En Sherlock från vänster?

26 januari 2014

Förstasidan, Kultur, Nyheter, TV

sherlock-on-screen-modern1 copy

En uppfälld krage och en deerstalker-mössa och nästan alla vet vem det är frågan om. Lägg till en vänlig doktor, en fruktansvärd brottsling, och lägenhetsnumret 221B Baker Street, och ännu fler lyser upp av igenkänning. Sherlock Holmes är på något vis så bekant att det känns som att han måste ha existerat på riktigt, en gång i tiden. Med pipan i mungipan och slutledningsförmågan i högsta hugg. Men vem skulle han vara idag? Sherlock ger oss ett förslag.

Sherlock Holmes. Detektivernas detektiv. Superhjärnan. Missbrukaren. Destruktiv och genial på samma gång. Skapad år 1887 av sir Arthur Conan Doyle. Modern i sin brottsplatsundersökningsteknik när det begav sig. Fortfarande högaktuell. Filmerna och tv-serierna tävlar om utrymmet. Medhjälparen doktor Watson alltid med. Kommissarie Lestrade likaså. Liksom ärkefienden Moriarty.
Elementärt.
I detta gytter inriktar vi oss på Sherlock. Brittiska BBC:s tv-serieversion som just nu är inne på tredje säsongen i produktionslandet. I Sverige har första säsongen precis visats i repris.

Det handlar om en Sherlock Holmes anpassad till dagens London. Eller anpassad och anpassad. Benedict Cumberbatch nästan skrämmande välspelade detektiv kallas, både av sig själv och av andra, för en högfungerande sociopat.
En superhjälte med lätt asperger, en hjälte utan andra övernaturliga förmågor än sitt hyperbriljanta intellekt, sin iakttagelse- och slutledningsförmåga, och sociopatens sätt att förhålla sig känslokallt i de mest känsloladdade situationer.
En person som skulle ha kunnat vara högst kriminell och genomfarlig om han inte hade valt att ställa sig till ”de goda” krafternas förfogande.

Med exakt musik, dialog och ett händelseflöde som aldrig tappar fokus har de två första säsongerna varit lite som en intellektets dans på nervtrådarna. Fyllda av en stark känsla av att vara på väg mot något oundvikligt i en mörk värld där den moderna tekniken ger ondskan obegränsat handlingsutrymme. En ondska som finns koncentrerad i psykopaten Moriarty, gestaltad av Andrew Scott på ett sätt som ger både rysningar och gåshud. Och som hänger över makten som ett kladdigt spindelnät, makten vars yttersta symbol är Mycroft Holmes, Sherlocks iskallt beräknande, politiske storhund till bror.
I Sherlock händer ingenting utan anledning. Människors hela liv går att läsa på deras kroppar och i deras beteendemönster. Det är inte utan att serien har fått en stor skara följare. De kallas ”Sherlockians”.

Men den har också fått en hel del kritik. För att vara alldeles för vänstervriden. Den som är insatt i brittisk inrikespolitik hittar tydligen alla möjliga tecken på detta. Den som inte är det märker i alla fall både ett visst mått av agg mot övervakningssamhället och högerstyret.
I tredje säsongen framkommer, med största möjliga tydlighet, avskyn gentemot mediemogulerna Rupert Murdoch och James Murdoch och deras korrumperande inflytande i Storbritannien.
Det handlar om värdet av kunskap och makten över det privata. (Mer ska inte sägas om handlingen, för att inte förstöra nöjet för den som vill se serien.)

Så har också seriens producent och medförfattare, Steven Moffat, inte gjort någon hemlighet av sina sympatier. Före valet 2010 sade han till brittiska The Guardian att han hoppades att Tories inte skulle vinna. Han frågade också om reportrarna kunde föreställa sig hur det skulle vara om BBC lades ned och spelutrymmet helt överlämnades till Murdochs. Ett förslag som kommit från Londons konservativa borgmästare, Boris Johnson, som fått sig ett och annat nålstick i Sherlock. Han anser att skattepengar inte ska gå till att håna högern; något som han menar är BBC:s främsta mål och mening.

Men. Vad är det egentligen det handlar om? Jo, samtidsskildring. Sherlock skrivs och filmas i ett Storbritannien som skakats av korruptionsskandaler och där övervakningskamerorna finns precis överallt. Där storebrorssamhället inte är en föreställning utan en verklighet.
Att attackera en serie som väver in de frågorna i sin handling är att säga att det är vänster att reagera på sin samtid. Och det kanske det är. Men om manusförfattare skulle censurera sig själva utifrån det, utifrån om i fall det de skriver kan framstå som antingen vänster eller höger, då fanns det inte längre utrymme för samtidsskildringar överhuvudtaget.
Med slutledningsförmågans spindeltråd går det inte att säga annat än att läget måste vara ganska skarpt i Sherlock Holmes hemland. När det väcker uppståndelse och politisk irritation att en fiktiv detektiv läser vänstervända The Guardian, då är det ganska snävt.
Det är som att uppröras över att Kurt Wallander skulle ha läst Aftonbladets kultursidor.

För övrigt är känslan inte lika glupsk inför den tredje säsongen. Den är tillägnad fansen, men till och med Sherlockianerna är en smula besvikna. Mest för att det blivit lite mycket känslor och sånt. Sånt som Sherlock Holmes normalt inte håller på med. Vilket inte riktigt stämmer.
Det är meningen att han inte ska ha någon känsla för medkänsla, som den sociopat han är. Och det har han inte heller, för det mesta. Men han kan inte låta bli att ha det för en person, John Watson. I det här fallet inte bara allmänläkare utan armédoktorveteran med traumatiserande erfarenheter från Afghanistan och Kandahar. Ännu en så kallad vänstervridning? Lite uppfriskande krigskritik?

John Watson blir i alla fall sociopatens ende vän, ett heltidsgöra som dessutom får alla att tro att de är ett par. För att de månar om varandra.
Manlig vänskap. Också lite farliga grejer. Också ett litet tänjande på gränser. Vilket är skönt. Sherlock Holmes bryr sig inte om hur han uppfattas, som gay, asexuell, eller total nybörjare. Han ogillar sin bror och verkar ointresserad av sina föräldrar. Det som vänskapen med Watson visar är att han ändå är mänsklig, att han har känslor, som han förtrycker, för att vara så bra som möjligt på det han gör. Ingen maskin. Människa.
Steven Moffat ska ha sagt att Sherlock inte är en detektivserie, utan en serie om en detektiv. Om en person. Lite representativt för vår tid. Individualismens glansdagar. I just det här fallet kanske varken vänster eller höger, bara en tidsmarkör? Om manusförfattarna nu använder sig av serien som en politisk ventil, så gör de det ganska så blygsamt i många avseenden.

I säsong tre finns inte samma nerv mellan Holmes och Watson. Inte samma sugande medryckande effekt som i de tidigare avsnitten. Det går för snabbt och skurkarna får inga riktiga konturer, de flimrar förbi. Sorgligt att säga. Men det är bara tre avsnitt per säsong, och sex av nio har varit hur bra som helst. Det måste få finnas dippar. Att studsa upp ifrån. Ungefär som Sherlock Holmes själv, som ju är en smula manodepressiv.
Kanske tur då att manusförfattarna spånar på en fjärde säsong. Om den blir politisk eller inte återstår att se. Förhoppningsvis blir den hisnande.

Emma Lundström

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.