Ukraina slits mellan EU och Ryssland

05 december 2013

Förstasidan, Nyheter, Utrikes

11175835836_370aba41fa_o

EU:s orimliga krav fick Ukraina att dra sig ur handelsavtal, men den västvänliga medelklassen protesterar mot regeringen. Nynazistiska partiet Svoboda på framväxt.

Sedan i slutet av november har uppemot 100 000 demonstranter samlats på Självständighetstorget i Kiev och krävt president Viktor Janukovitjs avgång, efter att presidenten backat ur ett samarbetsavtal med EU. Hundratals har också skadats i sammandrabbningar med kravallpolis.
Demonstranterna, som till stor del är västukrainare, vill att Ukraina ska närma sig EU. Samtidigt är folket i östra halvan av Ukraina rädda för vad detta skulle kunna innebära och vill inte förlora de goda förbindelserna med Ryssland. Det är också i öst som stödet för Janukovitj och hans regering är starkast.

Dagens demonstrationer i Kiev påminner om den ”orangea revolutionen” vintern 2004-2005, då Viktor Janukovitj också satt som president, men störtades i de massiva folkliga protesterna till följd av påstått valfusk. Viktor Janukovitj, som hade haft goda förbindelser med Moskva, ersattes av de EU-vänliga politikerna Viktor Jusjtjenko och Julia Tymosjenko.
Men de nya ledarna visade sig vara minst lika korrupta, och eftersom levnadsstandarden för vanligt folk fortsatte att sjunka, förlorade de snart sitt stöd, och den tidigare störtade Viktor Janukovitj vann åter valet 2010.

Den pågående politiska konflikten i Ukraina handlar egentligen om en strid mellan elitens olika ekonomiska intressen, och om Ukraina ska röra sig väster eller österut. Det är också en konflikt mellan EU och Ryssland, som båda sliter i Ukraina av egna intressen.
Sedan Sovjetunionens upplösning 1991 har EU med Tyskland i spetsen försökt öppna upp den ukrainska marknaden för exploatering. Tidigare i historien har denna kamp tagit sig betydligt våldsammare yttringar, då Tyskland under både första och andra världskriget såg erövringen av Ukraina som ett av sina viktigaste mål.

Ryssland å sin sida vill inte förlora Ukraina som en av sina viktigaste handelspartners, och ett av de få före detta Sovjetländerna i Europa som Moskva fortfarande har goda kontakter med. Ryssland har också sin Svartahavsflotta stationerad vid ukrainska Sevastopol, och vill inte förlora den basen.
I väst har det framställts som att Rysslands president Vladimir Putin med egen makt har tvingat Ukraina på knä, med hot om handelssanktioner. Men den verkliga orsaken till att Ukraina drog sig ur avtalet med EU var inte pressen från Ryssland, utan för att EU ställde orimliga krav.

EU:s mål är att förvandla Ukraina till ett låglöneland för europeiska företag, samt att öppna upp marknad för EU-producerade varor och därmed slå ut både den inhemska produktionen och ryska importvaror. EU krävde också tillsammans med IMF ekonomiska reformer, det vill säga nedskärningar, som skulle drabba den redan fattiga ukrainska arbetarklassen mycket hårt med sänkta löner och massarbetslöshet.
Ryssland å sin sida ställer inte alls några orimliga krav på Ukraina, utan säljer istället sin olja och andra varor till kraftigt rabatterade priser. Putin har också beviljat billiga lån och skrivit handelskontrakt med syfte att hålla de ukrainska industrierna igång, i kontrast till EU som vill att Ukrainas inhemska industri ska avvecklas.

President Viktor Janukovitj har kallt beräknat att den proteströrelse han konfronteras med i Kiev idag, är en fläktande västanvind att föredra, jämfört med den riktiga folkliga resning som skulle kunna bli resultatet om EU fick igenom sin nedskärningspolitik i Ukraina.
En snabb blick på hur det har gått för Rumänien, Bulgarien och Ungern efter deras EU-medlemskap fungerar också som ett skräckexempel för Ukraina. I dessa länder har bara en liten del av eliten och medelklassen tjänat på EU, medan arbetslösheten och fattigdomen har vuxit och resulterat i kulturellt och socialt förfall, samtidigt som nyfascistiska rörelser växer sig starka.

Den ukrainska oppositionen som leder demonstrationerna och uppmuntrar vanligt folk att i ”demokratiseringens” namn gå ut på gatorna och protestera mot regeringen, består av tre partier som enas i sin västvänliga och antiryska politik. Det är dels de två stora borgerliga partierna UDAR, som leds av den före detta boxaren Vitalij Klitjko, och Fosterlandspartiet, vars ledare Julia Tymosjenko tidigare var premiärminister men idag sitter fängslad för korruption.
Både UDAR och Fosterlandspartiet har goda kontakter med borgerliga partier i EU, framför allt med Angela Merkels kristdemokrater som styr i Tyskland. De har också stort stöd från Sveriges utrikesminister Carl Bildt, som har varit drivande för att EU ska ställa krav på Ukraina att Julia Tymosjenko ska släppas ur fängelset.

Oppositionens tredje parti är det nynazistiska Svoboda (Frihet) som i förra årets parlamentsval fick över 10 procent av rösterna. Svoboda är ett öppet antisemitiskt, antiryskt och antisocialistiskt parti som hyllar Hitler för att han “befriade” Ukraina från den sovjetiska “judebolsjevismen”. Men det verkar som att båda UDAR och Fosterlandspartiet inte ser något som helst problem med att samarbeta med Svoboda.
Svoboda är på framväxt i västra Ukraina, men på grund av den våldsamma antiryska retoriken har partiet inget stöd i östra delen av landet, där majoriteten av folket är etniska ryssar.

Per Leander

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.