Mandela – symbol för en strålande fräckhet

21 december 2013

Förstasidan, Nyheter, Utrikes

Nekson Mandela foto:  Birgitta Lagerlöf

Nekson Mandela foto: Birgitta Lagerlöf/Internationalens arkiv

 

Nelson Mandela dog 5 december. Nu när hyllningarna flödar också från dem som stödde apartheidsregimen gör Claude Gabriel en tillbakablick över den förre ANC-ledarens politiska liv.

Vid en tid då det väsentliga var att återfinna stoltheten att vara svart gentemot de vitas tyranni stod ledarna för African National Congress, där Nelson Mandela ingick, som symboler för denna strålande fräckhet. Rivoniaprocessen 1963-64, där en del av dessa män dömdes till livstid, innebar en vändpunkt. Den inledde en period på cirka 15 år då de icke-vita rörelserna för medborgerlig frigörelse gick bakåt, men skapade också en stark referenspunkt för nya generationer.
ANC och Mandela var inte de enda som utsattes för detta förtryck, folk som Neville Alexander som lutade åt trotskismen fick också sitta några år på Robben Island. Men afrikanen Mandela kom i centrum för de internationella kampanjerna.

Sydafrika var redan då en paradox som samhälle betraktat. Å ena sidan ett halvindustrialiserat samhälle med ett stort antal gruvarbetare (”afrikaner”), dessutom tusentals arbetare och löntagare inom bilindustrin, kemiindustrin, transport, vård också vidare. Å andra sidan ett politiskt efterblivet samhälle på grund av den ytterst noggranna organiseringen av den ”åtskilda utvecklingen” /apartheid/ för de vita, färgade, indierna och olika afrikanska folkgrupper. Det vill säga två sidor i ett ständigt spänningsförhållande: ett samhälle uppbyggt på lönearbete och inflyttning till städerna (med en skrämmande tillväxt av slumstäderna), och ett samhälle som fortfarande var mycket ”lantligt” och som dominerades av utplaceringen av majoriteten afrikaner i de välkända etniska Bantustans, en reservarmé för industrin och det vita jordbruket.
En spänning som berodde på att den lokala kapitalismen (som främst ägnade sig åt mineralexport) hade byggt upp sig på den speciella grundvalen rassegregation. Ett samhälle där man än kan lägga tonvikten på utsugningen av de icke-vitas arbete på segregationens grund, än på kampens demokratiska inriktning (en man, en röst).

ANC lyckades skickligt blanda dessa två aspekter genom att trycka på än den ena, än den andra, beroende på behovet. Men trots att de flesta politiska ledarna höll sig med en ickerasistisk etik, både inom ANC och andra grupper till vänster om ANC, genomträngde rasfördomarna hela det sydafrikanska samhället. Och Mandela är varken färgad, vit eller indier, han är afrikan och framträdde, vad man än kan tycka om detta, som en symbol för dem som befann sig längst ner i den rasistiska hierarkin.

Här står alltså en man, dömd till livstid, dömd för att ha planerat väpnad kamp, utan att visa någon svaghet under processen, som förkunnar stoltheten i att vara svart och som inte rubbas från sin princip under nära 27 år. I ett land där majoriteten av befolkningen är nedtryckt, förödmjukad, förtryckt, utesluten från medborgarskap, och där de flesta är juridiskt bundna till ett etniskt territorium, råder det ingen tvekan om att denna person är en symbol för kamp och styrka.
Vikten av demokratiska krav är i detta sammanhang uppenbar. Men hur få ihop dem med mer sociala krav? Och vilket Sydafrika efter apartheid ville man ha? Denna debatt är lika gammal som existensen av en marxistisk och antistalinistisk vänsterströmning i landet. En komplicerad debatt där inslagen oundvikligen förändrades allt eftersom det sydafrikanska samhället upplevde en väldig tillväxt av gruppen icke-vita löntagare.

