De farligaste är inte de som slåss

16 december 2013

Förstasidan, Kommentar

Svenska motståndsrörelsen är en nazistisk organisation. Sedan en tid tillbaka har de tränat uppställningar på Kärrtorps IP, i Söderort, Stockholm. Hakkors har klottrats på väggar. Människor har misshandlats. Och så, i söndags, attackerade de en antirasistisk manifestation anordnad av nätverket Linje 17 mot rasism. Glasflaskor och knallskott kom vinande mot pensionärer, ungdomar och föräldrar med barnvagnar. Men demonstranterna slöt sig samman och drev bort våldsverkarna. 28 personer greps.Emma Lundström. Foto: Jonatan Johansson

Nyheten har spridit sig genom landet som en löpeld. Kommentarerna är redan som ett berg av ord. Bland annat rasar många över att det knappt fanns några poliser på plats, och att de som ändå var där, ingrep på tok för sent. Något som även dialogpolisen verkar hålla med om.
Säpo och Polisen hade tydligen missbedömt den så kallade ”hotbilden”, eller bedömt den men inte lyckats skicka rätt information till rätt folk. Trots att SMR är kända för att vara våldsamma, och trots att manifestationen just var en reaktion mot den nazistiska organisationens påtagliga närvaro i Söderort.
En fredlig manifestation mot rasism borde inte behöva polisbevakning. Sex poliser borde ha räckt. Men så är det uppenbarligen inte i dagens Sverige.

Nyligen avslöjades grovt rasistiska åsikter hos flera av Sverigedemokraternas partipolitiskt aktiva medlemmar. Och dagsljus på troll är alltid bra. Men det finns en baksida; de som misstolkar. Som ser avslöjandena som ett bevis på att deras åsikter har stöd. De känner sin ”kamp” än mer legitimerad, känner sig rättfärdigade som förföljda i sin ”tro”. Det är djupt obehagligt. Men det är ju så. Och Svenska motståndsrörelsen känns som just den typen av gruppering. De leker inte: ”Det är inget socialt spel, de tränar på riktigt, de har en medveten ideologi. De förbereder väl sitt krig. Det är otäckt”, som en man säger till Aftonbladet efter manifestationen i Kärrtorp.

På flera håll i landet har Svenska motståndsrörelsen försökt bygga sig fäste under det senaste året. Alltid rör det sig om ganska små grupper, och inte en enda gång har de lyckats.
På vissa platser möts de bara av tystnad.
Det är skrämmande.
På andra platser drivs de bort av folkmassorna medan orden ”Inga nazister på vara gator!” upprepas, och upprepas, och upprepas. Så som skedde i Umeå i höstas. Så som skedde i Kärrtorp nu.
Det är hoppfullt.
För det allvarliga i det här är att nazisterna uppfattar dagens samhällsklimat på ett sådant sätt att de tror att det finns möjlighet till ett genombrott för dem. Att de ser en öppning. Inte bara i Sverige. Över hela Europa, i Ryssland och Ukraina.
Historien borde vid det här laget ha lärt oss att saker och ting har en tendens att upprepas, hur mycket vi än tror att vi har överkommit dem.
Borde ha lärt oss att vi ständigt måste vara på vår vakt inför rädslor, förbittring och hat. Det låter så banalt att skriva det. Men det är inte mindre sant för det.

Att i dessa tider göra som DN och beskriva händelsen i Kärrtorp som en sammandrabbning mellan höger- och vänsterextremister, eller som SVT och beskriva det som att det var själva demonstrationen som urartade, det är som ett dåligt skämt. Och att, som i demokratiminister Birgitta Ohlssons pinfärska och redan hårt kritiserade ”våldsbejakande extremism”-utredning, bunta samman högerextremister och muslimska jihadister med vänsterextremister och hävda att samhället måste använda samma sorts strategier mot dem allihop, är ännu mer bisarrt.
Att bortse från ideologier och motivationer, från vilka som vill försvara demokratin, och vilka som vill se den krossad. Att bara se våld som våld. Det är nästan klaustrofobiskt i sin blanka okunnighet.
Oförsvarbart.

På flera håll skrivs det att Svenska motståndsrörelsen är den farligaste politiska organisationen som finns i Sverige, det går inte riktigt att hålla med om. Det är kanske den mest våldsamma när det gäller fysiskt våld, men det är inte den organisation som vinner mark och verkligen lyckas med sitt mål att hetsa folk mot folk, det är utan tvekan Sverigedemokraterna.
Det är det faktum att partier som Sverigedemokraterna, runt om i Europa och oavsett vilken etikett de väjer att sätta på sin främlingsfientlighet, har blivit vardagsmat i riksdagsmiljö som är farligt. Farligast.
Det är med största sannolikhet just detta faktum som gör att Svenska motståndsrörelsen verkar vara av den uppfattningen att deras tid är nu.
Det finns ingenting som är så viktigt som att visa att så inte är fallet.
Att bevisa det som Linje 17 mot rasism skriver på sin hemsida: ”Vi kommer alltid att vara fler än dem. Och vi är beslutna att fortsätta kampen för ett samhälle öppet för alla.”

Emma Lundström

, , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.