Socialistiskt forum 2013: Röd samling i ett blåfruset land

29 november 2013

Förstasidan, På plats, Politik

Socialistiskt Forum 2013. Foto: Emma Lundström

Det är ju en lyx. Det här att inte riktigt kunna välja vilket seminarium jag ska gå på. För att flera lockar. Och det är ju som tur är inte som med elbolag, att jag förlorar pengar om jag råkar välja fel. Istället kan jag råka hamna fel och det blir rätt. Eller tvärtom. För det är Socialistiskt forum i Stockholm och det är många som vill säga viktiga saker om att det är dags att ta tag i den verkliga förändringen.

Är intresserad av kvinnors rätt att bestämma över sin kropp. Är också intresserad av kampen om det allmänna och av ordens makt i politiken. Men eftersom ett nyligt samtal om den politiskt utförda avfolkningen av landsbygden klingar i bakhuvudet, vill jag verkligen veta vad Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt, och journalisten Po Tidholm har att säga om landsbygdens öde. Mitt tidigare samtal blir understruket med rödpenna. Norrland är en koloni. En reservoar för storbolagens råvaruuthämtning. Människorna räknas inte. Inte marken, vattnet och skogen heller. Medierna har avvecklat sin lokalbevakning och det är egentligen ganska så omöjligt att bo kvar i byar där all samhällsservice är nedlagd som en konsekvens av marknadifieringen av samhället. Femtielva vårdcentraler mitt i centrala Umeå, därför att det är mer lönsamt än en vårdcentral i Dorotea.
Kortsiktighet går före långsiktighet. Politiska och ekonomiska strukturer förnekas. Sverige framstår som väldigt, väldigt socialt kylslaget. Vi har i princip slutat ta gemensamt ansvar, för att det är vad som förväntas av oss, av de som styr. Därför manövrerar jag mig så gott det går till nästa inringade programpunkt: Aron Etzler om sin nya bok, Reinfeldteffekten – hur Nya Moderaterna tog över makten i Sverige och skakade Socialdemokraterna i grunden, som släpps just idag.
– Ni är först! Det är nu man får reda på om det är en bra bok man har skrivit, säger han som av journalister först och främst har fått frågan om vad som är nytt med boken. Därför har han gjort en lista och han försöker att inte låta som en försäljare när han drar den.

Det är den första boken som går igenom hur ordet ”utanförskap” etablerades i Sverige. Det viktigaste ordet under de två senaste valomgångarna, enligt flera retorikforskare.
Det finns också en analys av Fredrik Reinfeldts retorik och hur han möter sina motståndare.
En genomgång av Moderaternas språkanvändning. Arbetslinjen och livspusslet.
Också om vad som hänt i Moderaterna under de senaste fyrtio åren.
Andra halvan av boken handlar om Socialdemokraterna efter 2007, deras inre strider och det rödgröna samarbetet. En förklaring till varför de rödgröna inte lyckades ta tillbaka makten förra valet.
Han har analyserat och intervjuat sextio personer. Menar också att det är den första boken som handlar om ”negative campaigning”, i svensk kontext.
– Allt detta får ni för priset av 179 kronor! Är det inte ett bra köp?, säger han och det skrattas gott bland åhörarna innan han fortsätter:
– Och dessutom får ni en lösning på den största gåtan, inrikespolitiskt sett: hur Moderaterna tog makten och varför Socialdemokraterna verkar ha så svårt att bemöta detta.

Vi får veta mycket under de fyrtiofem minuterna i det överfulla rummet. Får en bra och övergripande bild av vad som har hänt. Hur Moderaterna gick från att vara ständiga förlorare till att ses som maktpartiet idag. Som de som kan statsfinanser, utrikespolitik och att regera. För tio år sedan skulle folk inte ha trott sina öron om någon påstod det. Då var det Socialdemokraterna som stod för sysselsättning. De var den självklara politiska mittpunkten i ett politiskt block. Nu är det Moderaterna som är i mitten, som ständigt frågar: ”med vem ska ni regera?” Det är ingen slump. Men hur gick det till?
Fredrik Reinfeldt blev ordförande för Moderaterna i oktober 2003. Aron Etzler menar att det finns två diametralt motsatta teorier om vad som hände sen. Den ena: att det svenska folket har gått åt höger. Den andra: att Moderaterna blivit ett mittenparti, att de inte längre står för en högerpolitik.
– Som ni förstår så är det här helt ologiskt. Om folk hade blivit mer egoistiska, varför skulle Moderaterna gå mot mitten?

