Syriendebatt: Att förtränga – mänskligt men fel

05 december 2013

Debatt

I ett facebookinlägg rekommenderar Benny Åsman en artikel på websidan ”Democratic revolution Syrian Style”. Artikeln är ett furiöst angrep på Venezuelas och Kubas regeringar för deras förräderi mot resningarna i Libyen och Syrien. Innan jag går in på detta så måste jag säga några ord om websidan. Vad kan man säga om folk som lägger ut arkivbilder från Nazimassmöten i Tyskland på trettiotalet och på protyska manifestationer i USA från samma tid och på fullt allvar menar att dagens antikrigs­demonstrationer i USA och England är jämförbara med dessa? En websida som satiriskt tackar antikrigsvänstern i USA och England för att förhindrat amerikanska bombningar. Själv förordar man givetvis bombningar och publicerar med gillande Syrier som håller upp banderoller som kräver intervention. Och naturligtvis har man en artikel som heter ”Renegaten Tariq Ali”.

När det gäller Chávez´ och Castros agerande så menar jag att de latinamerikanska ledarnas misstag är att söka i felslut långt tillbaka.

Den kubanska revolutionen liksom senare Chávez valsegrar och progressiva politik skapade stora förhoppningar bland jordens fördömda. Men dessa stater har haft en fruktansvärd motståndare som med alla medel sökt störta dem med kontrarevolution.  Naturligtvis har de sökt internationellt stöd. De har blickat ut över världen och frågat sej: Vilka har liksom vi Imperiet som motståndare?

De har sökt och fått stöd från arbetare och befrielserörelser. Men de har också sökt enhet med fiender till fienden som själva stått för förtryck och övergrepp.

Ingen kan klandra den kubanska regeringen för att söka ekonomiskt samarbete med Sovjetblocket. Men man kan klandra de kubanska ledarna för att se bort från de stalinistiska regeringarnas politik, frånvaron av arbetardemokrati och närvaron av byråkratiska privilegier.

När Chávez sökte samarbete med regimerna i Iran, Libyen, Syrien etc. såg han regimer som hatats av USA-imperialismen och som faktiskt också agerat mot imperialismen i olika situationer. Han förträngde dock det faktum att dessa regimer ingalunda var arbetarstater utan tvärtom förtryckte alla försök till oberoende arbetarorganisering.  Iran var ju dessutom inte som Libyen och Syrien sekulära utan tvärtom en religiös diktatur.

Det handlar om att förblindas av ”Fiendens Fiende är min vän-syndromet”.  Att inför möjlighet av en förstärkning av sin egen (desperat utsatta) position förtränga och skönmåla.

Att det inte rörde sej om något förräderi dikterat av själviska ekonomiska eller strategiska intressen erkänner faktiskt websidan ”Democratic Revolution Syrian Style”.

Såhärskriverdom:

“Neither Libya nor Syria were of significant material interest to Cuba or Venezuela. They were not major trading partners nor military allies. For Castro and Chávez, these were alliances of choice rather than necessity and therefore all the more inexcusable.”

Varför dom tycker att detta är “all the moreinexcusable”[desto mer oförsvarligt] är oklart.  För den som har lust att gå in på websidan finner man att resten av det dom har att säga om Kuba och Venezuela dryper av illvilja.

Nej Kubas och Venezuelas strävan till samarbete med dessa länder leddes inte av några egna profitbegär (vilket till och med websidan ”Democratic Revolution Syrian Style” alltså erkänner). De kubanska och venezuelanska regeringarnas strävan dikterades av en naturlig vilja att stärka fronten mot imperialismen. Men i denna strävan förträngde man de drag hos sina tilltänkta allierade som inte passade in i bilden.  Att man sen när striderna i Libyen och Syrien bröt ut skulle börja leverera vapen för att slå ned de regeringar man byggt upp en skönmålad bild av är naturligtvis en omöjlighet.

De kubanska och venezuelanska regeringarna kan inte anklagas för några medvetna förräderier mot jordens förtryckta. Vad de kan anklagas för är just att de kapitulerat för fiendens fiende är min vän-syndromet. Och de är sannerligen inte ensamma om att falla i den fällan. Låt oss titta på Benny Åsman.

