Väl underbyggt om Syrien – utförligt svar till Ronny

18 november 2013

Debatt

I sin artikel i Internationalen 8/11 med rubriken ”Vi hoppas på eld upphör i Syrien” gav Peter Widén kortfattat svar på Ronny Åkerbergs (RÅ) artikel ”Dåligt underbyggt om Syrien” i numret innan.
Peter W koncentrerar sig på några av debattens kärnfrågor, men det begränsade tidningsutrymmet gjorde det omöjligt att gå in på detaljer. På nätet finns dock inga sådana restriktioner och därför går jag här igenom hela artikeln utförligt, punkt för punkt. Jag citerar ett eller ett par stycken i taget och kommenterar dessa. Hela RÅ:s artikel citeras nedan (bit för bit), så det är inte nödvändigt att rådfråga originalet.

RÅ: De fem Syriendebattörerna i Internationalen fortsätter att försvara sitt avståndstagande från den syriska revolutionen, nu med hänvisning till teorin om den permanenta revolutionen. Som om Marx och Engels 1848 och Trotsky 1905 eller 1917 skulle ställt sig vid sidan av folkresningarna och fördömt dem för att istället förespråka en renare, bättre och fredligare revolution.

Kommentar: Ronny hävdar att vi tar avstånd från syriska revolutionen ”med hänvisning till teorin om den permanenta revolutionen”. Fel! Det vi skrev om den permanenta revolutionen hade inget att göra med ställningstaganden för/emot resningar, utan var föranlett av att Ronny i sin förra artikel gett uttryck för en stadiesyn på revolutionen och att det leder till en felaktig politisk inriktning. Att det var detta kritiken gällde, det ignorerar RÅ helt.Och att jämföra upproret i Syrien med 1905 och 1917 års uppror i Ryssland är att verkligen strunta i klassinnehåll – i Ryssland spelade arbetarklassen och dess partier en stor/avgörande roll – 1917 tog t o m arbetarklassen makten. Det är minst sagt magstarkt att jämföra detta med Syrien, där det knappt finns någon socialistisk arbetarrörelse överhuvudtaget och där den över­väldigande majoriteten av de väpnade grupperna leds av islamister (mer om det nedan).
Den permanenta revolutionens teori har inget att göra med stöd eller inte för uppror. Den handlar i stället om strategi, dvs den grundläggande inriktningen av politiken, de principer som ligger till grund för utformning av politiken.
En vanlig definition av strategi kontra taktik är ”taktik är konsten att vinna ett slag, strategi är konsten att vinna ett krig”. (Wikipedia)
Den permanenta revolutionens teori löser inte i sig några taktiska problem, men pekar ut färdriktningen, vilka element som kan/bör ingå i en revolutionär politik och vilka blindskär som man måste försöka undvika (det gäller i synnerhet sådant som binder upp ett uppror till borgerliga krafter).
Och – det är närmast genant att behöva påpeka det: permanent revolution betyder inte socialistisk revolution genast, utan det handlar om att se revolutionen som en process som mycket väl kan börja med en kamp för ekonomiska eller demokratiska krav, men där socialister strävar efter att fördjupa kampen och i synnerhet vägrar binda upp sig till politiska projekt som innebär att kampen måste hållas inom ”demokratiska” ramar. Det innebär också att sätta klassaspekter i fokus (speciellt vända sig till arbetare och fattigbönder, och att bekämpa sådant som splittrar de arbetande klasserna, såsom religiös sekterism, rasism, nationalism riktad mot andra nationaliteter osv).
En annan viktig aspekt som utgör en hörnsten i den permanenta revolutionen är insikten att – i s k underutvecklade länder – inga demokratiska och sociala framsteg kan säkras om inte revolutionen fördjupas och till slut övergår i en socialistisk revolution. Situationen i Venezuela är här ett bra exempel. Här har man tagit ett långt steg framåt, ändå så kan inte Venezuela stå kvar där det står nu – det måste förr eller senare gå vidare eller gå tillbaka. F ö är det inte särskilt troligt att det vid seger för upproret i Syrien skulle uppstå en situation liknande den i Venezuela. I stället är risken mycket stor att reaktionära krafter tar över, främst islamister (dit räknar jag inte bara jihadister, utan även Muslimska brödraskapet).
Eftersom frågan om den permanenta revolutionens betydelse redan behandlats ganska utförligt i ett tidigare svar till Benny Å så går jag här inte in närmare på den saken (se ”Tillägg om permanenta revolutionen” efter själva artikeln nedan).
F ö så noterar jag att på RÅ:s egen blogg (Röda Malmö) hade hans artikel den längre rubriken: ”Dåligt underbyggt om Syrien … felaktig framställning av teorin om permanent revolution” (hänvisningen till permanenta revolutionen var struken i Internationalen). Men någon alternativ ”framställning” av teorin ger inte RÅ, utan hänvisningen förblir en tom fras. Eftersom han så kategoriskt avvisar vår syn på det hela, så borde han rimligtvis redovisa sin egen motversion och förklara hur den skiljer sig från vår. Det skulle göra debatten mer meningsfull.