Aron Etzler om Reinfeldteffekten. Foto: Emma LundströmLösningen på gåtan? Aron Etzler tog sig för att först avfärda en del myter. Bland annat den att stormedierna skulle ha gått åt höger och påverkat opinionen, de har alltid varit borgerliga. Inte heller stämmer det att människor skulle ha blivit mer borgerliga. Han visar siffror. 2010 var det under 50 procent som tyckte att det var viktigast att sänka skatten. Tidigare har fler människor velat ha sänkta skatter, men har prioriterat ett fungerande pensionssystem och att tågen ska gå i tid, och alltså inte röstat höger, menar Aron Etzler.

Gåtan? Vad det handlar om är att Moderaterna blev det ”nya arbetarpartiet”. De anammade Socialdemokraternas retorik, kopierade till och med valaffischer. Bytte stil. Förknippade sig med Tage Erlander och Per-Albin Hansson. Låtsades stå för de tidigare socialdemokratiska värderingarna. ”Alla ska med”, ”Alla behövs”. Jajemen.
Och de har lyckats. För trots att de absolut allra flesta svenskarna, enligt undersökningar, vill ha en gemensam välfärd, tror på solidaritet och medmänsklighet, så fortsätter de att rösta på en allians där Moderaterna sätter agendan och där andelen privata intressen i kommunerna har ökat med 300 procent jämfört med regeringen Persson, enligt Aron Etzler.

Varför? Därför att de Nya Moderaterna med ord har fått det att framstå som att de är bäst på att styra. Att de är de pålitliga. Deras statsmannamässighet duperar och döljer att deras värderingar är åt helvete. Aron Etzler summerar:
– Reinfedts båda regeringar har stått för de största skattesänkningarna i modern tid, de mest omfattande privatiseringsbesluten, den största uppluckringen av svensk arbetsmarknad, de största ekonomiska klyftorna sen Statistiska Centralbyrån började mäta. Det verkar inte som att Moderaterna har blivit ett mittenparti. Tvärtom så har vi den här ganska märkliga gåtan att lösa: det svenska folket gillar solidaritet och rättvisa, de röstar fram Fredrik Reinfeldt till statsminister, de måste vara schizofrena.
Kluckande skratt i publiken. Det är småkvavt i rummet. Luften börjar så smått ta slut. Skratten ökar i volym när Aron Etzler fortsätter:
– Eller om Reinfeldt uttryckte det: ”mentalt handikappade och indoktrinerade”.

Makt och förtroende. Menar Aron Etzler. Högern insåg att de inte skulle kunna vinna ett val på sina egentliga värderingar. Deras taktik är att vinna på trovärdighet, något de kan göra därför att de lyckats sudda ut skillnaderna mellan höger och vänster och fått allt att handla om vem som kan sköta statens finanser. Budskapet inför kommande val är detsamma som tidigare: de vill absolut ha välfärd. Vad de verkligen gör, det är en annan femma. De vill ha ”minsta möjliga politiska motstånd”, så de pratar inte om privatiseringarna och skattesänkningarna, de pratar om jobben.

Aron Etzler pratar också om att det kommit att handla om partiledare mot partiledare. Pratar om smutskastningskampanjerna. Pratar en hel del om Socialdemokraterna. Om hur Reinfeldt ”avslöjade” den osynliggjorda arbetslösheten i Sverige. Om hur han hela tiden får det att handla om att Socialdemokraterna inte har några att regera med. Att de inte har några ”vänner”. Ett tips till Socialdemokraterna nu kunde ju vara att fråga detsamma, eftersom Alliansen knakar i fogarna.
Men Aron Etzler vill varna alla som tror att nästa val kommer att bli en promenad i parken, även om svenskarnas åsikter verkar gå åt vänster ännu mer nu än i valet 2010. Menar att vi inte ska underskatta Reinfeldteffekten:
– Det kan komma att bli ett val mellan Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt. Och ni som har sett de senaste debatterna vet att Reinfeldt är en extremt stark debattör. Han är väldigt duktig på att identifiera sina motståndares svagheter. Han planterade bilden av sig själv som stridshingst, det är roligt, med det får honom att framstå som energisk, jämfört med Löfven, som är en ovan debattör. De kommer att försöka vinna på det.

Aron Etzler menar att det kändes viktigt att skriva boken därför att han upplever att det är många som har missförstått vad Moderaterna är för parti och vad som har hänt i svensk politik. Han tror att det är en av anledningarna till att partiet haft det så lätt för sig ett bra tag:
– Om vi gör intelligenta analyser av vad de sysslar med så finns det också i framtiden möjlighet för det som jag tycker att Sverige förtjänar, nämligen ett samhälle som är byggt på omtanke, inte på girighet. Tack för mig.
Applåderna rungar och jag råkar tänka fel och tar mig till en inspelning av podcasten Vreden istället för ett samtal med den italienske författaren till boken Bilal – På slavrutten till Europa.

