Tomten har inte tid

21 december 2013

Förstasidan, Kultur

Det finns en överhängande risk i år. En risk för att tomten kommer att meddela samtliga som har inkommit med önskelistor, om att han inte har tid avsatt till att hantera dem just nu, eftersom han måste sköta det administrativa. Kvalitetssäkringen har dragit ut på tiden. Det är nämligen så att vi lever i tidsbristens tidevarv. Vi har inte tid helt enkelt. Inte ens tomten.

Det lackar mot jul. Som vi brukar säga. Eller. Jag brukar inte säga det. Men det är väl meningen att vi ska skriva sådana förnumstigheter så här lagom till det upprepade firandet av en ganska så vitt omtalad och omskriven person, som möjligen har levt och som i så fall kanske, rent hypotetiskt, var den förste socialisten. Meningen att vi ska skapa lite mysstämning inför kommersialismens högtid. Även om vi inte finner varken Jesu födelse eller julklappshysteri som något värt att fira och helst bara tänder ljus och äter pepparkakor och lussebullar, läser en bok och tänker på annat.Tomte med tidsbrist. Illustration: Emma Lundström

Det finns i alla fall hos undertecknad, just i dessa tider, en viss känsla av att det borde skrivas någon form av kulturell jultext. Något lite eftertänksamt. Fyndigt. Något som kommenterar samtiden men inte tynger ned så väldigt jättemycket, som den mesta samtidsbeskrivningen just nu gör.
Och denna känsla resulterade den här gången i en tanke. En tanke om tid. Och omedelbart därefter blev det en ganska så deprimerande tråd av tankar, återigen. Men ändå. Here goes. Varsågoda.

Om vi tänker oss tomten. Om vi tänker oss honom inte som företagsledare utan som anställd. Då kan vi föreställa oss att det har skett vissa rationaliseringar på hans arbetsplats. Nissarna har fått sparken eftersom tomten borde kunna sköta det mesta själv, om han bara effektiviserar sig lite granna. Ökar den egna produktiviteten. Inte tar pauser. Inte låter luft slinka in i tjänsten. Springer på helt enkelt. Då är det inte så svårt att räkna ut att tomten kommer att få svårt att hinna med att också bemöta frågor från allmänheten, eller som vi säger på nyspråk, kunderna. Han måste ju finnas i sociala medier och göra reklam för företaget, göra ekonomiska kalkyler och verksamhetsplaner. Han har inte tid med önskelistor annat än som pappersarbete när han sorterar in dem i rätt pärmar och ställer in dem i rätt bokhylla. Ungefär så.

Tid. Har blivit något som vi inte har. Har du arbete, arbetar du hela tiden. Är du arbetslös, måste du visa framfötterna och söka jobb, hela tiden. Tid är en bristvara. Vi hinner knappt umgås med varandra. Och det finns ingenting som folk kan bli så irriterade på som tidstjuvar. För ingen har tid med att någon ”stjäl” tid. Ingen har tid med människor som tar lång tid på sig. Allting ska ju gå så fort. Ta minsta möjliga tid. Vara effektivt. I köerna till affärernas kassor rynkas det på pannor, mungipor åker ned och det mumlas svordomar för att det går för långsamt. Till och med de automatiserade snabbkassorna tar för lång tid på sig.
För folk har bråttom. Lika bråttom som kaninen i Alice i Underlandet.
Bråttom. Bråttom. Bråttom.

Vi har en lång historia bakom oss. Och vi hamnade här. I det industrialiserade, teknologiserade samhället.
Det skulle leda till att vi fick mer fritid, men så blev det inte. Istället blev det så att vissa fick hur mycket fritid som helst, blev helt friställda, som vi säger på nyspråk – inte arbetslösa gubevars – medan andra har effektiviserat sig så mycket att de springer. Springer mellan avdelningar och kissblöjor på äldreboenden för att inte slösa bort en enda liten sekund av den dyrbara tid som det har blivit så fruktansvärt ont om.
I skolorna finns det inte heller tid. Varken till att hinna med läroplanen eller till barn som behöver extra stöd. Det finns så lite tid att det håller på att gå käpprätt åt helvete med hela den svenska grundskolan. De som har pengar ser till att göra rutavdrag och köper sig någon annans tid så att barnen genom läxhjälp om kvällarna lär sig det de borde lära sig på dagen, i skolan.
Och föräldrarna till barnen som går i skolorna har verkligen inte tid för de måste skynda sig så att de hinner med alla de arbetsuppgifter de måste få gjorda, innan de tar itu med de arbetsuppgifter de måste få gjorda därefter. Om de nu har jobb. Annars måste de se till att få in fullsmockade listor med arbeten de sökt till Arbetsförmedlingen varje månad så att de inte blir av med A-kassan.