RÅ: ”Vi är för stöd till socialister även under nuvarande upprorsfas…”, skriver de fem. Men de syriska revolutionära socialisterna följer inte alls er sekteristiska linje utan deltar efter förmåga i revolutionen, den revolution som ni inte ens vill kalla för revolution.

Dessa syriska revolutionärer har till skillnad från er insett att man måste stå på upprorets sida och slåss aktivt för revolutionens målsättningar om man ska ha några som helst utsikter att vinna politiskt inflytande, för att inte tala om att någon gång kunna leda revolutionen i en socialistisk riktning.

Kommentar: Är inte RÅ för stöd till socialister även under nuvarande fas? Vad har det med sekterism att göra – anser RÅ att socialism är sekteristiskt? Vem har sagt att man inte ska delta i all kamp som är progressiv (däremot ska vi inte delta i t ex aktioner som innebär fördrivning av kristna eller alawiter – sådant är det vår plikt att bekämpa)? Vem har sagt att vi inte skulle ”stå på upprorets sida”, men med det förbehållet att vi inte vill stödja sådant som är reaktionärt (t ex sharia-lagstiftning)?
Och vilka är egentligen ”revolutionens målsättningar”. Även här gäller det att inse att olika delar av oppositionen har olika målsättningar – al Nusra och ISIS t ex reaktionära mål som våra kamrater absolut inte kan slåss för, utan måste hårt bekämpa. Muslimska brödraskapet har andra liknande mål, även om de inte är lika extrema som jihadisterna. Inte heller de är särskilt trevliga för en sekulär demokrat, och i synnerhet inte för en socialist. Spelar sådant någon roll för RÅ? För mig är det av stor vikt och det borde alla socialister ta på allvar. Annars är risken betydande att våra kamrater blir kanonmat åt islamisterna. Har RÅ störtandet av shahen i minnet? Shahen störtades till stor del av sekulära, progressiva krafter, men de islamistiska mullorna med Khomeini i spetsen kapade revolutionen och införde en islamistisk diktatur, med grym sharialagstiftning (t o m barn avrättas). Vi ska väl inte bidra till en sådan utveckling eller?

RÅ: Det ”tragiska” i sammanhanget är ert sätt att ställa väpnad och icke-väpnad kamp mot varandra. I er framställning är den väpnade kampen något som tränger undan och förstör andra kampformer. I verkligheten är det precis tvärtom. Den väpnade kampen växte fram som ett nödvändigt självförsvar för att skydda masskampen, skydda massdemonstrationer och massmöten mot Assads väpnade mördare.

Kommentar: RÅ hävdar således att väpnad kamp och andra kampformer inte står i motsättning till varandra, utan tvärtom kompletterar varandra. Här är RÅ ute och cyklar. Det är inte bara så att väpnade strider ofta omöjliggör annan kamp, förstör infrastruktur och ger svårare levnadsvillkor, utan krig har också en mer långsiktig negativ inverkan på människorna och hela samhället.
Tänk en smula på inbördeskrigets konsekvenser för den ryska revolutionen? Inbördeskriget var en av de viktigaste faktorerna som betingade revolutionens urartning. Det ledde till svält, massdöd, krigsinvalider, sönderslagen infrastruktur, ekonomisk kris, sovjeterna slutade att fungera demokratiskt, arbetarklassens decimerades, stora förluster av revolutionär kader osv? För att inte tala om att brutala krig förstör människors psyke (de förråas, får bestående psykiska problem osv).
Att inte inse, eller blunda för, att ett långdraget inbördeskrig får sådana konsekvenser, det är att sakna förståelse inbördeskrigets inneboende dynamik. Det är våldsfixering, militaristisk avvikelse och har inget med marxism att göra.