Vreden anser sig ha samlat ”några av de sista hederliga debattörerna som finns kvar i det här landet”. Och det kunde ju vara intressant. Men jag blir mest bara trött. För att det känns som att det är välmående storstadsvänstermedelklass som frågar nyliberal/borgarmedelklass om medelklassfrågor som alla på något vis ska vara trivsamt gnabbigt överens om.
En ståuppare som verkar ta avstånd från vänstern, inte tycker att höger/vänster är relevant längre, och dessutom har problem med hur vänstern klär sig, en nyliberal som tycker illa om partier överhuvudtaget, och en DN-journalist som anser sig kunna vara politiskt totalt obunden och neutral fast han jobbar på en borgerlig tidning.
Chop chop.

Visst sägs det en del viktiga saker. Men tonen tar död på intresset. Speciellt på slutet när de inbjudna gästerna ska säga något vänstern är bra på. Det blir så löjligt. Så futtigt.
Visst behövs det flams ibland. Visst behövs det humor. Men det kan kännas så ihåligt att i ena stunden prata seriöst om rasprofilering och romregister, och i andra stunden få det att framstå som att det mest är lite på skoj alltihop, det där med politiken, höger och vänster och så. I någon slags naiv tro att förtrycken är frikopplade från det övergripande system vars isberg de bara är toppen på. Samtidigt som samhället faktiskt är på väg åt helvete och det krävs drastisk förändring.
Ibland passar inte humöret för den sortens ytsvepande samtal.Dror Feiler och Linus Gardell. Emma Lundström

Då är det betydligt mer givande att sitta på golvet i ett rum fyllt till sista ståplats och lyssna på journalisten och författaren Kent Werne som har stenkoll på hur riskkapitalbolagen frodas och verkar i välfärden.
Det är på riktigt. Det är på allvar.
Samma sak med Ship to Gaza lite senare på dagen. Ann Ighe berättar om arbetet med att bygga om och renovera fiskebåten Gazas Ark, inne i Gaza, så att den ska kunna exportera saker ut från området, bryta blockaden inifrån.
Projektet är kanadensiskt från början och bygger på handel istället för bistånd.
Över en sprakig mobilanslutning direkt från Gaza hörs Charlie Andreasson som berättar om arbetet med båten och den förvärrade situationen i området, en följd av att det nu även är blockerat av Egypten. Den israeliska militären provocerar också allt hårdare. Han menar att det verkar som att de hoppas att palestinierna ska reagera på ett sätt som gör att Israel kan avbryta de pågående fredsförhandlingarna.

Juristen Linus Gardell berättar om den polisanmälan som Ship to Gaza gjort mot den israeliska staten. Han gör det sakligt och skickligt och det är inte tal om annat än att Israel har utfört ett, eller flera, brott, och att en förundersökning borde inledas. Men, liksom allt annat Ship to Gaza gör, handlar också polisanmälan inte först och främst om själva incidenten som anmäls, det handlar om att väcka opinionen mot Israels olagliga blockad av Gaza.
– Hoppet ligger hos oss. Vi som är beredda att göra någonting, inte bara prata, avslutar Dror Feiler.

Murat Solmaz och Emma Dominguez. Foto: Emma LundströmDet har stått FULLT på dörrarna till flera seminarier. Nu är det är bara att skynda så gott det går i det massiva folkhavet. Måste nämligen in i Palmesalen innan den blir överbelastad och sluts permantent kring seminariet Antirasistisk klasskamp som platskamp?
Kön är lång men det går.
Jag är inne och jag får nästan en timme av den enorma kraft som just nu finns hos förortsorganisationerna, hos Megafonen, Pantrarna för upprustning av förorten, och nätverket Alby är inte till salu.
Tidskriften MANA:s Nazem Tahvilzadeh håller i ett samtal om aktiv demokrati, om att informera och aktivera människor i de egna områdena när det gäller frågor som berör dem. Om att alla ska ha samma möjligheter i ett demokratiskt samhälle. Om att det inte är så i Sverige. Och att det därför måste göras något åt saken.
Det är ett rörligt samtal. Djupt samhällskritiskt, etablissemangskritiskt, medelklasskritiskt.
Ett samtal om vad klasskamp egentligen är.
Ett samtal som människorna i det sprängfyllda rummet engagerar sig i, vill säga sitt om.
Här finns politisk kraft.
Med den vetskapen är det helt okej att lämna Socialistiskt forum för den här gången och gå ut i Stockholmskvällen, ned i tunnelbanan, kliva på rätt linje och låta tankarna flyga helt fritt för en stund.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , , , , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.