Tjernobyl berättar

18 november 2013

Böcker, Förstasidan, Kultur

ƒÂÁ‡ÍÚË‚‡ˆËˇ Á‰‡ÌËÈ ◊ÂÌÓ·˚θÒÍÓÈ ¿›—

Den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj låter i sina böcker de vanliga sovjetmänniskorna berätta om sina liv. I sin senaste bok Bön för Tjernobyl (Ersatz förlag)  har hon sammanställt vittnesmål från dem som drabbades av kärnkraftsolyckan i Ukraina 1986. Men hon påpekar också att tjugofem år senare visade Fukushima-olyckan att mänskligheten lärt sig väldigt lite av Tjernobyl.

”Jag har läst någonstans att folk undviker gravarna i Mitino utanför Moskva, där brandmännen från Tjernobyl vilar, och att man vägrar att begrava sina döda i närheten av dem. De döda är rädda för de döda”, säger Valentina Anasevitj, hustrun till en av brandmännen, efter att hon beskrivit hans långa plågsamma död i sviterna från strålningen.
Hon är en av dem som berättar för författaren Svetlana Aleksijevitj, som sammanställt hundratals samtal till en enda sammanhängande gripande berättelse om kärnkraftolyckan i Tjernobyl. Över 300 000 värnpliktiga deltog vid saneringsarbetet: ”Det var unga pojkar… De ligger också för döden nu, men de vet att om de inte hade gjort det…” säger Sergej Sobolev, från vitryska samfundet Tjernobyls värn, och fortsätter:

”Ett ögonblick var det risk för atomexplosion och därför måste grundvattnet under reaktorn dikas ut för att det inte skulle hamna smält uran och grafit i det – med tillsats av vatten hade det blivit en kritisk massa och en explosion på mellan tre och fem megaton. Inte bara Kiev och Minsk skulle ha utplånats – det skulle ha blivit omöjligt att leva i ofantligt stora delar av Europa. Tänk er det: en europeisk katastrof.
De fick frågan: Vem åtar sig att dyka i vattnet och öppna utsläppsventilen? Man sökte frivilliga – och fann dem! Pojkarna dök, de tvingades dyka gång på gång innan de lyckades öppna ventilen. De lever inte längre… Det som finns kvar av dem är deras dokument på vårt museum. Deras namn. Vad skulle ha hänt om de inte hade gjort den insatsen?”

I den statliga propagandan framställdes katastrofen som en krigssituation, där Sovjetmakten måste segra mot en svårdefinierbar fiende: ”Varje dag kom det tidningar till oss. Jag läste bara rubrikerna: ’Tjernobyl – en plats för bedrifter’, ’Reaktorn besegrad’, ’Livet går vidare’. Politfunktionärerna förde politiska samtal med oss. ’Vi ska segra’, sa de till oss. Segra över vem? Över atomen? Över fysiken? Över kosmos?” säger Arkadij Filin som arbetade som sanerare. Han berättar att man lät hissa en röd fana över reaktorn, precis som sovjetiska armén hade gjort över Riksdagshuset i Berlin när man besegrade nazismen:
”En månad senare var den förtärd av strålningen. Då hissade man en ny fana. Och efter ytterligare en månad en fana till. Varför? Det kan jag inte svara på. Men om man hade satt fanan i händerna på mig, skulle jag också ha tagit mig upp på taket.”

Men till en början var det svårt för folk runtom kärnkraftverkat att förstå faran, till och med för dem som såg explosionen: ”Jag kan ännu se det framför mig: det intensiva hallonröda ljusskenet, det verkade som om reaktorn var upplyst inifrån. Det var ett otroligt sken. Det var inte som vid vanlig eldsvåda, det var ett slags luminiscens. Och det var vackert. Om man bortser från allt annat var det mycket vackert”, berättar Nadezjda Vygovskaja som bodde i staden Pripjat alldeles intill kärnkraftverket.
”På kvällen fylldes balkongen med folk, de som inte hade balkong uppsökte vänner och bekanta. Vi bodde åtta trappor upp och hade fin utsikt. Folk bar upp barnen och lyfte upp dem: ’Titta! Det här ska du komma ihåg!’ Vi visste ju inte att döden kan vara så vacker.” Först ett och ett halvt dygn efter olyckan påbörjades evakueringen.

