Ofullbordad Kung Lear

05 december 2013

Förstasidan, Kultur, Teater

Sven Wollter som kung Lear på Stockholms Stadsteater. Foto: Emma Lundström

Går på Kung Lear på Stadsteatern i Stockholm. Framförallt på grund av ryktet att det är Sven Wollters sista stjärna i hatten på skådespelargärningen. Och för att Shakespeare alltid är Shakespeare och Kung Lear är en fantastisk saga om falskhet, lismande, girighet och trofasthet. Vill se vad regissören Ole Anders Tandberg har gjort av pjäsen. Beredd att hänföras, våndas, bli arg, bli ledsen, skratta.
När ridån går upp och visar ett sceneri med sjukhussängar och städvagnar kommer en förhoppning om att det här verkligen kan bli något annat; en meningsfull, modern tolkning av ett gammalt drama, en tolkning med udd.
Sitter i den mjuka stolen, mitt i en omfattande och väldigt blandad publik, redo att ramla rakt in i pjäsen.
Men halvvägs genom föreställningen är hoppfullheten redan bara ett bleknat minne. För saken är den att det är alldeles för mycket varken eller. Det verkligt sorgliga görs ner av farsartade utspel. Replikerna känns lite luddiga och halvhjärtade.
Det är mest som en god tanke som inte är helt genomförd. Det finns något där, något som skulle kunna slå knock out om det bara hade fått bearbetas och mejslas fram lite mer.
Som det är blir det mest ett sorgset, lite galet spex.

Den goda tanken? Att blanda in nutid i det hela. Låta kung Lear vara en dement gammal man på ett äldreboende. En man som tror att han är kung över ett stort rike, ett rike som han måste dela upp mellan sina tre döttrar, döttrar som måste bedyra sin kärlek med stora ord om de ska få något av kakan.
Så långt allt väl. Men sedan blir det liksom förvirrat. Och det kanske är meningen. Det skulle åtminstone ha kunnat bli väldigt bra. Men det är inte konsekvent, det fattas en linje i blandningen av nu och då. Fattas en förståelse för varför vissa är klädda i moderna kläder, andra i enlighet med pjäsens ursprungstid.
Det känns lite som att arbete pågår, som att pjäsen inte är färdigtänkt, att den fortfarande är i repetitionsstadiet.

Det blir en del skratt. Det är lite tokigt. Det är lite vemodigt. Och Sven Wollter är definitivt övertygande som en man som tappat fotfästet i verkligheten. Men det hjälper inte. Pjäsen håller inte ihop. Lämnar Stadsteatern med en känsla av att något är ofullbordat.
Därför är det mycket glädjande att bara några timmar senare få reda på att det alls inte är Sven Wollters sista pjäs. Det ryktet var tydligen bara ett PR-trick. Wollter ska nämligen spela huvudrollen i Swedenhielms på Östgötateatern nästa år. Så alla som önskar se honom igen kan andas ut. Och hoppas på bättre regi.

Text och foto:
Emma Lundström

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.