RÅ: Era anklagelser mot den väpnade kampen blir desto absurdare som revolutionärerna aldrig har haft något val. Det handlar om soldater i regeringsarmén som hoppat av därför att de vägrat skjuta på folket. Ni vill, absurt nog, närmast framställa dessa hjältar som revolutionens dödgrävare.

Kommentar: Vi har överhuvudtaget inte diskuterat frågan om den väpnade kampen till en början var nödvändig eller inte, utan den fråga vi försöker resa är att vi anser att utvecklingen NU har gått därhän att det blir allt viktigare att få slut på dödandet, att få stopp på kriget.
Vi har heller inte framställt desertörer från regeringsarmén som ”revolutionens dödgrävare” – varifrån har RÅ fått det? Det vi syftade på när vi tog upp avhoppen från Assad var inte de vanliga fotsoldaterna, utan höga militärer och att sådana knappast bör betraktas som tillför­litliga, progressiva, sekulära, demokratiskt sinnade företrädare för ”folket”, utan att de flesta av dem är borgare som representerar andra fraktioner av borgarklassen än Assad. Många av dem är också knutna till utländsk imperialism. Det skulle vara intressant om RÅ själv kunde berätta vad han anser om dessa figurer. Är de att lita på? Är det dom som vi ska hjälpa till med att föra till makten?
Det skulle vara mycket vunnet om RÅ utgick från vad vi verkligen sagt i stället för att göra sina egna mer eller mindre långsökta tolkningar.

RÅ: Ni utger er för att vara förespråkare för en ”fredlig” utveckling som revolutionen tydligen lägger hinder i vägen för. Det ni inte skriver om är att den vapenvila som ni förespråkar förutsätter att Assadregimen har en helt annan karaktär än vad den i verkligheten har. Assadregimen kommer att använda varje ”vapenvila” för att fortsätta folkmordet.

