Parlamentsval i Argentina: Kirchners regering försvagad

01 november 2013

Fokus, Förstasidan, Nyheter, Utrikes

Cristina Fernández de Kirchner, Argentinas president

Cristina Fernández de Kirchner, Argentinas president

Helgens parlamentsval i Argentina blev ett bakslag för president Cristina Fernández de Kirchner och hennes parti Front för seger. För första gången på åratal fick den radikala revolutionära vänstern platser i det nationella parlamentet.

 

Valet i helgen rörde sig om ett fyllnadsval (halva deputeradekammaren och en tredjedel av senaten).
Framför allt i Buenos Aires, där drygt en tredjedel av väljarna bor, vann före detta Kirchnerstödjande Sergio Massa med sin Förnyelsefront. Massa anses vara en stark kandidat till 2015 års presidentval.
Cristina Fernández de Kirchners parti har fortfarande majoritet i båda kongressens kamrar, senaten och representanthuset, men inte tillräckligt för att genomföra en ändring i grundlagen som skulle ge henne en möjlighet att ställa upp för en tredje presidentperiod. Då krävs två tredjedelars majoritet.

Argentinas karismatiska president, Cristina Fernández de Kirchner, opererades nyligen. Ingreppet lyckades, men det uppdagade vilken vakuum som finns bakom henne. Ämbetet övertogs tillfälligt av vicepresidenten Amado Boudou, en blek figur, jagad av domstolar för ekonomisk brottlighet, som skulle ersätta en president som verkligen tar kommando över varje konflikt, intern eller extern, i en konjunktur karakteriserad av slitaget av hennes ledarskap och en ökad finanskris.
År 2015 är det presidentval. Kan peronismen behålla makten?

Peronismen är en av de märkligaste företeelser som förbryllar både inhemska och utländska politiska och sociologiska kännare.
Den uppstod 1945 under den latinamerikanska nationalistiska eran (med Vargas i Brasilien, Cárdenas i Mexiko, Paz Estenssoro i Bolivia) och samlade breda sektorer. Också många motsättningar.
Den gynnsamma ekonomiska konjunkturen och kapitalistiska maktcentra i krig med varandra eller sysselsatta med återuppbyggnad, möjliggjorde djupa ekonomiska och sociala förändringar, med fenomenala resultat när det gällde att föra in grupper i samhällslivet som dittills varit utestängda, samt en uppvärdering av arbetet.

Samtidigt blev fackföreningarna en del av staten, administrerade av byråkrater (med stora ekonomiska privilegier), och medan det proklamerades ”revolutionerande” förändringar blev kända fascister ledare i läroanstalterna, skolorna tvingades till religiös utbildning, och senare brändes kyrkor när dessa tog parti för den delen av oppositionen som satsade inför en militärkupp.
Samhällspolariseringen nådde sin kulmen.

Perón varnade och hotade med ”5 för 1”. Fem av oppositionen skulle dödas för varje peronist.
Kuppen kom 1955 och Perón flydde.
Från exilen i Francos Spanien uppmuntrade ledaren ”juventud maravillosa”, den underbara ungdomen som med vapen i hand och med livet som insats kämpade för ledarens återkomst. ”La vida por Perón”, livet för Perón, blev deras paroll.
Parollen ”Luche y vuelve”, kämpa och han kommer, samlade stora massor, arbetare, fackföreningar, fackliga aktivister som i sin tur kämpade emot den fackliga peronistbyråkratin, medelklassungdomar, söner och döttrar till svurna antiperonister. Och Perón kom tillbaka 1973, efter 18 år i exil.
Denne fantastiske ekvilibrist, mästare i politisk cynism, behandlade när han kom till makten den underbara ungdomen som omogna barn, ”estúpidos imberbes” – samma ungdom som gav ”la vida por Perón” – och stödde ”Alianza Anticomunista Argentina, mest känd som Triple A, som sysslade med mord på kända aktivister (den underbara ungdomen), fackliga ledare och intellektuella inom arbetarrörelsen.
Denna mördarpatrull leddes av den ökände minister López Rega som gillade att jämföras med Rasputin.

Året efter, 1974, dör Perón, frun Isabel tar över uppbackad av högern inom rörelsen, den moderata ambitionen att följa en nationalistisk ekonomisk modell kastas i soptunnan och repressionen riktas mot alla oppositionella.
Isabel Perón avsattes vid en ny militärkupp 1976, och med militärerna vid makten fortsatte repressionen, denna gång i en omfattning och brutalitet som inte setts tidigare.

