Fascistisk gatukamp för EU

13 december 2013

Fokus, Förstasidan, Nyheter, Utrikes

11299551416_86f0f3137a_o

Ockupation av torg och protester mot polisövergrepp har blivit central för mångas förståelse av viktiga kampformer i vår tid. Men vad händer om det är fascistiska flaggor som vajar över protesterna och hyllningar till en fascistisk organisation som talkörerna unisont hänger sig åt i en nationalistisk våg? Tord Björk försöker reda ut vad som händer i Ukraina.

Den orangea revolutionen 2.0 står långt ifrån den liberala visionen om ett öppet samhälle för att inte tala om hopp om social rättvisa. Ledande i stormningarna och ockupationen av offentliga byggnader har varit det fascistiska partiet Svoboda. Deras blågula flaggor vajar över delar av protesterna väl anpassade till det allmänna nationalistiska budskapet om att valet för Ukraina står mellan Ryssland och EU.
Politiskt ser det till en början ut som en självmotsägelse. Fascistiska och andra liknande högerextrema och främlingsfientliga organisationer i övriga Europa bekämpar EU och framställer sig som enda oppositionen mot den rådande ordningen. Men fascisterna i partiet Svoboda går i bräschen för att Ukraina ska ansluta sig till EU:s nyliberala ekonomiska politik och göra både Ukrainas och Västeuropas kapitalister ännu rikare.

Ekonomiskt har Ukraina mycket att förlora på att integreras med EU. Likt EU:s medlemsstater i Sydeuropa och Östeuropa är den integration som erbjuds villkorad för att främja finansspekulation och Västeuropas producenter, så de kan slå ut inhemsk industri än mer än vad som redan gjorts.
Den ukrainska vänsterorganisationen Borotba förutser att EU-avtalet kommer leda till minskning eller avveckling av alla industrigrenar utöver metallindustrin och gruvor. Jordbruket kan trots hög grad av stordrift inte stå emot EU:s starkt subventionerade jordbruksproduktion.

Introduktion av EU:s produktionsstandard kommer i hög grad att slå ut Ukrainas egen produktion. Katastrofal ökning av arbetslösheten kommer att bli följden av industriell nedläggning på samma sätt som skedde i andra östeuropeiska länder som gick med i EU, men med en avgörande skillnad. De arbetslösa på upp till 40 procent kommer inte ha någonstans att ta vägen då Ukraina inte erbjuds medlemskap utan enbart anpassning till EU:s nyliberala politik.
Justeringen av priserna för gas och elektricitet nödvändiga för uppvärmning och matlagning till EU:s prisnivå kommer att bli en stor börda för befolkningen och minska marknaden för inhemsk industri ytterligare. EU:s monetära ”strikta” krav kommer att minska möjligheten för självständiga sociala välfärdsprogram, vilket kommer att förvärra situationen.

Hur kan man då förklara frånvaron av EU-kritik i både massprotesterna och vänsterns små manifestationer där det också är protest mot polisövergreppen som ensamt står i fokus? Den ryska kapitalismen och dess auktoritära stat är förstås inget alternativ som är bättre. Men frånvaron av ekonomiska och politiska analyser av de vägval som finns, i kombination med välregisserade massmanifestationer gör att frågan måste ställas.
Vad ser vi här för form av protester? Vad gör den folkliga rösten så svag när den för fram något annat än nyliberalism? Varför har massprotesterna med stort spontant ungdomsdeltagande inget annat politiskt program än vaga idéer om europeiska värden utan att granska EU:s kort?

Sedan Pinochet genomdrev nyliberal politik med hjälp av terror har en ny form av fascism sett dagens ljus. Utöver det direkta förtrycket, tortyren och avrättandet av opposition mot den nyliberala auktoritära politiken använde sig Pinochetregimen också av massmedia. I TV visades ständigt bilden av Pinochet tillsammans med bild på påven. Någon fascistisk massorganisering av 30-talsmodell behövdes inte.
I Ukraina växer en ny modell fram som kan förena 1930-talets modell med Pinochets 1970-tal i en ny syntes för 2010-talet, den regisserade massprotesten framför TV-kamerorna i en allians mellan liberala och fascistiska krafter. Det som syns på TV-bilden är fortfarande auktoritära politiska ledare, men det är inte längre påven som de förknippas med utan EU-symbolen som ses som lika upphöjd och god som påven tidigare i Chile. Nu är mycket av deltagandet också fyllt av en genuin ungdomlig protest mot hela det politiska systemet, men det kommer knappast till tydligt uttryck bland blågula ukrainska, fascistiska och EU-fanor och de vaga politiska budskapen.