Men det hindrar inte att den enkla propagandistiska förutsägelsen om ANC:s oundvikliga ”förräderi”, som somliga har framfört i åratal, inte kunde utplåna miljoner människors övertygelse, de som såg Mandela som sin symboliska representant. Bortom parollerna ställdes snarast frågan om hur man skulle bli en del av massrörelsen. Det är en avgörande fråga oberoende av land och av hur ”korrekt” programmet är, även om det inte handlade om att komma in i ANC där en svårartad sekterism härjade.
Det är för övrigt ingen slump att det inte är förrän idag som en balansräkning kan göras upp av en ny generation, med hjälp av några av de äldre. Under tiden har ANC vid varje val fått brett stöd, och det går säkert likadant (fast med mera problem) vid valet 2014. Ända fram till nu har det varit ”Mandelas parti”! Mannens framtoning av storhet ställer slutligen frågan till alla världens aktivister, oberoende av politisk inriktning, om styrkan i deras övertygelse gentemot våldsamheten i en repression utan gräns. Själv var han exemplet. Och när han påbörjade förhandlingar från fängelset reste han till sist den fana som hade tillhört hans rörelse på 1950-talet: ”en man, en röst”.

Under tiden hade mycket hänt. Från slutet av 50-talet hade det stalinistiska kommunistpartiet (SACP) gradvis börjat ta sig in i ANC:s lilla partiapparat. Det är under dess inflytande som det fattades beslut om den omtalade ”väpnade kampen” som aldrig blev av. Denna hade det algeriska exemplet att hänvisa till, men placerade framför allt ANC politiskt och tekniskt under inflytande av sovjetisk solidaritet. En absurd strategi för väpnad kamp i ett land som Sydafrika, som begränsade sig till att föra propaganda via bomber, vilket inte hindrade att flera hundra aktivister offrades inom landet.

Så fram till i dag har SACP befunnit sig i ANC:s skugga, med särskilda paroller i vissa ögonblick, beroende på hur socialismen uppfattades inom massrörelsen. En liten apparat men med stort inflytande i ANC, under årtionden trofast mot Sovjets olika politiska linjer, oundvikligen ”ensam” representant för arbetarklassen.
Under 80-talet, när upprorsrörelsen stod på sin topp, antog SACP en extremvänsterlinje och pressade därmed en skolbojkott från ungdomarna intill utmattning och oansvarighet, och använde sig då av absurda begrepp som så kallade ”befriade zoner” och ”dubbelmakt”. En inställning så mycket mer att kritisera som partiet några månader tidigare, före det fackliga sammangåendet som resulterade i bildandet av en centralorganisation (Cosatu), fortfarande kritiserade ”salongsrevolutionärerna” i de oberoende facken som snarast låg till vänster (före detta Fosatu), och som själva tillsammans med ANC hade påbörjat förhandlingar med regimen. Det var en period av förändringar, med Gorbatjov i Moskva, internationella förhandlingar för att kubanska trupper skulle lämna Angola, om Namibias oberoende och så vidare.
Ett kommunistparti som i Sydafrika hettar upp upprorsrörelsen till kokpunkten utan någon egentlig politisk strategi, men som samtidigt inte drar sig för att förhandla under Moskvas beskydd.

Men förhandla om vad? Styrkeförhållandena i landet ger inga möjligheter till offensiv efter skolbojkottens nederlag och tröttheten hos den massrörelse som rönt inflytande av ANC-SACP, och det kan alltså inte bli frågan om någon överföring av makten på grundval av de välkända ”befriade zonerna”!
Det handlar i stället om en kompromiss mellan å ena sidan tillgång till medborgarskap för alla sydafrikaner och å andra sidan bevarandet av det ekonomiska systemet (som självt befinner sig i en återvändsgränd på grund av rassegregeringen). Den välkända Freedom Charter (Frihetsmanifestet som antogs av ANC 1955) som innehöll en reformistiskt radikal del (nationaliseringar, jordfördelning) försvann genast, efter att ha tjänat som sekteristisk samlingspunkt för ANC:s och KP:s anhängare gentemot alla mindre, politiska strömningar.
Med å ena sidan en utmattad och förvirrad massrörelse och å andra sidan enorma internationella påtryckningar för en konstitution fanns det inte längre utrymme för en offentlig debatt. Mandelas återkomst från fängelset år 1990 blev det som miljoner människor gjorde det till: symbolen för deras tillträde till medborgarskapet, en seger.
Nelson Mandela förde dessa förhandlingar, säkerligen övertygad om att det inte fanns mycket annat att diskutera, pressad från alla håll, medveten om styrkeförhållandena, och antagligen föga övertygad av de sista ”socialistiska” gesterna från kommunistpartiet. Men han spelade en helt avgörande roll vid urvalet till en ”försoningskommission”, en sorts offentliga konfrontationer där några hundra vita som var svårt komprometterade i det rasistiska förtrycket mötte sina offer och gick med på att göra självkritik. Biskop Desmond Tutu, själv gammal motståndsman, ledde proceduren som fick en anstrykning av typiskt religiös förlåtelse.