Kommentar: Detta är ett märkligt resonemang. Skulle Assadregimens karaktär göra en vapenvila omöjlig? Vad vet RÅ om den saken? Ansluter sig RÅ till tesen att Assad är ett omänskligt ”monster”, inte en representant för en del av borgarklassen i Syrien? ”Monster”-teorin ger vi inte mycket för, den är omarxistisk och förklarar ingenting. Den passar bättre en borgerlig liberal, som alltid överdriver enskilda personers roll.
Kommer Assad att fortsätta att kriga även efter en vapenvila? Varför skulle han göra det? Om en vapenvila inträder så kommer säkert ”omvärlden” verka för att vapenvilan efterlevs osv. Och Ryssland kan tvingas att stoppa sina vapenleveranser till Assad. Vad besitter RÅ för fakta och insikter som berättigar påståendet att en vapenvila är omöjlig? Nej, detta var verkligen ett dåligt argument.
Rent militärt befinner sig inbördeskriget idag i ett dödläge, dvs ingen sida ser ut att kunna vinna inom överskådlig tid. Det är just det som gör en vapenvila möjlig. Och en vapenvila skulle också göra det möjligt att mycket bättre kontrollera vapentillförseln till alla sidor. Därmed inte sagt att det inte skulle förekomma brott mot vapenvilan, men krigshandlingar under sådana betingelser kommer säkerligen inte ha mindre omfattning än nu.
Om däremot styrkeförhållandena på slagfältet kraftigt förändras, så att en av sidorna får klart övertag, då kommer inte någon vapenvila kunna genomdrivas, utan den segrande sidan kommer att slutföra striden. Idag ser det inte ut som om oppositionen är på frammarsch, utan den har stora problem och interna motsättningar. Så risken är stor att det är den som bryter samman först om striderna fortsätter – fast det skulle med allra största sannolikhet leda till att landet splittras upp och hamnar i olika milisers händer, med fortsatta strider som kan pågå i många år – se bara hur det ser ut i Irak idag.
Och så till slut: Givetvis kommer Assadregimen – om man inte snabbt blir av med Assad – att försöka använda en eventuell vapenvila för att stärka sin ställning, men det kan ju även oppositionen försöka göra. Däremot är det svårt att se hur ett folkmord ska gå till under en vapenvila, där oppositionen har kontroll över de områden som den förfogar över när vapenvilan träder i kraft och när ”det internationella samfundet” övervakar att vapenvilan hålls. Det betyder också att Assads säkerhetspolis inte kan verka fritt. Under aktuella krigsförhållanden kan den arbeta mycket friare och utan insyn i de områden som den kontrollerar.
Hur kan det f ö komma sig att de som förespråkar fortsatt inbördeskrig ser så svåra problem med en vapenvila, att den omöjligen kan lyckas, eftersom den skulle ge Assad fritt spelrum, att han skulle göra si och så osv…. Det är ju bara vilda spekulationer. Vad Assad (eller hans efterträdare) kommer att – eller kan – göra beror på en mängd faktorer som vi nu inte kan veta något om. Den som ändå tvärsäkert uttalar sig om sådana frågor pratar i nattmössan.
Under en vapenvila så kommer kampen att föras i andra former än under den väpnade kampen (även om en del jihadister kommer att vägra underordna sig vapenvilan). Vad som sedan händer beror givetvis både på vad vapenvilan innehåller och på hur de inblandade partierna agerar därefter.
Att det inte blir lätt, det är självklart. Men är det bättre att fortsätta väpnade kampen till det bittra slutet? Ja, om man är ute efter martyrer, då kan det vara en bra idé, men om man bryr sig om det syriska vilket och dess framtid, då är det ett uselt alternativ med tanke på hur verkligheten ser ut.

RÅ: Er linje om vapenvila kraschar mot denna verklighet. Det ni hoppas på är en ”vapenvila” som imperialistmakterna USA och Ryssland försöker få ihop för att kväsa upproret. Omvärldens vapenembargo slår ensidigt mot de demokratiska rebellerna och ni vill underblåsa detta. Om ni varit socialister i Syrien hade ni inte haft skuggan av en chans att få till någon ”permanent revolution”, ni hade knappast gjort någon succé hos det upproriska folket.
Ert tal om att ”kämpa tillsammans mot överhet och imperialism” är i mina ögon bara en floskel som döljer ihåligheten i era dåligt underbyggda föreställningar om kampen i Syrien.

