Sedan är det dags för miljöminister Lena Ek (C). Hon talar om att skapa gynnsamma villkor för gruvnäringen, om Sverige som ledande gruvnation med en omsättning på 37 miljarder under 2012, om att skapa många arbetstillfällen i glest befolkade områden, om hållbarhet och innovationsfronter, om lönsamheten som måste upp på dagordningen nu när efterfrågan mattas av, och om konkurrenskraft. Några få ord om att vi måste vara varsamma med ändliga resurser hinns också med, liksom att vi har en av världens strängaste miljölagstiftningar. Och att Lena Ek tycker att ordet ”underjordsteknologi” är väldigt roligt, och spännande.
Huvudbudskapet är att regeringen vill göra allt som står i dess makt för att underlätta för gruvbolagen och effektivisera tillståndsprocessen. Så att vi blir ett ”världsledande gruvland med spjutspets inom hållbarhetsteknologi”.
Lena Ek låter snaraste som en näringsminister, inte en minister vars huvudsakliga arbetsuppgift är att värna om miljön.

Mattia Pellegrini från EU-kommissionen presenterar EU:s syn på saker och ting. En massa utredningar och listor. Kärnan i det han säger är att EU är väldigt nöjda med att Sverige skänker bort sina naturtillgångar. Att EU tycker att de goda relationerna mellan industri- och miljöintressen i Sverige är föredömliga. Han säger inte rakt ut att det är bra att vi har en miljöminister som låter som en gruvlobbyist, men nästan.

Lena Söderberg, SGU:s nya generaldirektör, får tio minuter på sig att presentera hela branschens framtida utmaningar och hur dessa ska lösas. Hon säger att hennes ”högst personliga funderingar” är att den ”samhälleliga acceptansen” är väldigt viktig, annars kommer ”alldeles för mycket tid att ägnas åt samtal och processer, och det blir inga affärer gjorda”. Hon påpekar också att det är oerhört viktigt att Bergsstaten – den del av SGU som ger tillstånd – har stor transparens och tar ”snabba, adekvata beslut”. Liksom Lena Ek vill hon göra allt för att underlätta för gruvindustrin. Trots att hon är generaldirektör för en statlig myndighet som ska bestå av objektiva experter. 28 april håller SGU ett mineralforum där huvudtalaren är näringsministern, Centerledaren och gruvförespråkaren Annie Lööv.

Framtidens Gruv & Mineral 2014, panelsamtal. Foto: Emma LundströmNu blir det panelsamtal. Deltagarna får presentera sig själva. Först ut är Lars-Eric Aaro, VD och koncernchef på LKAB. Som väntat talar han om hur bra LKAB är, att de har världens mest klimatsmarta järnprodukt och att planen är att göra helt klimatneutralt järn.
Bolidens VD, Lennart Evrell, talar om att den traditionella gruvnäringen ska hjälpa de ”fattiga länderna i tredje världen”. Sweco:s VD, Åsa Bergman, säger att framtidens gruvindustri skapas genom ”hållbarhet och helhetstänk”, medan konkursdrabbade Northland Resources vice VD, Jonas Lundström, vill tala om vilket jobbigt år företaget har bakom sig, och hur glada de är att få vara med på konferensen även i år. Han poängterar också hur oerhört mycket företaget har jobbat med att fungera i samklang med alla i sin närhet, att vara öppna och inte komma med en färdig agenda. Alltså med lokalsamhället. Något alla inte skulle hålla med om.
Johan Halling från Atlas Copco säger ungefär samma saker som de andra.

Kontentan av samtalet finns koncentrerad i konstaterandet att gruv- och mineralindustrin är ”bra för världen, bra för Sverige, bra för Norrland, bra för allt”. Lokalbefolknings- och urfolksfrågorna ska lösas med transparens och samverkan. Nu när ”gruvor har blivit så symbolladdade”. Allt måste göras för att inget ska ”slå tillbaka på det egna varumärket”. Industrin måste visa hur bra den är.
Åsa Bergman säger å ena sidan att det är i Stockholm som gruvmotståndet finns därför att Stockholm inte förstår Norrland, samtidigt som hon säger att folk lokalt inte har ”koll på att vi inte kan sluta använda metaller”. LKAB:s VD tror att motståndet kan övervinnas bara företagen blir bättre på att tala om allt bra de gör.
Återvinning av redan utvunna metaller talas det bara om i förbifarten, och aldrig som något verkligt alternativ. De som lever på platserna som gruvnäringen vill exploatera verkar inte ha någon betydelse annat än som hinder som måste hanteras.