När massorna gick ut på gatorna i Tunisien och följdes av folkmobiliseringar i land efter land i Nordafrika och på den arabiska halvön så kände alla med hjärtat på rätta stället att luften var lättare att andas. Vi fick hopp. Jag var en av dem som kände så, Benny var en annan.  När Benny såg resningen i Libyen mot Kadaffi kastade han sej in i ett kompromisslöst stöd. Vi ville alla se en framgångsrik revolution. Problemet med Benny Åsman var att han (precis som Chávez gjort i förhållande till Kadaffi) började förtränga alla fakta som pekade på att situationen var mer komplicerad än ett enat folk i demokratisk revolution mot en galen diktator. Speciellt Misrata-milisen höjdes till skyarna av Benny. Och så har det fortsatt. Precis som Chávez förträngde Kaddaffis och Assads repression förtränger Benny fördrivningen av den svarta befolkningen i Tawergha och förekomsten av tusentals fångar i milisernas fängelsehålor.  När nu Misrata-smilisen massakrerar obeväpnade demonstranter på Tripolis gator precis som Kadaffi hotade att massakrera oppositionella i Benghazi om hans pansar­trupper kunde inta staden så bör det ge anledning till reflektion.   Islamistiskt inflytande, imperialismens verkliga motiv bakom bombningar och intervention, den borgerliga upprorsledningens öppna pro-imperialism, milisernas karaktär av klanstyrkor förträngdes inte bara av Benny utan av många. Det fanns t.o.m. medlemmar i vårt Socialistiska Parti som stödde Nato-bombningar och svenska JAS-plan i Libyen.  Ett tydligare utslag av ”Fiendens fiende är min vän-syndromet” får man leta efter.

Det är anmärkningsvärt att människor som gärna hackar på regeringen i Venezuela lyckas förtränga det som hänt i Libyen.

Men naturligtvis är inte Benny någon förrädare. Precis som Chávez och Castro har hans grundläggande drivkraft varit sund. I Bennys fall en vilja att se en förtryckande regim störtas.

Han ville en ren revolution och han målade upp ett scenario som han trodde på själv. Men han förträngde den hårda verkligheten och det ledde honom tragiskt fel.  Det lede honom till att förtränga, bagatellisera och i vissa fall stöda.  Benny såg heroiska demokratiska revolutionära miliser. Brittiska SAS trupper och Imperialisternas bombningar förträngdes eller bagatelliserades när dom i själva verket var avgörande. Marxisters uppgifter är att se den komplicerade och hårda verkligheten.

I det efterföljande inbördeskriget i Syrien fortsatte Benny i samma spår. De folkliga protesterna mot Assad som vi alla hälsade med tillfredsställelse skede i ett land där för två decennier sedan en blodig uppgörelse mellan den alawit-baserade men sekulära regimen och det sunnimuslimska Brödraskapet slutat med att regimen brutalt undertryckte de senare. Folkresningen kom att färgas av detta och det är otroligt att någon kan förneka att kampen efter ett år hade ändrat karaktär. Saudiarabien och Qatar såg sin möjlighet att bekämpa Iranska intressen genom ombud. Qatar stöder MB, Saudiarabien än mer extrema islamistiska riktningar.  USA och Storbritannien deklarerade att ingen framtid var möjlig utan Assads avlägsnande från makten. Man såg möjligheten att plocka bort en regim man inte fullt ut hade haft kontroll över.  Idag har vi dessutom ett läge där de rent jihadistiska reaktionärerna håller på att bli det dominerande inslaget i den militära delen av oppositionen.

Hur hanterade Benny detta. I det längsta bagatelliserade han det jihadistiska inslaget. Det var marginellt enligt honom. När verkligheten hela tiden blev värre valde Benny likt web-sidan Democratic Revolution Syrian Style att påstå att den demokratiska revolutionen hade två fiender: den tyranniska Assadregimen och de jihadistiska styrkorna. De senare definierades som något helt utanför oppositionen. Det är sant att det skett sammandrabbningar mellan olika FSA-enheter och jhadister. Men det har också skett samarbete. Ibland har vi fått höra FSA-talesmän fördöma jihadisterna, men vi har också fått höra att det är omöjligt att idag bekämpa dem och att de slåss mot regimen och en uppgörelse med dem får vänta tills regimen är slagen.  Det får vara hur som helst när det gäller tankarna i FSA-ledarnas huvuden. Sanningen är att en avgörande del av det militära motståndet mot Assadregimen består av reaktionära jihadister som redan idag utövar ett terrorvälde i de områden de behärskar.

När det gäller Qatars och Saudiarabiens vapenleveranser har Benny dels hävdat att de är marginella och otillräckliga, dels använt det faktum att de går till sympatisörer till dessa regimer som ett argument för vapen till andra delar av oppositionen.

I praktiken innebär Bennys linje en önskan om insatser från imperialismen.

Så här skriver Benny på Facebook den 1/12 2013:

”När västmakternas diplomater återvänder till Damaskus efter två års frånvaro då vet vi vad klockan är slagen. Under förlamande påverkan av saringas har amerikanska och europeiska regeringar beslutat att den syriska revolutionen inte förtjänar stöd. USA kapar till och med det humanitära stödet till de som kämpar mot regimen och nu också alltmer mot den kontrarevolutionära jihadmilisen. De som strider för frihet, jämlikhet och värdighet står totalt ensamma och övergivna. Endast vår solidaritet kan bryta detta fruktansvärda svek mot ett folkligt uppror.”

Jag kan inte tolka en sådan skrivning som att Benny anser att ett aktivt militärt agerande från imperialismen varit önskvärt.