Kommentar: Om nu RÅ menar att ”omvärldens vapenembargo slår ensidigt mot de demokratiska rebellerna”, på vilket sätt skulle då de ”demokratiska rebellernas” ställning försvagas av en vapenvila? Tvärtom, en vapenvila skulle ju minska behovet av vapen. Så det skulle i själva verket stärka de dåligt beväpnade demokratiska strömningarnas ställning. Vapnen skulle inte längre hela tiden bestämma.
I sammanhanget borde det vara på sin plats att RÅ preciserar vad han menar med ”de demokratiska rebellerna”? Vilka är dom? Enligt seriösa Syrienkännare domineras de krigförande rebellerna av islamister och de flesta av dem är knappast intresserade av någon borgerlig demokrati – och det gäller inte bara de öppet demokratifientliga fundamentalistgrupperna, utan även en viktig grupp som Muslimska brödraskapet. Som Aron Lund skriver:
Under två års krig har nya ledare trätt fram bland rebellerna inne i Syrien. Politisk makt växer, som bekant, ur gevärspipan, och aldrig är det tydligare än under brinnande inbördeskrig. De män som håller i gevären verkar varken intresserade av något liberalt statsskick eller av att ta order från Washington. (e-tuna-kuriren 3/10 2013)
Det finns en hel del sekulära aktivister bland exilpolitikerna och inom Syriens fredliga oppositionsrörelser, men det väpnade motståndet är generellt sett religiöst och konservativt, i likhet med de fattiga landsbygdsmiljöer där revolutionen haft sitt starkaste stöd. (SvD 8/8 2013)
Håller RÅ med om detta? Eller anser han att Lund har fel? I så fall, ge trovärdiga källor som visar det.
I detta sammanhang bör f ö också problemet med jihadisterna ses. Anser RÅ att oppositionen bör bilda gemensam front med dem mot Assad och ta upp striden mot dem först efter upproret segrat? Eller är det nödvändigt att slåss mot dem redan idag, dvs på två fronter? Det senare alternativet gör inte att förutsättningarna för en militär seger för upproret blir särskilt gynnsamma. Och det första?
När det gäller USA och Ryssland så bör det betonas att de inte alls har samma intressen i Syrien. Obama vill få bort Assad och ersätta honom med imperialistlakejer knutna till USA. Putin vill ha kvar en fot i Syrien och i största möjliga mån hålla västmakterna utanför (för att uppnå detta är de mer än villiga att offra Assad).
Det USA och Ryssland förmodligen är överens om, det är att bekämpa jihadisterna, eftersom de leder till problem för båda stormakterna. Det är en anledning till att både Obama och Putin vill få slut på kriget.
RÅ skriver att imperialistmakterna vill få till stånd vapenvila för att ”kväsa upproret”. Betyder det att RÅ tror att upproret står på randen till en militär seger? Om inte, så är argumentet poänglöst.
Det hade varit en annan sak om det funnits en kraftig anti-imperialistisk, anti-kapitalistisk strömning på upprorssidan. Då skulle resonemanget om imperialisternas önskan att kväsa upproret haft relevans, men så är det inte.
USA m fl vill få stopp på kriget helt enkelt därför att man inte kan skönja något slut på kriget som håller på att skapa stora problem, inte bara i Syrien utan även för de omgivande staterna, samtidigt som fanatiska islamister flyttar fram sina positioner. Afghanistan och Irak är två varnande exempel. Om RÅ tror att det är rädsla för någon progressiv revolution som styr Obamas agerande, då lever han i en drömvärd – det är i själva verket bara spegelbilden av Myrdalianernas världsbild som innebär att USA ses som angripare i denna konflikt och att oppositionen är ett verktyg för denna politik.
Och så allra sist bör det påpekas att RÅ, som vanligt, vägrar att resonera i klasstermer. I stället talar han om ”det upproriska folket”. Hur många gånger måste vi påpeka att folket består av olika klasser, etniska grupper osv och att det inte är sant att hela ”folket” står enat mot Assad-regimen? RÅ:s terminologi och klasslösa resonemang passar bättre en maoist eller en stalinist än en person som gör anspråk på att vara en revolutionär marxist.

Vad RÅ inte tar upp
I vår artikel som RÅ kritiserar, Inse tragiken! Nog med fantasier! Se verkligheten! (publicerad i Internationalen 18/10 2013), lade vi stor vikt vi hur situationen konkret ser ut i dagens Syrien. Och sådant är givetvis av avgörande betydelse för vilken politik man bör förespråka. Om man struntar i verkligheten, då blir politiken baserad på önsketänkande i stället för analys. Därmed blir det omöjligt att ingripa på ett positivt sätt. Alltså är det mycket viktigt att bilda sig en på fakta baserad uppfattning om läget i Syrien och hur det håller på att förändras. Men RÅ försöker inte ens ge en alternativ verklighetsbeskrivning. Hans artikel har karaktären av en abstrakt politisk principdeklaration, fullständigt fristående från det faktiska läget.
En viktig fråga som vi betonat är flyktingproblematiken. Det faktum att miljontals redan flytt för att undkomma det rådande helvetet ignorerar RÅ fullständigt. Ändå är detta en kraftig indikation på att flyktingarna inte tror på seger för upproret inom den närmaste tiden, för då skulle de ju stanna kvar (alternativt så fruktar de att Assad ska ersättas av andra reaktionärer, fanatiska islamister).
F ö har RÅ en vrångbild av islamisterna. I en tidigare artikel – ”Principlöst om Syrien” (Internationalen 13/10 3013) – skrev han bl a: ”Islamisterna håller sig undan från strider mot regimen och terroriserar istället befolkningen i befriade områden i norr.”

