Lönnmordet på landsbygden

06 december 2013

Förstasidan, Inrikes, Miljö, Reportage

Jonas Sjöstedt och Po Tidholm. Foto: Emma Lundström

Det känns som att livet på den svenska landsbygden sakta kvävs till döds. Avveckling och nedläggning. En politiskt medveten strategi som Alliansens
gruvboom är tydligaste exemplet på: storbolagens exploateringslusta är viktigare än de människor som bor och lever i de berörda områdena. Och rapporteringen om det som sker är extremt bristfällig. Tusen texter om storstadens huvudbry, om Rutavdrag och trängselskatter, på en enda om sommarens gruvmotstånd i Kallak/Gállok utanför Jokkmokk.
Även om skrivkrampen börjat lossna på vissa håll.
På Socialistiskt forum i november diskuterade Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och journalisten Po Tidholm under rubriken Landsbygdens öde.

Po Tidholm kommer från avfolkningsbygd i Hälsingland och har skrivit den, åtminstone i norra delarna av Sverige, mycket uppmärksammade boken Norrland. Jonas Sjöstedt har bott länge i Västerbotten och besökt snart sagt vartenda Folkets hus i sin roll som politiker.
Nu talar de om levande byar som nu är döda. Om en förändring som gått väldigt snabbt. Fotbollslag, Folkets hus, föreningar och affär. Allt är nedlagt. Och det har skett i smyg. Med privatiseringar och avregleringar. Teleföretag, postföretag och vårdbolag som ska konkurrera om de mest lönsamma kundgrupperna, väljer bort landsbygden, flockas i storstäderna:
– Allt det arbete som några generationer lade ner för att bryta den här marken och bygga sina liv här, det är borta, säger Jonas Sjöstedt och menar att det är väldigt tyst om den utvecklingen, om att Norrland, i ännu högre grad än förut, har blivit en reservoar för råvaror, inte en levande bygd. Människorna som lever kvar värderas inte i det offentligas ögon, anser han:
– När jag ser hur den här delen av Sverige värderas, i till exempel massmedia, så kommer jag ofta att tänka på utrikesbevakning, ofta framställer man det som någonting exotiskt, lite bakom. Det blir ibland över det föraktfullas gräns.
Samtidigt lägger lokaltidningarna ner. Det finns snart ingen som skildrar större delen av landet. Alla håller sig till storstäderna. Radions P1 har en reporter som ska täcka hela Norrland. Det är egentligen omöjligt.

Som socialist vill Jonas Sjöstedt att det ska gå att leva i hela landet. Han beskriver vänsterns landsbygdspolitik:
Att naturresurserna ska vara gemensamma, inte marknadsutsatta. Samhällsbyggande istället för kortsiktig exploatering.
Att staten har ett ansvar för att det finns kommunikationer och service över hela landet.
Att kapitalet ska finnas även på landsbygden, genom egna banker, egna resurser.
Att marknadsutsatt välfärd inte fungerar.
Jonas Sjöstedt menar att framtiden ligger på landsbygden. Om vi ska klara klimatet, och livsmedelsförsörjningen.

Po Tidholm växte upp utanför mönstersamhället Arbro. Sprungen ur 50-talets politiska projekt: att montera ner den rena landsbygden. Människorna skulle flytta till centralorter, arbeta i industrin. Samhället skulle bli modernt. Byskolorna lades ned.
Men projektet fungerade inte riktigt. Nu står också centralorterna halvtomma och öde.
– Min hemort är nu en ruin. Bokstavligt talat. Det är en socioekonomisk problematik och en dränering av resurser som är på en skala som jag tror att urbana människor har svårt att förstå, säger Po Tidholm och berättar att han själv exotiserade och överdrev när han började skriva om frågan. Han ville skrämma upp en opinion. Nu vill han peka på strukturer, han tycker att vi lever i en tid där de förnekas:
– Är det någonting som har drabbat den svenska landsbygden så är det politiska och ekonomiska strukturer. Om man förnekar dem så blir hela utvecklingen på landsbygden obegriplig. Vill man åstadkomma förändring måste man börja med strukturerna. Man måste våga ge sig in i dem.
Han är fascinerad av Centerpartiets totala förvandling från att faktiskt ha varit ett parti med koll på strukturerna, till att bli ett storstadsparti som förnekar desamma. När han rest runt och talat om sin bok under det senaste året har han ofta fått frågan vad som bör göras:
– Jag känner mig alldeles för välunderrättad för att ge någon nått hopp, att säga att det blir bättre. Jag tror att det bara kommer att bli sämre.
Han misstror politikens möjligheter att förändra. Undrar vad Sjöstedt anser om saken.

Vänsterledaren frågar retoriskt: vem handlar politiken om i Sverige? Svarar själv: om de 700 000 väljarna i storstäderna. Om Rutavdrag och dylikt. Sånt som inte berör större delen av landet.
Han vill rikta in sig på bruksorterna, landsbygden och förorterna. Han vill se enorma strukturella förändringar, inte bara punktlösningar. Vill se långsiktigt samhällsbyggande istället för kortsiktig exploatering av naturresurserna:
– Förr byggdes välstånd och samhälle kring naturresurserna till stor del, kring jorden, kring skogen, kring gruvorna. Nu får vi en exploatering av naturresurserna som inte behöver samhällen. Det som sker nu i malmfälten i Norrbotten och Västerbotten, är att människor reser in, jobbar två veckor, reser hem. Det blir ingen kommunalskatt, inga barn i skolan, inget kulturliv. Det blir jäkligt torftigt. Och det är en politisk fråga, det kan man styra politiskt. Man kan säga: vi ger bara tillstånd att bearbeta mineraler till seriösa företag som har långsiktiga planer. Och vi kräver att de företagen ska betala tio procent av mineralvärdet till lokalsamhället. Man kan styra utvinningstakten. Men då måste man bryta med hela det marknadstänkande som är grunden för den mineralpolitik vi har idag, och som orsakar stora miljöproblem, hamnar i ständig konflikt med samernas rättigheter att leva enligt sin tradition, och som inte heller skapar samhällen.
Han menar att vi måste bort från den fundamentala övertro på den fria marknaden som härskat i Sverige under årtionden. Tron på att fri marknad leder till rikedom. Rikedomen hamnar någon annanstans. Något som opinionen börjat vakna för.
Sammanfattat: marken ska inte reas ut och det ska finnas skolor, post och apotek. I hela landet.