Kvällens sista punkt innan en 46-rätters middag med Västerbottentema, är reflektioner från Maud Olofsson (C), före detta vice statsminister, näringsminister, samt partiledare, och Östergötlands landshövding, Elisabeth Nilsson. Båda sitter i bolagsstyrelser. Elisabeth Nilsson är mån om att tala om att Pajala inte finns om femtio år om gruvan inte överlever. Det låter som att det ligger i hennes intresse att den gör det.
Maud Olofsson verkar tro att gruvmotståndet beror på okunskap, att det bara handlar om att ”människor inte kan skilja på miljoner och miljarder”. Precis så säger hon. Kvinnan som var ansvarig för vad som brukar kallas för ”Sveriges sämsta företagsköp”: Vattenfalls införskaffande av det nederländska energibolaget Nuon, 2009. För 97 miljarder kronor. Efter fyra år hade Nuon kostat bolaget, alltså staten, alltså folket, över 15 miljarder i rena förluster. Så om det är någons koll på miljoner och miljarder som ska ifrågasättas så är det Maud Olofssons.
”Folk” däremot, har allt som oftast koll på miljoner och miljarder. Och när det gäller utländska storföretags exploaterande av områden som borde vara skyddade, både av mänskliga och miljömässiga skäl, så har ”folk”, alltså gruvmotståndet, koll på att vinsterna inte kommer varken lokalsamhället eller svenska staten till del, eftersom vi har lägst mineralavgift i världen.

Elisabeth Nilsson vill också peka på folks okunnighet. Det är hennes länsstyrelse som godkänt provborrningarna i Norra Kärr vid Vättern, och hon tycker att nätverket Rädda Vätterns kritik bara bygger på missuppfattningar: ”de tror att alla dammar brister, att vattnet blir förgiftat och odrickbart. Men så är det ju inte”.
Att läckage de facto händer och kan bli orsak till så omfattande förstörelse som den pågående miljökatastrofen i Talvivaara i Finland, känner hon kanske inte till?
Maud Olofsson vill tillägga att ”folk” inte heller förstår att det inte rör sig om så stora områden, egentligen. Hon påpekar att om hon flyger över det norrbottniska gruvsamhället Svappavaara och råkar blunda just då, så har hon missat det.

Avslutningsvis kommer de fram till att ”vi måste jobba med kommunikationen och få den trovärdig”. Eftersom gruvmotståndet blivit mer organiserat och internationellt. Och eftersom ”ungdomarna som vill göra gott i världen”, måste fås att förstå att om vi vill ha ”högre levnadsstandard i hela världen så måste det till fler gruvor”.
De vill bygga förståelse, acceptans och förtroende.
– Det är en intressant framtidsbransch, vi måste bara sälja in det bättre, säger Maud Olofsson innan middagen presenteras. Bland annat går det att få rökt renhjärta och hjortrongelé, kanske från områden där varken renar eller hjortron kommer att finnas om gruvnäringen får som den vill.Håkan Ekengren och Jonas Sjöstedt. Foto: Emma Lundström

Under politikerpanelen nästa dag är det bara Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt som lyser till ibland. Han vill att gruvnäringen ska skapa välstånd för lokalsamhällena under lång tid, vill ha en ordentlig mineralavgift, vill se skyddade områden skyddade på riktigt, och menar att ILO 169 måste ratificeras så att samernas rättigheter tryggas. Åsa Romson (MP) är utslätad, medan Centerns Håkan Ekengren tycker att det är alldeles för mycket slagord i debatten. Det tydligaste inlägget från Moderaternas Johan Johansson, är en nysning.