Förmodligen syftar här RÅ inte på islamister i allmänhet, utan på jihadister eller salafister, dvs fundamentalistiska islamister Det är riktigt att i de områden som de fundamentalistiska islamisterna griper makten inför de hårda sharia-lagar och terroriserar icke-sunnimuslimer och alla andra som inte vill leva efter deras diktat. Men att de bara gör det är inte sant. De har spelat och spelar fortfarande en viktig militär roll. Det har sin grund i att de är hängivna och orädda (om de dör kommer de till himlen, tror de), har rikligt med vapen (stöds av rika saudier m fl) och är välorganiserade. De har också utfört spektakulära attacker (ofta genom självmordsbombare, sprängämneslastade fordon m m) och intagit flera baser som varit under långvarig belägring. T ex var det en jihadist-grupp som till slut lyckades inta militärbasen Mannagh i norra Syrien (i aug 2013). Ett aktuellt exempel är återtagandet av en armébas (bas 80) nära Aleppo, med deltagande av 2 al-Qaida-anslutna grupper. [1]
Jihadisternas militära betydelse erkänns av professionella analytiker:
”Med överlägsen organisering och tillgång till ständigt flöde av pengar, har de utvecklats till de effektivaste rebellstyrkorna i delar av landet” skriver exempelvis International Crisis Group i sin rapport ”Anything But Politics: The State of Syria’s Political Opposition” (daterad 17/10 2013).
Även flera FSA-befälhavare har utryckt sig positivt om jihadisternas militära förmåga.
Det är alltså riktigt att jihadisterna terroriserar civila, men påståendet att de smiter undan kampen mot Assad är helt enkelt inte sant, tvärtom har de varit avgörande i vissa strider. Och att blunda för detta faktum bidrar inte till förståelsen för vad som håller på att ske. Återigen försöker RÅ beskriva situationen som han vill att den ska vara, inte som den faktiskt är.
RÅ avslutade sin artikel med påståendet att vi har ”dåligt underbyggda föreställningar om kampen i Syrien”. Det omdömet passar nog bättre RÅ själv.
Tillägg om permanenta revolutionen
Permanenta revolutionen diskuteras utförligt i artikelsamlingen ”Martin Fahlgren (red): Syrien och Socialistiska Partiet” på marxistarkiv.se – se särskilt Bilaga 2 och Bilaga 3 (s. 20ff).
Frågan behandlas även i ”Syrien idag och SP” i artikelsamlingen ”Syriendebatt vintern 2013” (mars 2013). Där sägs bl a (s. 25):

Den övergripande målsättningen för den revolutionära vänstern måste vara att verka för en utveckling i progressiv, sekulär riktning där – förutom akuta problem med mat, husrum och arbete m m – kampen för demokratiska och mänskliga rättigheter (såsom jämställdhet mellan könen, religionsfrihet, organisations-, yttrande- och pressfrihet, rättigheter för nationella minoriteter inklusive rätt till självbestämmande för kurderna m m) med nödvändighet måste stå i centrum under den närmaste framtiden, men där också klasskampsperspektivet (d.v.s. sociala, ekonomiska etc. frågor och till dem knutna maktfrågor) bör inta en viktig roll och därmed också perspektivet på en socialistisk lösning hållas levande, även om de politiska och sociala förutsättningarna ännu inte är sådana att upproet på kort sikt kan växa över i en socialistisk revolution (”permanent revolution”). Det gäller helt enkelt (?) att närma sig problemen på ett marxistiskt sätt, att inta ett klasskampsperspektiv och försöka sprida detta.

Martin Fahlgren

Not
[1] Detta skedde 8/11 2013 och rapporterades dagen efter av flera nyhetsbyråer, bland dem Aljazeera: http://www.aljazeera.com/news/middleeast/2013/11/syria-rebels-recapture-army-base-near-aleppo-2013119153526111282.html
Basen återtogs sedan (10/11) av syriska armén (basen bytte i själva verket ägare 3 gånger under en vecka).

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.