Egypten: Militären är tillbaka – vad händer nu?

19 januari 2014

Fokus, Förstasidan

foto:Emma Lundström

Den här veckan röstade Egypten om den nya konstitutionen. Muslimska brödraskapet är terroriststämplat och bojkottar omröstningen. Redan har flera människor dödats i sammandrabbningar på gatorna. 160 000 soldater och 200 000 poliser är utplacerade över landet. Resultatet är inte känt vid pressläggningen. Dominique Lerouge från NPA ger en bakgrund.

Det breda motståndet mot det Muslimska brödraskapets repressiva nyliberala politik blev uppenbart under våren 2013 genom den största folkliga mobilisering som Egypten hade sett under sin historia. Vänsterkrafterna var olyckligtvis inte i den ställningen att de kunde erbjuda ett politiskt alternativ som tillät förverkligande av de sociala och demokratiska kraven från revolutionen 2011. Detta gav armén möjligheten att 3 juli återvända till den makt som de hade tvingats lämna efter presidentvalet i juni 2012.
14 augusti startade armén en bred offensiv mot sittdemonstrationerna som organiserades av Muslimska brödraskapet och som krävde att före detta president Mursi skulle återinsättas. På en halv dag dödades omkring 500 personer. Nästa dag anklagades islamisterna för att som ”vedergällning” försöka dra igång ett krig mellan folkgrupper genom att bränna 36 koptiska kyrkor, följt av en rad våldshandlingar såsom ett angrepp på ett koptiskt bröllop 20 oktober. Detta ledda till fyra döda, bland dem två flickor på 8 och 12 år, och ett dussin sårade. 6 oktober 2013 ledde sammandrabbningar mellan grupper för och mot Mursi till 51 döda och 371 sårade.

4 november började rättegången mot den störtade presidenten och 14 ledare för Brödraskapet för ”anstiftan till mord” på demonstranter. Brödraskapet hade förutsagt ett starkt gensvar över landet men detta dök inte upp. Det berodde på flera faktorer.
• Brödraskapets impopularitet, vilket märktes i överfall på somliga av dem på gatan och förstörandet av några av deras lokaler
•  Det väldiga polisuppbådet denna dag på cirka 20 000 man.
•  Det anmärkningsvärda förtryck som Brödraskapet har utsatts för sedan 1950-talet.
Det troliga är att allt detta inte räcker för att krossa en rörelse som har lyckats existera underjordiskt i årtionden. Dessutom är en stor del av deras ekonomiska makt och deras välgörenhet organiserad på ett sätt som gör dem svåra att avveckla. Det finns en verklig risk att den nya regimen sätter igång en repressiv rundgång som kan slå inte bara mot islamisterna utan mot alla som motsätter sig regimen. En del människorättsaktivister har uttryckt oro över detta. Med kamp mot terrorism som förevändning håller ett lagförslag på att skrivas som skulle lägga grundvalen för en ny polisstat, värre än Mubaraks.

Den nya regimens starke man rider just nu på en popularitetsvåg som han fått genom att besegra Brödraskapet. General Abdel Fatah al-Sissi, tidigare chef för underrättelseväsendet under Mubarak, åtnjuter inte desto mindre stöd från en del av dem som spelade en avgörande roll vid diktatorns fall 2011 och mobiliseringarna i juli-juli 2013.
Där finns bland annat ledningen för Tamarodrörelsen (uppror) som drev på mobiliseringarna mot Mursi; Kamal Abu Aïta, tidigare ordförande för den första oberoende fackföreningen och därefter EFITU-federationen, som har blivit arbetsminister; Hamdeen Sabahi, den nasseritiska kandidaten som kom upp i nästan samma röstetal som Brödraskapet och de militära kandidaterna vid presidentvalet i juni 2012, som redan har sagt att han kommer att stödja Sissi om den senare ställer upp i nästa presidentval.

Det finns alltså en verklig risk att Mubaraks armé, som behållit sitt väldiga ekonomiska imperium också under Mursis presidentskap, kommer att återerövra den väsentliga politiska makten.
I motsats till vad som hänt i det förflutna har en minoritet inom vänstern vägrat att spela ut de olika lägren mot varandra och modigt förklarat att de ”varken var för Brödraskapet eller armén”. På den grundvalen inrättades ”Fronten för revolutionens väg” av aktivister som var med i mobiliseringarna 2011 och 2013. Den bygger på ett tämligen brett politiskt spektrum, däribland Revolutionära Socialister, liberaler och aktivister inom den traditionella vänstern. Om en sådan riktning skulle kunna komma till makten hänger det på dess förmåga att rota sig inom de väsentliga delarna av den egyptiska revolutionen: ungdomar och arbetande. Det är kombinationen av dessa två sociala rörelser som gjorde Mubaraks fall möjligt. Det är på dem fortsättningen av den revolutionära processen vilar.

Många strejker har visserligen ägt rum. Men de flesta av dem slutade i nederlag med den risk för trötthet och uppgivenhet detta medför. Ett av skälen för detta är de stora svårigheterna med att utveckla den oberoende fackliga rörelsen. I mer än femtio år har den så kallade Fackliga federationen, ETUF, främst varit statens förlängda arm in i arbetarrörelsen. Det var först år 2008 som den första självständiga fackföreningen trädde fram efter en stor, självorganiserad och långvarig strejk. Två oberoende federationer bildades mitt under revolutionen 2011. Men de är fortfarande ytterst bräckliga: eftersom den tidigare lagstiftningen inte har ändrats har arbetsgivarna vanligen fria händer att avskeda aktivister som vill skapa en oberoende fackförening.
Även om den första oberoende fackföreningen, EFITU, har cirka två miljoner medlemmar är dess resurser löjligt små: de flesta medlemmar betalar inte avgiften eftersom avgifterna vanligen dras automatiskt av arbetsgivaren och betalas till den gamla fackliga federationen. Och den senare fortsätter att vara ansvarig för social service som sjukförsäkringar! När den förre ordföranden för EFITU Kamal Abu Aïta blev arbetsminister satte han bland annat som mål att genomföra lagförslaget från mars 2011 som slutligen skulle fastställa den fackliga friheten i Egypten. Vi får se om hans vänner i regeringen går med på denna önskan.
De två platser, som reserverats för fackrepresentanter i ”De 50:s kommitté”, ansvarig för att förändra konstitutionen, har erbjudits hårda motståndare till oberoende fackföreningar, och detta faktum inbjuder knappast till optimism på detta område. Ena platsen har gått till en representant för ETUF och den andra till någon från en bluffackförening som bildats av en arbetsgivare som ägnar sig åt att rekrytera personal till arbete i Gulfstaterna.

Dominique Lerouge
International Viewpoint
Översättning från engelska
Gunvor Karlström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.