I arbetslinjens Sverige härskar hetsen. Det ska helt enkelt inte finnas någon luft i människors tjänster. Ingen tid för eftertanke. Eftersom Alliansen hatar höjda skatter måste människor springa fort, fortare, fortast inom vård, skola och omsorg. Därför att tjänstesektorn inte kan ha samma produktivitetsutveckling som tillverkningsindustrin, inte kan automatiseras på samma sätt – även om det görs ganska obehagliga försök, till exempel med robotar inom äldreomsorgen – och enda sättet att effektivisera är att genomföra så kallade rationaliseringar för att öka den älskade produktiviteten.
Rationaliseringar som innebär att det inte finns tid över. Inte ens finns tid till det som behöver göras. Inte finns tid till det mest basala. Och då ska vi inte ens gå in på sådana saker som tid till medmänsklighet, värme, kärlek.
Effektiviseringar är ordet. De som bara sover fyra timmar per natt hyllas av dem som förespråkar att det ser ut som det gör. Och tomten håller på att få en stressrelaterad hjärtattack eftersom han ligger i riskzonen med sin bukfetma, som han har dragit på sig eftersom han inte hinner äta nyttigt utan slänger i sig snabbmat och halvfabrikat.

Tidsbristens tidevarv. Och vi blir alla i viss mån som Scrooge i Charles Dickens En julsaga. Vi blir snåla och elaka. Snåla om vår egen tid. Eftersom vi har lärt oss att den är så satans värdefull. Elaka därför att vi stör oss på dem som tar tid, behöver ta tid. Åtminstone är det så det verkar. Som att vi har blivit tidskapitalister allihop. Vi investerar i tid. Bara en sådan sak som att människor planerar in att avsätta kvalitetstid som de ska tillbringa med sina barn. Den stora frågan är ju då: vad är resten av tiden för slags tid?
Och behöver barn inte snarare kvantitetstid, obegränsad, kravlös tid, bara tid rakt upp och ned, i formen av närvarande föräldrar?
Förmodligen är vi vid det här laget ganska trötta. Utmattade av detta att ständigt räkna på hur mycket tid vi egentligen har avsatt för ditt och för datt.
Eller, vi och vi. Jag? Du? Någon?! Men vi kan väl säga så, att vi är trötta, som ett kollektiv, bara för den här gången, eftersom det här är en liten röd tråd som jag så gärna vill dra i. För att det alltid är roligt att dra, och se vad som händer.

Det som händer är att vi kommer fram till att det faktiskt inte är individerna som har blivit snåla, bittra och ogina bara så där. Det vi kommer fram till är att det hela beror på systemet. Att så få som möjligt ska jobba så mycket som möjligt. Samtidigt som alla ska ha jobb. Att vi springer på i ett galet ekorrhjul där logiken flugit ut genom fönstret och ingen sätter sig ned och hämtar andan för en stund och vågar sig på att komma till insikt om att det kanske faktiskt inte håller. Att tjänster utan luft är ett allvarligt samhällsproblem, och ett hälsoproblem. För vem hinner ha tid med att må bra? Vem hinner ta hand om sin nästa? Och vem hinner ha tid med att ha tråkigt och komma på fantastiska tankar och revolutionera forskningen, eller litteraturen, eller konsten? Vem hinner leva? När allt handlar om att arbeta, arbeta, arbeta.
Om ni inte har sett den underbara tecknade Per Åhlinfilmen Resan till Melonia så tycker jag att ni bör göra det nu. För att få en liten aning om vart vi är på väg.

I övrigt: Låt tomten vila i år. Kräv att han får ha kollektivavtal på sin arbetsplats. Och investera nu för gudsskull tiden i något riktigt, riktigt långsamt och trivsamt.
God jul.

Text och illustration:
Emma Lundström

, , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.