Men Mandelas tanke var att undvika tusentals processer och tusentals fängslanden som säkerligen skulle ha varit till hjälp för landets ultrarasister och nynazister (som den kände Eugène Terre’Blanche). Framför allt kunde han avvärja en massflykt av vita från Sydafrika, vilket skulle tömma landet på en stor del av utbildat folk. Mugabe i grannlandet Zimbabwe orsakade en sådan landsflykt vilket ledde till hungersnöd och en oundviklig massrepression.
Man bör för övrigt inse hur komplicerat problemet är. Å ena sidan finns givetvis den ekonomiska kompromissen med den vita kapitalismen, som i sin tur ledde till den juridiska kompromissen med försoningskommissionen. Men oberoende av detta, vad kan göras när apartheid har blandat in hundratusentals människor i rasistiska handlingar, förtryck och förföljelser? Det är därför de små kritiska grupperna inte har fört en frontalkampanj mot detta val. Men detta visar komplexiteten i omvandlingar, revolutionära och andra.

Fortsättningen är känd. Regeringen ANC/SACP drev helt och hållet åt det liberala hållet. Blixtsnabba överenskommelser (för somliga handlade det om veckor) för att överta synnerligen lönsamma ekonomiska eller sociala ansvarspositioner (pensionsfonder, fonder för utveckling av svartas företagsamhet). En alltmer utbredd korruption inom maktcentrum när Mandela hade ersatts av Mbeki, Motlanthe och idag Zuma. Cyril Ramaphosa som på 90-talet var den karismatiske ledaren för gruvfacket är idag president i flera företag med olika sorters verksamhet och anses vara en av landets rikaste män. Adjö socialismen, adjö ”demokratisk revolution”!
En skrämmande byråkratisering av somliga fack, de som stod närmast ANC, ständiga palatsstridigheter på toppen. De utländska investeringar som antogs dyka upp i utbyte mot ett lydigt liberalt program, dök inte upp och kommer inte att göra det. Ökande fattigdom och arbetslöshet, icke uppfyllda löften om bostäder, vatten och el, jordreform och hälsovård… snabbt ökande brottslighet, dagligt gängvåld i förstäderna, ständigt hot mot kvinnorna, explosion av aidssmitta. Slutligen blodig repression mot arbetarna, exempelvis 34 döda vid Marikanagruvan år 2012.

Den sydafrikanska politiska scenen har blivit en arena för konflikter inom de olika apparaterna, ANC, SACP och den fackliga Cosatu. Men landet befinner sig på nytt i oerhört hårda sociala spänningar, med alltfler strejker, också på landsorten. I somliga fack höjs röster för att neka ANC en ny period vid makten nästa år, och för att återta kampen för antiliberala och socialistiska samhällsvärden. En ny generation som föddes i slutet av 80-talet bryr sig inte om de gamla debatterna, men börjar bli aktivister, och här kanske finns nya möjligheter.

Och Mandela själv! En historielektion i sig, mellan mannens storhet och hans sorgliga arv, mellan två ansvarigheter, den från 1963 för att förkunna de svartas värdighet och deras demokratiska krav, och den från 1994 för att avsluta en historisk period och göra upp balansräkningen över det förflutnas strider. Det är typiskt att de flesta av dagens kommentarer kring Nelson Mandela handlar mer om den första aspekten där han tecknas i sin personliga, exemplariska storhet, snarare än den andra där han bara är ett ensamt vittne till en apparat som hänger sig åt personliga ambitioner och ett land som alltmer sjunker ner i kris.

Claude Gabriel
Översättning från franska: Gunvor Karlström

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.