En tid efter att människorna evakuerats skickades soldater tillbaka till de folktomma städerna och byarna för att skjuta de kvarlämnade djuren, så att de inte skulle sprida radioaktiviteten. ”Första gången vi kom dit sprang hundarna omkring utanför sina hus. De väntade på människorna. De blev glada när vi kom, de sprang mot människoröster…” berättar en soldat som sköt, och fortsätter:
”Djuren ylar om man inte har dödat dem riktigt utan bara skadskjutit dem. De gråter. När vi hade tippat dem i gropen kom en pudel kravlande. Den kravlade och kravlade. Ingen hade någon patron kvar. Vi sparkade ner hunden i gropen igen och vräkte jord över. En hundstackare. En svart pudel. Jag tycker fortfarande synd om den.”

Men evakuering garanterade inte automatiskt räddning, och även nästa generation ännu ofödda människor riskerade också att drabbas av olyckan: ”Vi väntade vårt första barn”, berättar en kvinna: ”Läkarna försökte övertala mig: ’Ni måste bestämma er för att göra abort. Er man har varit i Tjernobyl en längre tid.’
Han var chaufför och blev ditkommenderad en av de första dagarna. Han körde sand och betong. Men jag tänkte inte på vad någon sa. Jag ville inte tro på det. Jag har läst i böcker att kärleken kan övervinna allt. Till och med döden. Barnet var dött när det föddes. Det sakande två fingrar. Det var en flicka. Jag grät: ’Hon kunde väl ha fått tio fingrar åtminstone. Det är ju en flicka.’”

Svetlana Aleksijevitj skriver själv i sitt förord om hur obegriplig kärnkraftolyckan var: ”En militär kärnvapensituation som den i Hiroshima hade vi kanske klarat av, vi hade ju blivit förberedda för den. Men katastrofen hade inträffat på ett objekt som inte var militärt, och som de moderna människorna vi var trodde vi, precis som vi blivit lärda, att de sovjetiska kärnkraftverken var de säkraste i världen, man skulle till och med ha kunnat uppföra dem på Röda torget. Den militära atomen – det var Hiroshima och Nagasaki, men den fredliga atomen var en glödlampa i varje hem. Ingen hade en aning om att den fredliga atomen och den militära atomen var tvillingar.”

Man skyllde Tjernobylolyckan på kommunismen, skriver Svetlana Aleksijevitj: ”På bristerna i de sovjetiska kärnreaktorerna, den tekniska efterblivenheten, det ryska slarvet. Men själva atommyten påverkades inte. Chocken hade snart gått över. Radioaktivitet dödar inte direkt, och när någon får cancer fem år senare är ingen längre intresserad.”
Och exakt tjugo år efter Tjernobyl inträffade olyckan i det japanska kärnkraftsverket Fukushima, påpekar Svetlana Aleksijevitj: ”Alltså berodde det inte på samhällsordningen – kommunism eller kapitalism – utan på förhållandet mellan människan och teknologierna som hon behärskar. Det låter paradoxalt: ju högre utvecklad teknologi, desto hemskare katastrofer.”

”Vi… jag menar vi allihop… vi har inte glömt Tjernobyl, men vi har inte heller förstått det. Vad förstod vildarna när det åskade och blixtrade”, säger laboratoriechefen Valentin Borisevitj vid vitryska kärnkraftinstitutet, och fortsätter pessimistiskt att även om vi skrotar kärnkraften och kärnvapen kommer mänskligheten aldrig att gå säker:
”Inte ens efter att den sista stridsspetsen har eliminerats är atombomben borta för alltid. Kunskapen finns kvar”, säger han.

Per Leander

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.