Lars von Triers spegelbild av avgrunden

22 december 2013

Film, Förstasidan, Kultur, Nyheter

Lars von Trier

Den danske regissören Lars von Trier är aktuell med sin nya film Nymphomaniac. Han är en av vår tids skickligaste filmkonstnärer, men under åren har hans verk gått från hoppfulla till hopplösa. Det är därför ingen slump att han till sist såg sig själv som nazist, skriver Aleksej Sachnin i denna analys av von Triers själsliga utveckling.

Vid en presskonferens för sin film Melancholia 2011 chockade Lars von Trier reportrarna med att säga: ”Jag skulle inte kalla Hitler för en good guy, men jag kan i alla fall förstå honom, och i viss mån sympatisera med honom. Okej, jag är nazist.”
Som den skickliga konstnär han är, blev von Trier den främsta representanten för den grupp intellektuella som såg sig som bärare av den rådande tidens idéer. Lars von Triers förvandling från humanistisk socialist till misantropisk nazist blir därmed också en spegelbild av denna grupps själsliga utveckling.

Lars von Trier föddes 1956 i en dansk kommunistisk familj, i en tid när mänskligheten ännu inte återhämtat sig från nazismen och världskriget, den värsta katastrofen i vår historia. På de europeiska städernas gator syntes fortfarande krymplingar, och krigets helvete och koncentrationslägren var färskt i de flestas minne. Men samtidigt såg mänskligheten ut att vara på väg mot en ny gryningstid, bort från krig och förtryck. 1950- och 60-talet nådde civilisationsutvecklingen sin höjdpunkt.
Den progressiva utvecklingen märktes överallt i samhället, åtminstone i västvärlden. Levnadsstandarden ökade och drömmen om demokrati, utbildning och social rättvisa förverkligades för allt fler människor. De tekniska och vetenskapliga framstegen gav också mänskligheten hopp om en ännu ljusare framtid, och när Sovjetunionens ledare Nikita Chrusjtjov 1961 lovade att kommunismen skulle kunna förverkligas inom 20 år, framstod han inte alls som tokig. Miljoner människor i Europa och Amerika kände samma eufori inför framtiden. Årtusenden av mänskligt famlande i mörker såg ut vara förbi.

Sen kom 1970-talet som har kallats för besvikelsens årtionde. Mänskligheten stod vid porten till paradiset, men kanske var det inte så lätt att träda över tröskeln ändå, den gamla världen stretade för starkt emot. De framåtsträvande efterkrigsåren övergick i stagnation, inte bara i Sovjet utan också i Västeuropa. Många trodde att det bara var en tillfällig motgång, att mänskligheten bara behövde tid att ta sats igen inför nästa stora språng. Men 70-talet visade sig bli början på reaktionens epok, i motsats till allas förväntningar.
Det märktes först inte riktigt, men vid nittonhundratalets slut stod det klart att historien nästan hade vridits tillbaka till ruta ett. Koloniernas romantiserade befrielsekrig visade sig bara ha resulterat i att de gamla diktatorerna ersattes av nya despoter som skulle fylla exakt samma funktion som de gamla koloniala administrationerna. I västvärlden började den förlovade ”välfärdsstaten” plötsligt krackelera, och hoppen om fortsatta demokratiska och sociala landvinningar gavs upp ett efter ett. Istället för Marxs vision om att mänsklighetens verkliga historia skulle ta sin början, triumferade Francis Fukuyamas påstående om ”historiens slut”.

Det är under det tragiska året 1991, samtidigt som reaktionen segrar, som Lars von Trier slår igenom med Europa. I denna film ställer han frågan: Är det ändå möjligt att bygga något positivt på ruinerna? Och inte vilka ruiner som helst, utan ruinerna av ett koncentrationsläger. Är det möjligt att på en plats med en sådan historia förvänta sig något annat än ett misslyckande? Svaret blev bittert.
Triers slutsats är att den ”föråldrade” historieoptimismen måste revideras. Det stod klart att kommunismen inte längre var nära förestående, och kanske var kommunismen trots allt omöjlig. I över tvåhundra år hade vi kämpat för en bättre och ljusare framtid, men när vi så stod på perrongen redo att stiga ombord på tåget till paradiset, visade det sig att biljetten inte längre var giltig.

Triers nästa film blir Breaking the Waves (1996). Det är ett imponerande verk om kristen kärlek utifrån Evangeliet. Budskapet är att det fortfarande går att nå paradiset, men frälsningen är inte möjlig för hela mänskligheten, utan bara för dem som offrar sig. ”Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det” (Matt 10:39).
Men i sin nästa film Dancer in the Dark höjer von Trier ribban. Godhet är inte längre nog för frälsning. Nu kräver han en martyrdöd som enda vägen till paradiset. Den godhjärtade men blinda och fattiga Selma (spelad av Björk) blir utfryst från samhället och slutligen avrättad på falska grunder.

DogvilleÅret är 2000, och samtidigt som von Trier tampas med frågan om hur människan ska kunna uppnå frälsning, går världspolitiken in i ett nytt kritiskt skede. Nato bombar Jugoslavien, skyskrapor rasar i New York, krig i Afghanistan och Irak, och George W Bush blir en symbol för reaktion världen över. Hur ska man förklara denna ondska, som inte möter något motstånd utan får fortgå ostraffat? Kanske är ondskan helt naturlig, och världen kan inte se ut på något annat sätt?
Kritstreck på ett scengolv blir till den lilla amerikanska staden Dogville i Triers nästa film 2003. Hjältinnan Grace (Nicole Kidman) verkar vara en typisk Trierkaraktär när hon kommer till Dogville. Men som svar på hennes godhet och försök att hjälpa människorna i staden, blir hon våldtagen och förnedrad. Nu skrotar Trier det kristna kärleksbudskapet, och istället för att vända andra kinden till, låter han Grace ta ut sin hämnd på Dogvilles invånare som en efter en blir mördad. Även barnen.