Po Tidholm menar att skogsnäringen innebär liknande problem. Liksom vattenkraft och vindkraft. Kommunerna får inte del av rikedomarna. Han anser att modernitetens princip är upphävd. Principen att exploatering per automatik leder till arbetstillfällen, som leder till lokala löner och skatter, som leder till välfärd åt alla. Han förstår inte varför Socialdemokraterna vägrar att se att det inte längre är på det sättet. När han pratar inför socialdemokratiska grupper i Norrland om problematiken, tycker han att det ser ut som att de försöker vända en oljetanker i huvudet:
– Ser man deras argumentation, till exempel mot en mineralavgift, så är det helt uppenbart att den kommer ur övertygelsen att modernitetsprincipen fortfarande gäller.

Jonas Sjöstedt tycker att vattenkraftsbolagen borde betala fastighetsskatt i den kommun de finns i. Då skulle två av Sveriges idag fattigaste kommuner, Jokkmokk och Ragunda, bli bland de rikaste i Europa. Men viktigast tycker han är nästa stora steg:
– Om vi ska klara att ersätta kärnkraften och fossila bränslen, vilket vi måste göra, då står vi inför en sorts grön revolution i energiproduktion. Det innebär att i stort sett varenda mjölkbonde i Sverige kommer att vara biogasproducent, att de som äger skog också ofta kan ha vindkraft. Solpaneler på ladugårdarna. Antingen låter vi de stora företagen göra även det här, och ta rikedomen, eller så konstruerar vi ett system där man äger det lokalt tillsammans.
Till detta vill han använda skattesystemet. Det handlar om makt, pengar och fördelning, något som marknaden inte kommer att lösa, menar han.

Samtalet vindlar vidare. Po Tidholm är förbannad över att de som bor på landsbygden förväntas fixa sin samhällsservice själva, ideellt:
– Vi betalar ju skatt, vi ska väl ha samma service som de som bor inne i tätorterna?
Jonas Sjöstedt instämmer:
– Där menar jag att det finns ett samhällsansvar. I Västerbotten, till exempel, har kommunerna inga pengar alls, de har inte råd att göra någonting. De tar en massa obekväma beslut som drabbar folk, och de är piskade att göra det, nästan oavsett politisk färg. Och när det är riktig panik, då lägger de ned byaskolorna. Skola, post, kommunikationer, bredband, det måste vara statligt.
Han ser i alla fall en positiv utveckling. Från tystnad till höjda röster. Framförallt när det gäller mineraldebatten. Po Tidholm håller med, han blev citerad på Svenska Dagbladets ledarsida häromveckan, om att Norrland är en koloni:
– När Svenska Dagbladets ledarsida skriver att Norrland är en koloni, då kanske det är det.
Skratt bland åhörarna.

Annars känner sig Po Tidholm som en handelsresande i domedag när han åker runt och pratar om boken och sin syn på landsbygden. Det märkliga är att leendena sprids på ansiktena när han besöker Vilhelmina, Åsele, Lyxele, Sorsele, eller för den delen någon by i Jämtland:
– Därför att deras upplevelse av verkligheten är så. Att det är mörkt. Men det är ingenting som får sägas. Kommunerna idag är i någon mån bolag, de måste attrahera, överdriva och ljuga.
– Därför beskriver man en kolbulleafton i toppstugan med en falsksjungande Dan Anderssontrubadur, regn, och fyra pensionärer, som en succé.
Han blir ledsen när politiker bara rabblar det som görs eller kommer att göras. Det hindrar inte den övergivenhet som människorna känner på plats. Jonas Sjöstedt menar att för att ändra det måste det politiska perspektivet riktas bort från storstädernas innerstäder:
– Vi måste vägra godta medelklassnormen på det politiska samtalet. Det är ett annat Sverige vi talar om.

Det blir frågestund och det är många som har frågor. Det talas om flytten av Kiruna. Om Malmberget som snart inte finns längre. Om att Umeå lanseras som att det inte ligger i Norrland, för att på så sätt försöka undkomma eventuella negativa associationer. Om berättelsen om Sverige, om dem som sätter tonen, som kanske aldrig har varit på de platser de beskriver. Po Tidholm påpekar att TT dragit tillbaka alla sina korrespondenter i hela Norrland, med argumentet: ”Vi sköter det lika bra från Stockholm numera”.
En kille som vuxit upp i Malmberget men har bott i Akalla och Rinkeby i femton år, tycker att problematiken är så slående lik när det gäller landsbygd och förort. Att det är samma typ av avveckling. Han tycker att det borde uppmärksammas mer. Jonas Sjöstedt påpekar återigen att det är ett resultat av att den grundläggande servicen är marknadsstyrd.

Tiden för samtalet är över. I kön ut ur lokalen går mina tankar till en gammal kvinna som bor i en by som inte längre finns. Hon vet hur det är när telefonen stängs ned, när posten slår igen, liksom banken och affären. Om hon blir sjuk är det många mil till en vårdcentral.
Hon är en av dem som byggt det här landets välstånd med sitt slit. En av dem som inte längre har något värde, inte längre räknas.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.