Energibehov styr avtal med Iran

06 december 2013

Förstasidan, Nyheter, Utrikes

GENEVA ASHTON

Iran får anrika uran för civila behov.  En del av sanktionerna mot landet tas bort.  Sanktionerna drabbade främst Irans folk.

Avtalet med Iran om landets kärnteknikprogram har överraskat många. Efter åratal i långbänk har 5+1-gruppen (USA, Ryssland, Kina, Storbritannien, Frankrike + Tyskland) tecknat en överenskommelse med Iran. Visserligen är avtalet tidsbegränsat till sex månader, men innebär ändå att USA/EU temporärt upphör med olika former av krigshot. 30 procent av de benhårda sanktionerna mot landet ska också tas bort.

Enligt avtalet får Iran anrika uran upp till fem procent – den nivå som krävs för civil kärnkraft – så länge inte landet utökar sina lager på den nivån.
I princip ges Iran ”den oförytterliga rätten” till anrikning, vilket ju också är innebörden i NPT, icke-spridningsavtalet som Iran undertecknat för länge sedan. Det 20-procentiga lagrade uranet ska neutraliseras och ”utspädas”.
Större delen av centrifugerna i Natanz och Fordow tas ur drift, och inskränkningar ska göras inom andra delar av kärnenergiprogrammet.
IAEA får ånyo tillträde till olika anläggningar med ökade inspektioner osv.

Den iranska ledningen känner sig nöjd med överenskommelsen, likaså Obama och de andra i gruppen. Däremot attackeras avtalet av de verkliga högerkrafterna, Israel, Saudiarabien och inte minst de republikanska hökarna i USA. Nethanyahu har kallat avtalet ”ett historiskt misstag” och utesluter inte egna (militära) aktioner mot Iran.
Vad har lett till denna islossning i förhandlingarna? USA har ju inte haft fungerande diplomati med Iran sedan gisslandramat i Teheran 1979. Det finns en rad anledningar. USA är idag inte den imperiekraft man var innan järnridån föll. Nato ska visserligen säkra amerikansk ”hegemoni”, men de kostsamma erfarenheterna av krigsäventyren i Afghanistan, Irak och Libyen lockar inte till efterföljd. (Därför föredrar man idag också förhandlingar i Syrien…).

Många kanske tror att de omfattande sanktionerna tvingat Irans ledning till förhandlingsbordet. Men sanktionerna har främst drabbat det iranska folket. Och folket förstår att de tvingats utstå dessa prövningar, på grund av att ”omvärlden” i praktiken förnekat landet rätten till kärnkraft. Och kärnkraftsprogrammet har stort stöd i landet.
Men varje överenskommelse av detta slag har en djupare geopolitisk/ekonomisk grund. Den stavas energi, framför allt olja. Kina behöver oändliga mängder (fossil) energi för sin tillväxt. Det energifattiga Europa ser gärna i Iran ett nytt tillflöde av icke-rysk olja och gas. För Kina och EU har sanktionerna i detta avseende varit kontraproduktiva. För USA innebär också avtalet att petrodollarn kan fortsätta att dominera oljemarknaden.

Överhuvudtaget står nu de kapitalistiska ekonomierna beredda att återta mark efter sanktionerna. Svensk export till Iran har till exempel sjunkit från 6,7 miljarder till 975 miljoner sedan 2011.
Att sanktionerna som drabbat Irans befolkning nu börjar avlägsnas kan bara vara av godo. Imperialistmakterna har ända sedan sanktioner riktades mot Castros Kuba inbillat sig att extrema umbäranden för folken ska leda till att regimer störtas. Så fungerar det inte. Även vi som önskar ett snabbt slut på Irans mullah-diktatur, bör inse att isoleringen av landet inte tillhör de metoder som gynnar ett folkligt motstånd.

 Stig Eriksson

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.