I valet 1983, det första efter militärdiktaturen, bestraffades högerperonismen. Raúl Alfonsín, Radikalpartiet, vann. Han utlovade Sanning och Rättvisa angående diktaturens brott, fred, att inte betala utlandsskulden ”med folkets hunger som pris” och demokrati inom den fackliga byråkratin.
Det blev inte heller mycket av detta heller.
Ekonomisk kris och hyperinflation 1989 förde peronismen tillbaka till makten, innan Alfonsíns mandat tog slut. Denna gång med Carlos Menem vid rodret. Hans valkampanj var nationalistisk och hans politik bland den mest extremt nyliberala.
Han sålde allt som fanns att sälja (olja, telekommunikationer, flygbolag etc) och återvaldes. Festen verkade inte ta slut. Korruptionen inte heller. Utlandsskulden ökade fyra gånger trots att Argentina hade blivit av med allt landet ägde.
När pengar tar slut, det gör de när man lever på det man har sålt, kom en icke-peronist tillbaka till regeringen i Casa Rosada, regeringsbyggnaden. Argentina ställde in betalningarna årsskiftet 2001-2002 och dåvarande presidenten Fernando de la Rúa flydde i helikopter från Casa Rosadas tak. På det traditionsrika torget Plaza de Mayo, mitt emot regeringsbyggnaden, uppstod stora kravaller med många döda.

För andra gången (av två möjliga) kunde en icke-peronistisk regering inte fullfölja sitt mandat. ”Ingen regering som inte var peronistisk skulle klara att regera mandatet ut” blev en del av den peronistiska historieskrivningen.
Året var 2001 och landet befann sig i den djupaste kris. Under några få månader avlade fem presidenter eden. Till sist vann Néstor Kirchner, maken till den nuvarande presidenten, valet.
”Peronismens högsta fas” kallade många denna händelse.
Och så… efter att ha stött privatiseringarna (de största i argentinsk historia) får kirchnerismen sin profil som ”nationell och populär”. Självaste presidenten Cristina Fernández, Kirchners fru, lovordade Domingo Cavallo – arkitekten bakom privatiseringarna under Menem, och hennes make stödde privatisering av oljan. Han hade sina egna motiv: provinsen han var guvernör för, där olja utvanns, fick en stor del av bytet.

Denna politiska piruett i ett land i djup kris och i en kontinent som började formera sig i motstånd till nyliberalismen (Venezuela, Brasilien, Uruguay, Bolivia, Ecuador) ställde peronismen i samklang med den nya tiden.
En strategi som i brist på annat var en bra överlevnadsstrategi. Och så återfår peronismen sin image från 70-talet. Väl utarbetad.
Héctor Cámpora var president några månader i Argentina efter de första fria valen efter diktaturen 1966 till 1973. Hans regering leddes av peronismens vänsterfalang. Nu lyftes hans regering fram och hans gestalt präglade all propaganda. Det blev en enorm psykologisk effekt för 70-talets generation och deras barn. Politiken fick återigen mening för dessa kämpar.

Gamla kampparoller som inkomstfördelning, ekonomiskt oberoende av imperialismen, (man föredrar ALBA framför ALCA till exempel – Alianza Bolivariana para América, en sammanslutning av länder som motsätter sig ALCA, den USA-ledda frihandelsavtalszonen) förenades med nya, som nya rättigheter (samkönade äktenskap) och mänskliga rättigheter. Inte i något annat land i Latinamerika gjordes det så mycket för att straffa mördarna och torterarna och de som behandlade barn som en del av krigsbyte.
Det är presidentval 2015. Den nuvarande presidenten Cristina Fernández hindras av grundlagen från att ställa upp. Successionen är inte det lättaste i sådana rörelser som inte har demokratiska strukturer för att ventilera sina ståndpunkter och som får indikationer till tronföljare från ledaren själv.
Samtidigt är denna peronistiska rörelse som sitter vid makten sedan 2003, med två presidenter som var ett par (Néstor Kirchner dog…) för många medlemmar ett statsbärande parti med mål att överleva sig själv vid makten.
I vilken form? Allt tyder på en högervridning. Inom och utom rörelsen.

Rodolfo Garcías

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.