Löfven öppnar för samarbete med allianspartierna

18 november 2013

Förstasidan, Kommentar, Nyheter

Kongressfest med Stefan Löfven▶Socialdemokraterna gör ytterligare en högergir   ▶Partiet vill framstå som vilket borgerligt parti som helst  ▶När kommer man börja att tappa väljare till Vänsterpartiet?

 

”Skulle vi få väljarnas förtroende att bilda en socialdemokratisk regering är vi beredda att bjuda in framtida oppositionspartier till blocköverskridande överenskommelser”. Det var det avgörande budskapet som Stefan Löfven förde fram när han och S-partisekreterare, Carin Jämtin, tillsammans i förra veckan skrev en debattartikel i DN.
Dessutom rangordnades eventuella framtida samarbetspartners: främst sågs Miljöpartiet som den naturliga partnern, därefter likställdes Folkpartiet, Centern och Vänsterpartiet i division två, partier som enligt Löfven tidigare ”tagit ansvar för Sverige”. Inte heller Moderaterna uteslöts kategoriskt från en kommande regeringsbildning. Endast Sverigedemokraterna kom inte alls på tal för någon regeringssamverkan.
Varför gjorde då S detta schackdrag? Varför vill Löfven redan nu tackla ett scenario efter ett val som ligger över tio månader bort i tiden?

För det första vill tydligen S ta tjuren vid hornen i ett tidigt stadium och deklarera hur man ser på regeringsfrågan och på det viset ta udden av Reinfeldt ständiga prat om att vi inte vet vad vi får för typ av regering efter en rödgrön valseger 2014. Löfven kan nu kontra med att han gett besked, även om det är ett synnerligen luddigt besked.

För det andra är det tema som tydligt framkommer i denna DN-artikel att S nu en gång för alla vill göra upp med den i Sverige väl cementerade blockpolitiken. Opinionsmätningar ger därvidlag för handen att en majoritet av svenska folket är negativt inställda till denna blockpolitik, och de etablerade partiernas staber mäter nogsamt alla opinioner på såväl längden som tvären. Men å andra sidan visar också dessa mätningar att en ännu tydligare majoritet av S-väljare är negativa till regeringssamverkan med någon eller några av allianspartierna.

För det tredje tyder det mesta på att de rödgröna kommer att få fler röster än allianspartierna i nästa års val, men att Sd får en vågmästarställning, precis som de har idag. Skillnaden är att SD i sju fall av tio röstar med alliansen i riksdagen, och i nio av tio fall röstar med dem i de frågor som skiljer blocken åt,vilket gör att alliansen kan genomföra det mesta av sin politik, medan de rödgröna skulle bli betydligt mer bakbundna i den rollen. Men istället för att spänna bågen för en rödgrön majoritetsregering högergirar Löfven.

För det fjärde kan S tro att C förlorar väljare om partiet är helt negativt till S:s samarbetsinvit. C:s gamla landsbygdsväljare har koalitionsregeringen med S 1951-57 och det ekonomiska samarbetet mellan partierna under 1990-talet i minne. Många av dessa väljare ser också med misstänksamhet på att partiet ända sedan Maud Olofsson tog över ordförandeskapet 2001 positionerat sig allt tydligare åt höger, ett fenomen som artikulerats än tydligare under Annie Lööfs ledarskap.
Det kan spekuleras i att S och Stefan Löfven skulle vilja ge C en ”dödskyss” och förvisa partiet under fyraprocentspärren, men traditionens makt är stor över den lilla väljarskara som C trots allt har kvar på landsbygden. Framför allt är dock C Sveriges rikaste parti – efter att man för snart tio år sedan sålde ut alla sina tidningar. I kassorna finns det mycket pengar att inte minst använda till reklamtid.
Dessutom har C fortfarande en ganska så stark partiorganisation i många delar av Sverige, en organisation som i valtider till viss del kan mobiliseras. Så därtill med hjälp av ”traktor fyra procent” (enligt valstatistikerna på SOM-institutet i Göteborg var 27 procent av C:s röster i valet 2010 taktikröster) kommer nog C kravla sig över fyra procentspärren även i nästa års val.

För det femte handlar nog S:s invit till de borgerliga småpartierna om att i största allmänhet understryka att man är vilket parti som helst, som vem som helst – oberoende av plånbokens storlek och ställning i samhället – kan rösta på. Inte för inte kallar sig inte heller S längre i dagligt tal för ”arbetarpartiet” utan nu är det istället epitetet ”framtidspartiet” som gäller. Ytterst är det nog frågan om att partiet fått de av de flesta partier så omhuldade medelklassväljarna i storstäderna på hjärnan och tror att ett drag av detta slag är en lämplig taktik gentemot dem.
Det kan dock visa sig vara ett tveeggat förhållningssätt som kan komma surt efter. Hur kommer exempelvis partiets starkaste väljarbas – LO-kollektivet, bland vilket man i valet 2010 erhöll 52 procent av rösterna – att reagera? Och är det inte nu en uppenbar risk att det kommer att läcka över väljare till V? Borde inte Jonas Sjöstedt och partiet nu börja inhösta poäng och procent för att man är det enda parti som klart och tydligt deklarerar sig vilja ha en rödgrön regering efter nästa års val utan några borgerliga ministrar – att man uppfattas som helt ensam på vänsterflanken i svensk politik.

Sammanfattningsvis bör understrykas att det fortfarande är långt kvar till nästa års val, att det kommer att göras många utspel och hållas mängder av tal innan det blir frågan om några regeringsformeringar. Det är dock påfallande att S alltmer vinnlägger sig om att framtona som om man vore vilket borgerligt parti som helst.

Anders Karlsson

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.