Vi borde inte blunda för Vitryssland

22 december 2013

Förstasidan, Kommentar, Nyheter, Utrikes

Belarus

Att gå igenom Amnestys arkiv om människorättskränkningar som sker i Vitryssland är deprimerande. Studenter som åtalas för att ha spridit bilder där nallebjörnar håller i plakat till stöd för yttrandefriheten. Människorättsaktivister som fängslas. Frispråkiga journalister som hotas med tortyr och våldtäkt. Åsiktsfångar som plötsligt saknas. Dödsdomar och avrättningar.
Aleksandr Lukasjenko har suttit som landets president sedan 1994. Han är ingenting annat än en diktator. Vitryssland, Europas sista diktatur. Sedan augusti 2012 har det svenska biståndsorganet Sida inte någon utsänd personal i Minsk, inte heller några lokalanställda handläggare. De skriver på sin hemsida att förvaltning av biståndet till landet hanteras från Stockholm, och att ”situationen understryker behovet av att fortsätta att stödja en demokratisk utveckling i Vitryssland”.

Men Vitrysslands utveckling är inte demokratiskt. Inte det minsta.
Valet 2004 förklarades som ”ej fritt”. Valet 2006 ogiltigförklarades av OSSE-observatörerna eftersom oppositionen trakasserades och tystades, och folket hotades av repressalier och våld om de skulle demonstrera. Aleksandr Lukasjenko ska ha sagt att han tänkte vrida nacken av den som försökte. Ändå trotsade över 10 000 människor i Minsk rädslan och gick ut den 19 mars 2006 för att protestera mot valresultatet. 350 personer ska ha gripits, ännu fler greps under en protest i den 24 mars.
När det så återigen var dags för val, 2010, demonstrerade tiotusentals människor i Minsk under valkvällen den 19:e december. De protesterade mot valfusket och fick snart känna av diktatorns järngrepp. Demonstrationen omringades av kravallpolis, många misshandlades svårt och flera hundra greps och fängslades. Bland de första att misshandlas var Lukasjenkos konkurrent, presidentkandidaten och poeten Vladimir Nekljajev.

Endast statliga institutioner får genomföra opinionsundersökningar Vitryssland. Media styrs av staten. Vad folket verkligen tycker kan vi endast få reda på via andra kanaler. FN tillsatte förra året en särskild rapportör för Vitryssland eftersom läget för mänskliga rättigheter stadigt försämras. Regimkritiska journalister riskerar att dömas för att baktala eller förolämpa presidenten. Människorättsförsvarare förföljs, åläggs reseförbud och åtalas för sådana saker som att ha svurit offentligt. Diktatoriska lagar begränsar människors handlingsutrymme. Det är väldigt svårt för organisationer att få tillstånd, och har de inte tillstånd räknas de som kriminella. Att samla människor till större demonstrationer är i det närmaste omöjligt på grund av en annan lag. Och dödsstraffet fortsätter att hänga som ett högst verkligt hot över människorna i Vitryssland.

Nu är det så att nästa år, redan i början av januari, arrangeras den tionde upplagan av Aleksandr Lukasjenkos ”julturnering” i ishockey. Liksom för två år sedan deltar Sverige med ett lag via Swedish Oldtimers Hockey Association, SOHA.
Det är ett jippo. Presidenten är själv med och spelar. Hans lag har vunnit sju av de hittills nio turneringarna. Till skillnad från de andra lagen, får Lukasjenkas lag använda nämligen sig av ett större antal verksamma proffs.
Och i maj är det dags för VM i ishockey, också det i Vitryssland.
Med tanke på att det är en diktatur det handlar om kunde det vara på sin plats med en bojkott. En uttrycklig bojkott. Det vore skönt att höra Sverige stå upp för någonting igen, vägra låtsas som ingenting och istället med hög röst tala om att bojkotten sker till stöd för alla de människor som blivit fråntagna sin röst i Vitryssland.
Det vore rakryggat.

Emma Lundström

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.