Nelson Mandela och hans arv

05 december 2013

Förstasidan, Nyheter, Utrikes

Nelson Mandela kommer att gå till historien som en stor ledargestalt. Som den som utan blodsutgjutelse demokratiserade och försonade Sydafrika. Men samtidigt finns förklaringarna till många av problemen i dagens Sydafrika att finna i Mandelas kompromisser, enligt denna ledarartikel från den sydafrikanska vänstertidningen Amandla! Vi måste därför också minnas Mandelas brister, och lära oss av hans felsteg när kampen i Sydafrika nu fortsätter för ekonomisk och social rättvisa.

När detta skrivs ligger Nelson Mandela, Sydafrikas förre president, allvarligt sjuk och det är inte omöjligt att han redan är död när ni läser detta. Vi på tidningen Amandla! tror inte på några mirakel. Nelson Mandela är inte odödlig, men han har levt sitt liv till fullo. Amandla! tänker på hans familj, ANC – organisationen som han levde och dog för – och hans närmsta kamrater, speciellt de som dömdes tillsammans med Mandela vid Rivoniarättegången 1964 och överlevde Robben Islands fängelse, samt miljoner människor runt om i världen som kommer att sakna denna stora man när han nu går bort.

Men Mandela var ingen gud och inget helgon, utan en man av folket. Han bevisar att människor som föds under enkla förhållanden kan resa sig och uträtta  stordåd. Seger är möjlig mot alla odds. Det är i denna mening som Sydafrika så som nationen idag existerar – ett delat land, polariserat och ojämlikt – ändå vill hedra denna man som gav sitt liv för folkets befrielse.
Människor som aldrig kände Mandela har fått sina känslor väckta på ett sätt som man annars bara får när en nära anhörig dör. Så som de flesta venezuelaner kände när Hugo Chávez dog. Det är kanske konstigt i ett land som är så splittrat, i en nation som fortfarande är under uppbyggnad – och ibland under nermontering – men alla enas i sorgen över Mandela.

Han var en hederlig ledare och framför allt älskade han sitt folk och tanken att försöka bygga Sydafrika fritt från rasism och sexism. Han älskades av sydafrikanerna, svarta och vita, fattiga och rika, till vänster och höger. Han älskades för sin ärlighet och integritet. Han var älskad för att han varken var en Mbeki eller en Zuma.
Han var visionär, han hade en stor plan. Han var politiker. Han hade en strategisk förmåga för att göra rätt sak i rätt tid. Trots det var han ingen machiavellian. Han var älskad eftersom han varken var en Mugabe eller en Blair. Hans vision fyllde hela hans liv. Han var snäll, och, likt en god far, var han ibland tvungen att vara hård och bestämd.

Men framför allt var han en man med ett starkt samvete. En rättsinnig man. Och dessa egenskaper gjorde att han fick globalt anseende, då han ledde sin nation i en tid då dessa värden helt saknades bland de flesta andra av världens ledare.
Han bannade Bush och Blair för kriget i Irak: ”Det jag fördömer är att en supermakt, med en president som inte har någon framsynthet och inte kan tänka rätt, nu vill styra världen mot förintelse.” Om Blair sa Mandela: ”Han är inte Storbritanniens premiärminister. Han är USA:s utrikesminister.”

Mandela stod över bitterhet och förakt. Han var självuppoffrande och kunde sträcka ut sin hand till sina fiender. Han var stor eftersom han var den som enade folket. På många sätt var han det nya Sydafrikas arkitekt. Men trots det vill vi inte mytologisera honom. Mandela var varken kung eller helgon, och han var inte ensam.
Kampen för att befria Sydafrika var en kollektiv insats. Framför allt var det de svagas gemensamma styrka: de fattiga, arbetarna i fabrikerna, arbetarklassens kvinnor och ungdomar – som till sist tvingade ner apartheidregeringen, om inte helt på knä, så åtminstone till en nivå där de tvingades förhandla fram ett slut på det rasistiska styret.

Varje kamp behöver en rörelse med ett ledarskap som kan visa den politiska vägen framåt, ta de svåra strategiska besluten och göra taktiska val. Mandelas ANC gick därmed i täten. Ändå var Mandela den första att erkänna betydelsen av en bred demokratisk rörelse innefattande allt från självständiga fackföreningar till de svartas medvetenhetsrörelse.
Mandela tog själv initiativet till att börja förhandla med apartheidregeringen, men han lyssnade hela tiden på ANC. Han var ledaren, men han ledde som en del av ett kollektivt ledarskap.

