Alla förlorar på ojämlikhet

13 december 2013

Film, Förstasidan, Kultur

Robert Reich. Foto: Inequality for all

Det finns en man som reser runt i USA och talar om inkomstskillnaderna. Som pekar på hur dåliga de är för alla, inte bara för de fattigaste. Han vill rucka på folks föreställningar om varför systemet fungerar som det gör. Vill få människor att tro på att det går att förändra. Nu kommer en film om hans mission: Inequality for all, ojämlikhet för alla.

Det är Bill Clintons förste arbetsmarknadsminister Robert Reich som är mannen. När det begav sig hoppade han till slut av president Clintons regering därför att han tyckte att det gjordes för lite för att jämna ut skillnaderna, och för att han kände sig som en gnällspik på alla möten.
I böcker och föreläsningar har han genom åren fortsatt att visa på hur de växande ekonomiska klyftorna sätter hela ekonomin i gungning. I reklamen för den nya filmen står det att han ”ifrågasätter den extrema amerikanska ojämlikheten, inte nödvändigtvis av solidariska skäl utan av ekonomiska”.
Tidigare räknades han som en mittenpolitiker, nu kallas han för kommunist och socialist och bjuds inte längre in att tala i TV-sofforna. För att mitten har förskjutits, där liksom här.

Symptomatiskt nog, i dessa stålblå, nyliberala tider, är det knappt en själ på pressvisningen. Synd på så rara ärtor. För det är en givande film. Robert Reich har koll på siffror och på utvecklingen över tid. Han pekar på hur inkomsterna både 1928 och 2007 var som mest koncentrerade till de rikaste. Hur det resulterade i spekulationsbubblor och en medelklass som skuldsatte sig för att ha råd med sin livsstil.
I båda fallen kom det totala magplasket året därpå. Finanskris. Eller snarare finanskrasch.
Reich understryker vikten av att ha en välmående medelklass som inte går på knäna, menar att det är medelklassen som håller den amerikanska ekonomin vid liv. När inkomsterna koncentreras till ett toppskikt, och medelklassen har skuldsatt sig upp över öronen, då finns det inte längre någon som kan köpa de produkter som de rika tjänar pengar på att sälja, eller på att spekulera i försäljningen av.
Då blir det kris. Eller krasch.

I filmen föreläser Reich för studenter i Berkeley. Han pratar med vanligt folk som inte vet hur de ska få mat på bordet. Och med en riskkapitalist som själv tycker att han tjänar löjligt mycket pengar, pengar som han investerar och som han tror aldrig gynnar samhället, bara leder till mer rikedomar för honom själv. Som säger att han brukade tro på det kapitalistiska systemet. Att han inte gör det längre. Rikedomen sipprar ju uppenbarligen inte nedåt.
Robert Reich ger oss en muntlig resa genom tiden, genom avregleringar, alltfler svindlande chefsbonusar, fastighetsbubblor, sänkta skatter för de rika och en allvarligt försvagad fackföreningsrörelse. Genom finansiell kris och ett växande Occupy Wall Street, människor som har fått nog.
Han vill att vi ska se helheten. Pekar på två underliggande faktorer: globaliseringen och tekniken. Att vi idag alltid måste fråga oss vilka länders arbetare som gör produkten, och för vilket värde. Att teknologin har gjort att ett företag som tjänar mångmiljardbelopp, som Amazon, och som förr skulle ha haft flera hundra tusen anställda, idag bara har 60 000.
En man som blev av med jobbet i samband med finanskrisen 2008, berättar att han inte går genom de automatiserade kassorna när han handlar i affärer, eftersom han vet att det innebär att någons jobb försvinner.

Medelklassen arbetar och arbetar och arbetar, men kommer ingenstans. Lönerna höjs inte, samtidigt ökar kostnaderna för sjukvård och barnomsorg., säger Robert Reich. Han ogillar inte klättring på inkomststegen, men anser att alla ska ha samma chans att klättra.
Så är det definitivt inte nu. Men så var det de tre årtiondena efter andra världskriget. Då blomstrade ekonomin, alla skulle ha tillgång till högre utbildning och var tredje arbetare var med i facket. Amerika hade den största medelklassen i världen.
Välstånd skapar välstånd och utbildning kan lyfta människor ur fattigdom, menar Reich. Som också tar upp det faktum att ett välstånd som bara ackumuleras i toppen av samhället, gör att några få människor får makt att med pengar påverka politiken. Menar att det går att köpa sig en presidentkandidat i USA idag, och därigenom kunna påverka vilken politik kandidaten ska föra.
Korruption helt enkelt.
Han har ett bra uttryck för alltihop: ”The fat cat gets fatter”, den tjocka katten blir tjockare. De smala blir väl som streck. Eller tynar bort.

Inequality for all visar hur till och med en mormonrepublikan blir skeptisk till systemet när företaget som äger kraftverket han driver, slår ner facket på arbetsplatsen och försämrar allting. Reich påpekar att om arbetarna inte har någon som för deras talan så kommer deras löner att pressas ned till minimum. Han säger: ”Det går bra för USA, men vem tar hand om de amerikanska arbetarna? Ingen.”
Amerikaner arbetar, enligt Reich, 300 timmar mer per år, än genomsnittseuropén.
Och människor vill gärna ha någon att skylla på när det är kämpigt. I USA väljer ganska många att skylla allt på muslimer. Ser inte längre än så.

Men Robert Reich känner sig inte hopplös. Trots att han ser det som att samhället totalt håller på att falla samman. Istället vill han fylla människor med energi att skapa förändring, att mobilisera. Han vill vara en röst för dem som inte har ekonomi nog att göra sina egna röster hörda i samhället. Säger till sina studenter att historien är på den positiva sociala förändringens sida. Men det låter förstås bättre på engelska. Mer slagkraftigt. Också när han säger att vi kanske behöver en revolution.

För regissören, Jacob Kornbluth, var det viktigt att göra en film om de skriande inkomstskillnaderna, utan att måla fan på väggen och utan att framställa människor som offer. På filmens hemsida skriver han att han själv växte upp i fattigdom och personligen har fått känna på vad ekonomisk ojämlikhet innebär. Hela skolgången var han tvungen att ha med sig ett brev som talade om att han hade rätt till gratis lunch, eftersom familjen levde under fattigdomsstrecket. Nu tillhör han de privilegierade, men han skriver att han aldrig glömt var han kommer ifrån, och att han alltid varit uppmärksam på vilka som har vad i samhället.

Det är ingen alternativ film, men det är en alternativ berättelse i dagens Amerika. Det är inte ett slag underifrån och uppåt, men det är i alla fall ett försök till att tala om att det inte står rätt till, att landet skevar. Att en ny kris är att vänta om systemet inte ändras, radikalt. Och det är ju ändå ganska så uppfriskande och kan lätt appliceras på Sverige.
Också här ökar klyftorna, skatterna sänks för dem som redan har.
Men, också här har de kritiska rösterna blivit alltfler, och hoppet växer med dem.

Emma Lundström

, , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.