Till alla som kämpar för ett öppet, tolerant och kärleksfullt Sverige och till dem som inte gör det… än!

21 december 2013

Förstasidan, Krönika, Nyheter

elin fröberg

Jag är långt borta men mitt hjärta är nära i dessa tider av motsättningar, senast idag i mitt kära Kärrtorp. I samband med den senaste tidens händelser, utvisningar, oprovocerad misshandel och ökad aktivitet och närvaro av nazistiska och främlingsfientliga grupper reser sig många frågor.
Sedan ett år bor jag i Dakar. Det finns många anledningar till att jag flyttade, men den mest övergripande är att jag inte längre ville leva i det samhällsklimat som idag är det svenska. Självklart finns det oaser med grupper av människor som gör det möjligt att skapa en meningsfull och kärleksfull vardag, men trycket från den stora massan blev alltför tungt för mig. Det som till slut verkligen fick mig att vilja flytta var att jag fick barn. En son. Han är afrosvensk, svenskafro, eller vad man nu vill kategorisera honom som. Afrosvensk eller inte vill jag inte att han ska växa upp i Sverige.

Det är som att något har gått fel i Sveriges förståelse för hur man lever sida vid sida med människor från olika kulturer, religioner, eller som vi av någon annan anledning vill definiera som annorlunda i förhållande till oss själva. Jag läser alla möjliga artiklar om hur en fredlig demonstration i Kärrtorp idag (söndag) attackerades med våld av nazister.
Samtidigt ser jag på svt.se en rubrik till en annan artikel som lyder ”Regeringen vill återigen tillåta psalmer vid skolavslutningen.” Från mitt perspektiv, som sedan ett år är ett utifrånperspektiv, kan jag konstatera att Sverige inte har någon aning om hur hon ska hantera ett mångkulturellt samhälle. Förbjuda psalmer på avslutningar, tillåta psalmer på avslutningar, rösta in rasister i riksdagen, fördöma tårtkastning av rasister i yttrandefrihetens namn, tillåta deportering av barn. Får man ha slöja i skolan? Får man be på jobbet? Det verkar vara ett enormt komplex! Faktumet att människor är olika, har olika vanor, och framförallt hur man ska förhålla sig till det, det skrämmer och skapar förvirring.

Sverige står helt handfallet inför det fenomen som är integration och ett mångkulturellt samhälle. Jag är inte historiker men jag är socionom och min specifika kompetens ligger i att kunna se situationer utifrån olika perspektiv så nu jag försöker mig på det historiska. Kan det vara så att Sverige och svenskarna som ursprungligen och än idag i ganska stor utsträckning har sitt språk och sin kultur gemensamt inte bara med sina egna landsmän utan även norrmän och danskar, helt enkelt inte vet hur de ska bete sig när någon ny okänd kommer på besök?
Länge levde de med relativt lite etniskt variation i sin omgivning. Det fanns svenskar och det fanns samer. Som jag har lärt mig historien var det efter andra världskriget som invandringen på riktigt tog fart i Sverige. Innan dess var det snarare svenskarna som utvandrade och blev invandrare i andra länder. Men under den senare delen av 1900-talet började olika folkgrupper komma till Sverige för arbete, för att söka skydd och på grund av otaliga andra anledningar.

Historiskt sett skulle man möjligtvis kunna säga att invandring och således integration i det svenska samhället är ett relativt nytt fenomen och det är helt tydligt för mig att Sverige som samhälle inte vet hur man ska handskas med det. Får vi sjunga nationalsången på avslutningen om det finns svenskar med utländsk bakgrund bland eleverna? Frågan verkar befängd men är en fråga som tagits på allvar i många skolor. Folk vet inte vad integration är.

I Senegal lever ungefär 20 olika etniska grupper sida vid sida sedan tidernas början, alla med sina helt egna språk. Visst har de olika folken krigat mot varandra under historiens gång men sedan länge lever man i fred. I Senegal finns det 94 procent muslimer och fem procent kristna och jag har faktiskt aldrig hört talas om problem och konflikt dem emellan. Aldrig. När det är påsk lagar de kristna Ngalax, en slags jordnötsgröt på hirs, jordnötspasta och apbrödsfrukt, som de av tradition bjuder muslimerna på. Överhuvudtaget är det sed att kristna och muslimer bjuder in varandra till varandras respektive högtider. Man är tillsammans, man delar på högtiden. Alla högtider, både kristna och muslimska, är röda dagar i kalendern. I kristna skolor ber man en bön innan lektionerna börjar och de muslimska barnen får välja själva om de vill vara med eller inte och erbjuds i sin tur utrymme och tid att be sina böner.

Det finns så många exempel som visar på det verkligt fina samförståndet och harmonin som det mångfacetterade senegalesiska folket lever i. Ett av de starkaste finns i språket. Wolof är det vanligaste språket i Senegal och i det språket använder man, i de flesta olika tempusformerna, ett och samma ord för att uttrycka både vi och dem, nañu.
Det finns ingen separation, inget vi och dem, det är en och samma sak.

Elin Fröberg Sarr

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.