Bland åhörarna finns Lisa Wanneby och Sofia Bothorp från Urbergsgruppen. De har besökt konferensen flera år och ser nu en tydlig förändring: tidigare möttes de av förakt när de ställde frågor, nu blir de lyssnade på. De ser också positivt på att det under konferensens sista dag ska vara ett helt seminarium om markanvändingsfrågan – med deltagare från bland annat Sametinget – ett annat bevis på att branschen inte kan blunda för motståndet. Sofia Bothorp och Lisa Wanneby. Foto: Emma LundströmLisa Wanneby och Sofia Bothorp tycker att är ett steg framåt men vill samtidigt se att den nya attityden också innebär reella förändringar. Lisa Wanneby menar att ledordet för dagen har varit “hållbarhet”, men hon litar inte riktigt på det hon hör:
– Jag ser en fara i det här. Att det bara är tomma ord och handlar om greenwash. Nu vill jag se verkstad. Om de säger att de ska ta miljöansvar så måste de också göra det. Jag vill också se större fokus på lokalbefolkningsfrågan. Hur gruvor påverkar i ett längre perspektiv. Det handlar om stora frågor: hur ska ett samhälle utvecklas? På vilka ben ska det stå? Vad händer när gruvan stänger om 25 år? Tidsperspektivet måste vara så mycket längre än så. Vi måste blicka framåt hundra år. Vad händer för våra barnbarnsbarn?

Sista punkten för dagen är mingel på Kanadas ambassad. Vinterträdgården har nästan tömts på folk och Lisa Wanneby och Sofia Bothorp får bråttom iväg. Liksom Matti Berg och Niila Inga är de är här för att få reda på hur industrin tänker och för att ifrågasätta, vara en motvikt.
Deras kritiska röster klär av mantrat från gruvlobbyn: bilden av att vi måste öppna upp för alla gruvor vi kan få, därför att vi inte skulle klara oss utan dem, om vi inte vill gå tillbaka till stenåldern. Och att alla som tycker
något annat, gör motstånd, bara inte har förstått bättre.

Text och foto:
Emma Lundström

 

Tidigare i Internationalen:

Farligt att blunda för framtiden

Det nya året kan blomstra ur det gamlas grogrund

Lönnmordet på landsbygden

Länsstyrelsen sågar Kallakgruva

FN sätter stopp för gruva i Rönnbäck

“Vad väger en framtid?”

Henrik Blind om sommarens kamp: “Det är så mycket större än Kallak”

Socialistiskt Forum Umeå 2013: “Så länge tillväxt är ordet, är vi körda”

Kallak och tystnaden

Kallak: allt skarpare läge

Kallak: kampen om framtiden

Provbrytningen uppskjuten i Kallak

Blockad pågår i Kallak

Glädjebeskedet i Ojnareskogen – en milstolpe i miljökampen

En glimt av glädje från Ojnareskogen

Ödestimmar från Ojnareskogen

Klockan 08.45 ska jag vara i Ojnareskogen

Dags att skydda Jokkmokk

Ringarna på vattnet…

Att stjäla mineral från Afrika

Nu gäller det för Ojnareskogen

På vem lyssnar rätten? Folket eller bolaget?

Protestdag mot gruvboom och asylpolitik: ”Det är vi som är folket!”

Till sosseledningen: byt fokus nu!

Dem vi skyldiga äro

Ojnareaktivist inför rätta

Ojnare: på kort eller lång sikt?

När kakan är äten är den borta

Ojnarerörelsen fortsätter

Gruvmotståndets röster möttes i Stockholm: ”Slaget ska inte gå förlorat”

Vad sker i Cajamarca?

Bädda inte för miljökatastrofer

Gruvboomen: Fritt fram för utarmning!

HD ger andrum för Ojnareskogen

Budkavlen från Ojnareskogen till Kebnekaise: ”Tillsammans är vi starka”

Möte om Ojnareskogen i Visby: ”Misshandlad natur slår tillbaka”

Efter Högsta Domstolens beslut: Oklart läge för Ojnareskogen

Grundvattnets liv och Högsta Domstolens ord

Stor uppslutning i Ojnareskogen: Avverkningen stoppad

Ojnareskogen: Nu står striden

Ojnaremanifestation i Stockholm: ”Folk måste förstå vad det är man låter ske”

Folkuppror i Ojnareskogen: ”Det här är en rättsskandal”

”Titan ska inte brytas i Pondoland”

Ojnareskogen: Situationen är akut

”Vi är inte immuna mot korruption”

Hoppets försvarare ger inte upp

Hotade Ojnareskogen: en global angelägenhet

Gotland: Tältprotest mot kalkbrytning

, , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.