Lars von Trier är nu färdig med sin dissektion av homo sapiens andliga lik, och han har kommit fram till slutsatsen att roten till ondskan finns i detta djurs sociala karaktär. Han är inte ensam om denna slutsats. Efter århundraden av humanism och tro på mänsklighetens progressiva utveckling har den nykonservativa reaktionen erövrat hela världen. I statsvetenskapen, som tidigare fokuserade på att studera folket som historiens drivkraft, rehabiliteras den protofascistiska ideologen Vilfredo Paretos teorier om eliternas styrka som vägen till framgång.
I USA förbjuder George Bush vetenskaplig forskning som går emot religionens läror, och till och med i det upplysta Europa, visar makthavarna att allt tal om demokrati är över. När folken i demokratiska folkomröstningar säger något som makthavarna inte gillar, körs de rätt och slätt över av EU. Helt öppet tar man ifrån människorna de rättigheter som ärvts från Upplysningstiden. Det mer eller mindre sofistikerade människoföraktet har inte bara blivit politiskt mode, det blir också huvudfåran i den samtida kulturen, och Lars von Trier är den skickligaste konstnären att förmedla detta.

Med filmen Manderlay (2005) vill von Trier göra upp med de humanistiska försöken att förklara människors ondska som resultatet av samhällets brister; att under bättre existensförhållanden skulle människor bli godare och starkare. Hjältinnan är återigen Grace (nu spelad av Bryce Dallas Howard) som efter flykten från Dogville kommer till en annan småstad i Amerika med en plantage där slaveriet fortfarande existerar.
Slavarna vågar inte resa sig mot sina herrar, de vet inte vad alternativet är, så Grace tar på sig en nästan bolsjevikisk roll när hon bestämmer sig för att om slavarna inte själva kan slita sina bojor, ska hon göra det åt dem, och ”med järnhand tvinga mänskligheten till lycka.” Därefter försöker hon hjälpa dem att bygga en ny vacker värld. Men hennes utopi går inte att realisera, den gamla världen lever kvar i de befriade människornas sinnen och till sist inser hon att det är människans natur som gör utopin omöjlig. Hon inser också att det hon försökte bygga inte blev något frihetens rike, utan bara ett nytt koncentrationsläger. Till sist flyr hon från sitt misslyckande, för hon har inga andra val.

MelancholiaSamtidigt som Manderlay går upp på biograferna, erkänner von Trier att han har drabbats av en depression. Som en del av sin terapibehandling under depressionen gör Lars von Trier filmen Antichrist (2009). Det är en slutgiltig dom över människan och den värld hon lever i. Trier vill inte längre analysera och argumentera. Han sätter bara en dyster diagnos, utan att ens försöka förstå orsakerna till symptomen. Och diagnosen är att människan är ond. De ädla strävandena är bara hyckleri, framgång nås genom själviskhet och sadism.
I den aspekten är Antichrist ett endimensionellt verk och en av von Triers svagaste filmer. Slutsatsen är dragen på förhand, och det finns inget att kommentera längre menar han. Men sen tar Trier ännu ett steg mot undergången och ger publiken Melancholia (2011).

Huvudpersonen, som alltid en kvinna, Justine (Kirsten Dunst) befinner sig på gränsen mellan de levandes värld och skuggvärlden. Hon försöker leva som det förväntas av henne, och snart ska hon gifta sig. Men bakom leendet är hennes liv tomt och till och från får hon ett utbrott och försöker leva på riktigt. Hon är otrogen mot sin brudgum, men får ingen tillfredsställelse av det. Hon skäller ut sin chef, och flyr från bröllopet för att visa sin besvikelse över världen. Hon blir apatisk och djupt deprimerad, precis som Trier själv, som bara ser människorna som avskyvärda likmaskar som kryper i den ruttnande civilisationens lik.
Lars von Trier vill förinta denna hopplösa värld som han hatar. Han tror varken på buddistisk reinkarnation, eller kristen frälsning. Han kallar på det hiskliga gasklotet Melancholia från yttersta rymden och låter det krascha mot jorden, inte bara för att döda oss sju miljarder människor som bor här, utan för att förinta hela vår blåa planet med all dess rikedom av livsformer. Det finns ingen gud, ingen kärlek, ingen frihet, ingen framtid, ingen mening.

Denna brutala besvikelse över mänsklighetens och de humanistiska idealens misslyckande, drabbar inte bara Lars von Trier. Hans filmkonst är en spegelbild av hur misantropin och gnosticismen har slagit igenom på alla områden, i kulturen, politiken och vetenskapen. Några av de mest reaktionära ledarna för den nykonservativa rörelsen, var faktiskt kommunister i sin ungdom.
När Lars von Trier vid presskonferensen 2011 säger att han sympatiserade med Adolf Hitler, så slinter han inte med tungan. För journalister och filmfolk framstod historien kanske bara som ett nytt konstigt upptåg från den kontroversielle regissören. Men i verkligheten handlar det om grundläggande förskjutning av samhällets värdegrund, vilket har fört en av vår tids största konstnärer, inte bara till postmodern dekadens, utan direkt till fascismen. Hans nya allierade är fienderna till den mänskliga rasen, som Satan och Hitler.

Aleksej Sachnin
Översättning Per Leander

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.