Zadie Smith klär av sitt London

07 december 2013

Böcker, Förstasidan, Kultur

Zadie Smith. Foto: Dominique Nabokov

Vill du lära känna nordvästra London på riktigt, utan att åka dit, och samtidigt få en läsupplevelse som både skaver och hänför? Vill du verkligen förstå hur det kan vara att växa upp där – i Willesden, i Kilburn, i Brent – att aldrig riktigt kunna lämna? Kliv i så fall in i Zadie Smiths nya roman, NW, och öppna sinnena för allt hon har att säga.

Zadie Smith har exakt gehör för hur människor kommunicerar med varandra. Bristfälligheten, flödet, anslagen, de olika tongångarna. När den hyllade och prisbelönta debutromanen Vita tänder dunsade ned i all sin kompakta pocketskönhet i svenska bokhandlar, 2001, var det som att äta en festmåltid bestående av total språklig närvaro, lyhördhet och ett stort mått humor.
Vänskapen mellan två män i Londonförorten Willesden, Samad Iqbal från Bangladesh och engelsmannen Archie Jones – en vänskap som bottnar i andra världskriget – var bas för en historia om klass, migration och kulturkrockar. Om livets vedermödor.
Det är inte tal om annat än att det var en fantastisk bok. Så hamnade den också på Time Magazines lista över de hundra bästa engelskspråkiga romanerna mellan 1923 och 2005. Kanske en aning knockande för en författare i början av sin litterära bana. I intervjuer berättade hon om en tillfällig skrivkramp.

Men krampen höll inte i sig. Bara något år senare kom hennes nästa bok, Autografjägaren, en deprimerande berättelse om judisk-kinesiske Alex-Li Tandem som är besatt av kändisar och vars liv går ut på att köpa och sälja autografer. Den flög inte, den drog ner. Var liksom betungande. Trög. Irriterande. Hamnade inte bland favoriterna. Lade sordin på lusten att läsa mer.
Ändå gick det ju inte att låta bli att köpa den tredje boken när den kom. Och den här gången uteblev besvikelsen.
I On beauty, på svenska: Om skönhet, brottas alla med livet, kärleken, jaget, ytan och innehållet. Zadie Smith hade bott något år i USA och skrev om en brittisk-amerikansk familj i Bostonområdet. Om hur etniska och kulturella skillnader kan skapa murar och sprickor i putsade fasader. Om bilden av, föreställningen om, och besattheten av skönhet. Och om en blixtrande krock mellan liberala och konservativa akademiska värderingar.
Den gjorde mig mycket illa till mods, men den höll tonen, hela vägen.

Så var det tyst ett bra tag. Glömde nästan bort att vänta på någon ny bok. Tänkte att hon kanske hade paus, eller fått skrivkramp igen.
Men så i år. NW. Rent ut sagt ett mästerverk. Fullkomligt briljant. Titeln syftar på postkoden för de beskrivna förorterna i nordvästra London: NW6. Och Zadie Smith är på hemmanplan igen. Här är hon ingen utifrånkommande iakttagare. Här är hon född. Närmare bestämt i arbetarområdet Brent. 1975. Av en brittisk far och en jamaicansk mor. Föräldrarna separerade när hon var i tonåren.NW

NW alltså. Zadie Smith känner förorterna utan och innan. Dess dofter och smaker, smuts och skönhet. Hon känner till immigranternas sociala och kulturella dilemman. Känner till den sociala misären hos den vita arbetarklassen i förskingringen. Vet hur det är att ta buss 98 till Kilburn High Road.
Börjar läsa och kan inte sluta. Det är halsbrytande. Det är fyra liv. Fyra förvirrade liv. Fyra människor som alla på olika sätt inte riktigt vet vart de egentligen är på väg. Somliga för att de sitter fast i skiten, andra för att de har dåligt samvete för att de inte fastnat, för att de pluggat på universitet – som Zadie Smith själv – tagit sig ur fattigdomen och tristessen, bort från dåliga jobb med dåligt betalt.

Med sin hisnande känsla för vad människor talar om och tänker – och tänker bakom det de egentligen önskar att de skulle tänka – ger Zadie Smith oss megastadens bakgator, de som vet hur de ska gå på dem, och de som inte vet. Ger oss en förståelse för upploppen 2011. För hur nära de rika och de fattiga lever, och så oerhört långt ifrån varandra.
Klassamhället i hela sin skrikande kallsinnighet.
Det handlar om vem som sviker. Om att förlora sig själv och inte hitta igen sig. Om vänskapens outgrundlighet. Om sex och samlevnad.

Det är en bok fylld av sorg. Över de liv som går till spillo i förorten. Över förmågor som aldrig får komma till användning därför att det inte finns någon plats i samhället, inga möjligheter. Över våldet och aggressiviteten.
Men det är också en bok fylld av musik, av stämningar, av en slags poesi.
Zadie Smith känner inte bara området, hon känner de olika sätten att uttrycka sig där, varje liten skiftning. Hur människor visar var de kommer ifrån. Visar att de vet, att de hör till.
Hon vet också hur nära avgrunden är, för de allra flesta.
Vet livets mäktighet och tyngd.
Det är också en samtidsspaning. Och en sorts kärleksförklaring.

Har släktingar i Kilburn. Har ofta suttit på 98:ans buss till Kilburn High Road. Har lekt med småkusiner i Queen’s Park. Zadie Smith ger alltihop en ny dimension. Nästa gång jag hälsar på, kliver av tunnelbanan vid ankomsten, ut i det myllrande Kilburn, kommer personerna, tankarna och betraktelserna i NW att finnas med.
Det är lite som att ha tillgång till platsens kollektiva minne.

Emma Lundström

Kuriosa: Musiken finns med som ett återkommande tema i Zadie Smiths romaner. Som tonåring tänkte hon sig en karriär som musikalartist, och när hon studerade på universitetet tjänade hon pengar på att sjunga jazz samtidigt som hon drömde om att bli journalist. Båda hennes två yngre bröder är rappare, Doc Brown och Luc Skyz.

, , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.