Att det som Benny enkelt definieras som ett folkuppror utvecklades till något mycket mer komplicerat förtränger Benny dessutom.  Låt mej ge ett exempel på hur processen utvecklats. Så här rapporterar ekots Johan-Mathias Sommarström den 4/12:

”Norra Syrien upplever just nu det blodigaste våldet på nästan ett år. Bara den senaste veckan har flera hundra människor dödats i flygattacker och samtidigt fortsätter jihadisterna att sprida skräck genom utomrättsliga avrättningar och kidnappningar. Men inte alla vill ha fred, flera rebelledare har blivit rika och fått status genom inbördeskriget. Vår utsända har träffat en aktivist från Aleppo som är kritisk till hur revolutionen utvecklat sig.

Alla vill göra sin egen stat av sin byggnad, sitt kvarter eller sin by där rebelledarna är som små kungar där de inför sin egen lag. I delar av Aleppo till exempel har du en lag, men i byarna på landsbygden är det olika lagar för olika byar.

Mahmoud Basha säger att han hade stora förhoppningar i början av revolutionen, han var säker på att tyrannen som han kallar honom, Bashar al-Assad, skulle störtas. Det blev inte så, istället säger han, har vi fått fler tyranner, fler Bashar al-Assad.

– Vi har många Bashar al-Assad nu i de befriade områdena, vi har många diktatorer nu.

Han berättar att samarbetet mellan de olika rebellgrupperna många gånger är obefintligt. Det är vanligt att en grupp råkar i strid med regimstyrkor utan att de andra hjälper till, de sitter kvar i sina högkvarter och dricker te.

Dessutom kan man se hur flera rebelledare som tidigare var skomakare och gatuförsäljare, nu har gjort sig en mindre förmögenhet. En del på vapenaffärer, andra på smuggling eller annan illegal verksamhet. Några har också fått pengar från utlandet för att kunna hålla sin styrka flytande.

Det är personer som plötsligt fått status som plötsligt blivit något och som enligt Mahmoud Basha inte vill att kriget ska ta slut eftersom de då riskerar att förlora sin status.

– Alla slåss nu för sina egna fördelar, för nya byggnader, nya bilar, mer pengar, mer makt och mer vapen.

Mahmoud Basha konstaterar krasst att revolutionen som den var tänkt är över.”

Vi som pekat på denna utveckling och hävdat att progressiva krafter förlorar på fortsatt krig och att ett slut på skjutandet behövs för att lindra folkets lidande och ge folkliga krafter en chans, vi har beskyllts för att svika det syriska folket!

Men det finns naturligtvis också andra som förtränger. Jag tänker på de inom svenska vänstern som i sin vällovliga ambition att bekämpa USA-imperialismen omfamnar Assad-regimen. Som Jan Myrdal, Anders Romelsjö och V-aren Britta Ring. Precis som Benny och Chávez har de fallit i ”Fiendens fiende är min vän”-fällan. Så här skriver Britta Ring i en debattartikel:

”Den rörande historien om skolbarnen i Homs är jag skeptisk till. Den påminner alltför mycket om andra rörande historier som använts för att trigga interventioner i Mellanöstern. Som den om de irakiska soldaterna som på order av Saddam tömde kuvöserna på ett barnsjukhus och slängde barnen på golvet. Fabricerad av en ledande PR-firma på uppdrag av CIA.”

Med hjälp av ett fall där det verkligen handlade om en bluff lyckas hon förtränga Assad-regimens fruktansvärda brott.

Men lika lite som Chávez och Benny Åsman är hon någon ”contra” som vår vän Tim Gibran så sofistikerat brukar uttrycka sej.

Att omfamna borgerliga krafter och tillskriva dem en anti-imperialistisk eller demokratisk kapacitet som de inte har reflekterar bland annat den mycket verkliga svagheten hos arbetar­klassen och arbetarrörelsen.  Arbetarklassen och demokratiska socialistiska krafter är verkligen svaga i Libyen, Egypten och Syrien. Men det är just detta som är anledningen till den olyckliga utvecklingen! Det går inte an att förtränga detta och säga att det enbart är borgerlig demokrati som står på dagordningen.

I dagens svåra situation ligger förträngning nära till. Det är mänskligt men fel. En marxistisk hållning måste vara att hårt kritisera ”förträngare” som Benny Åsman och Britta Ring. Men samtidigt inte glömma att de är kamrater som vill bekämpa imperialism och diktatur. Hård debatt betyder inte att man ska ta heder och ära av varandra. När det gäller web-sidan Democratic Revolution Syrian Style som verkligen försöker ta just heder och ära från alla som inte håller med om deras dröm om USA-intervention så kommer jag att återkomma i en framtida text. I deras syn på ”Demokratisk Revolution” kastar de all marxism överbord och lämnar praktiskt taget tanken på klasskamp.

Peter Widén

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.