Alliansen mellan liberaler och fascister är inte ny. Det var det liberala partiet i Italien som förde den europeiska fascismen till makten 1922. I valet mellan frihetsidéer och kamp mot arbetarrörelsen var kampen mot arbetarrörelsen viktigare än friheten, en linje som bibehölls under 1930-talets eftergiftspolitik gentemot fascismen och nazismen.
Den amerikanska liberalismen var också en avgörande maktfaktor bakom Pinochets våldsregim och nyliberala ekonomiska politik. I längden blev dock militära högerdiktaturer en alltför politiskt kostsam och kanske framförallt ineffektiv modell för att genomföra den nyliberala politiken.

En ny modell prövades där det civila samhället sågs som en central kraft för att få hegemoni för en nyliberal ekonomi kombinerad med ett system för konkurrerande partier i allmänna val. Med hjälp av ett system för omfattande stöd för så kallade icke-statliga organisationer (NGO) som skulle ersätta tidigare folkrörelser med självständig hållning, ville västvärlden få hegemoni för sin modell för samhällsutveckling där den ekonomiska makten inte ifrågasätts, och protester kan kanaliseras till individuella krav på konsumtion eller rättigheter inom ramen för ett system som skiljer politik och ekonomi.
I denna modell blev de så kallade orangea revolutionerna i bland annat Ukraina 2004 stilbildande. På många håll lyckades man få till stånd ett regimskifte från tidigare mer auktoritära modeller till vad som såg ut som mer öppna fria samhällen.

Men denna modell har nu nått vägs ände. Vad som väntar kan vara mer av den modell som redan utvecklats långt i Ungern och som nu också kan få ett genomslag i Ukraina. Vi har också sett hur den snabbt fått genomslag i Ryssland där liberaler förenats med fascister i en rasistisk våg riktad mot invandrare österifrån.
Talet om ett öppnare samhälle är som bortblåst. Istället kan fascister och liberaler enas i välregisserade massprotester. I Ukraina kan samtidigt en liten klick som berikar sig genom att stycka upp gemensamma tillgångar som staten kan styra över, byta allianser och fördela bytet utan att avvikande röster hörs och de demokratiska friheterna tycks vara tillgodosedda.

Att de som protesterar, och ser det som ett val mellan politiska system där Ryssland är det ena och EU det andra, väljer EU kan utifrån sett synas rimligt. Det förefaller inte alls vara ett lika självklart val mellan ekonomiska modeller att vara del i EU:s utvidgning av sina marknader på de västeuropeiska bolagens villkor (eller fortsätta förhandla om avtal med EU för bättre villkor och bibehålla mer av självständig ställning), framför att välja mer av ekonomiskt samarbete också med Ryssland. Framförallt är det första alternativet föga diskuterat annat än i skönmålande positiva termer som att ukrainska företag nu ska få tillgång till EU:s marknad.

Den tredje vägen, bestående av mycket små alternativ som feminism och vänsterpolitik, kan tyckas ha föga med reella politiska val att göra. Dessa krafter ser sig med våld uteslutna från de massmediala plattformar som skapats av alliansen mellan liberala och fascistiska partiledare som dominerar mycket av massmediebudskapet.
Är Ukraina en svag länk i dagens rådande världsordning som kan förebåda också vad som kan ske på andra platser? Fascismen har växt sig starkare även utanför områden i Västra Ukraina där de starkaste rötterna finns till det historiska fascistpartiet UPA:s antikommunism och massmördande och fördrivning av polacker under andra världskriget.

Nu har Svoboda också fått genomslag i Poltava i centrala Ukraina där partiet tidigare var betydelselöst. Hur slaget om Poltava gick 1709 vet vi, hur det går den här gången kan också bli viktigt för framtiden. Man kan hoppas att modern fascism och dess allians med liberalismen lider nederlag.
Vi får också hoppas att arbetarklassen på landsbygden, som nu hotas av storföretagens landgrabbing, och arbetarklassen i staden som hotas på liknande sätt av att bli underordnade EU:s ekonomi och tvingas betala skatt för statsobligationsräntor till de rika, lyckas bilda ett motstånd. De små alternativen må vara små idag men det finns knappast någon annan väg.

Tord Björk

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.