Fikile Bam, medlem av vänsterorganisationen Nationella befrielsefronten och fånge på Robben Island, har sagt: ”Mandela hade förmågan att kunna hålla ihop folk. Det spelade ingen roll om du var PAC eller ANC, eller nått annat. Vi alla tenderade att samlas runt honom. Till och med hans kritiker – och det var många – slöt till sist ofta också till honom. Jag kan inte föreställa mig hur övergången skulle ha sett ut utan Mandela.”

Ja, miljoner ord kommer att talas och skrivas om Mandela, nu, under de kommande månaderna och åren. Och vi kommer att kämpa för att göra bilden av honom rättvis. Det svåraste blir att bevara den sanna bilden av mannen Mandela och skilja honom från myten, att kunna se det motsägelsefulla i arvet efter honom.
Samtiden kommer inte att kunna förstås, utan att förstå det förgångna, och inte allt som är fel med dagens Sydafrika beror på Zuma eller Mbeki. Förhandlingarna som ledde till skapandet av det demokratiska Sydafrika baserat på lika rösträtt för alla oavsett ras, var det viktigaste som Mandela uppnådde. Därmed undkom vi en förödande blodsutgjutelse, så som vi idag ser i Syrien.

Så som Robben Islandfången Neville Alexander har förklarat: ”Hans mål var alltid att avrasifiera det sydafrikanska samhället och att skapa en liberal demokrati, och för det målet var han villig att kompromissa med folk av olika politisk uppfattning.”
Och trots denna då framgångsrika taktik, är det nu dessa kompromisser som håller på att spricka upp. Det olösta problemet med sociala orättvisor har bara vuxit. Med Thabo Mbekis ord: Sydafrika är ett land med två nationer, en vit och relativt välmående, och en svart och fattig.

Mandelas arv måste också vägas mot att Sydafrika idag är mer delat än någonsin tidigare genom social olikhet och exklusion. De rika är rikare och de fattiga är fattigare. Mandela lyckades med konsten att fredligt ena landet, men detta krävde att han offrade kravet på omfördelning av resurserna. Försoningen med de vita skedde på bekostnad av en stor del av de svarta.
Mandela var stor, men inte så stor att han kunde överbrygga den ojämlikhet som skapats av 1900-talets kapitalism. Det var ytterligare en tragedi att Sydafrikas befrielse inträffade samtidigt som världen gick in i den nyliberala globaliseringens epok.

Försoningen innebar dessutom att Mandela tvingades stryka de krav som ANC dragit upp i Freedom Charter, rörande nationalisering av gruvor, banker och industri. Detta dikterades inte bara av det vita Sydafrika, utan också av den globala kapitalismen.
Vid hans möte med den globala eliten i Davos vid World Economic Forum, övertygades Mandela att kompromissa med det internationella finanskapitalet. Och hans långa möten med den sydafrikanska kapitalismens kaptener, som Harry Oppenheimer, fick honom att tro att det inte fanns några alternativ till den kapitalistiska vägen.

Vid finanskrisen 1996 var Mandela redo att föra in landet på den nyliberala ekonomiska politikens väg, och använde hela sin politiska och moraliska tyngd för att försöka övertyga folket om att det var ”oundvikligt”.
Med ANC-politikern Ronnie Kasrils ord: ”Det var tiden från 1991-1996 som striden om ANC:s själ utkämpades och förlorades till förmån för företagens makt och inflytande.”

Det är denna kapitalismens väg som har visat sig så förödande och som i slutändan också har förstört Mandelas livs arbete att skapa ett Sydafrika fritt från rasism och sexism.
Kompromisser och försoningar av denna typ kan komma att hemsöka oss igen under vår fortsatta kamp för att ena vårt folk till en nation. För att göra rättvisa åt Mandelas livskamp och uppoffringar för jämställdhet mellan svarta och vita, måste kampen fortsätta. Men nu måste den fokusera på att övervinna den  ekonomiska ojämlikheten och uppnå social rättvisa.

I denna kamp behöver vi storheten och visheten från många Mandelas. Vi behöver en organisation som är kapabel att mobilisera båda de svarta och vita i Sydafrika och frita rikedomarna i detta land från den lilla elitens järngrepp. Vi behöver en ny organisation som Mandelas gamla ANC, en organisation baserad på kollektivt ledarskap. Och framför allt behöver vi att folket tar sina liv i sina egna händer och blir sina egna frigörare. Är inte detta det som Nelson Mandela levde och kämpade för?

Ledarartikel publicerad i Amandla!
Översättning Per Leander

 

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.