Inför eventuella Syrien-förhandlingar: Om kompromisser

22 november 2013

Debatt

Det har under de senaste veckorna talats mycket om att försöka lösa Syrienkonflikten via förhandlingar. Det senaste budet är att hålla en internationell fredskonferens, kallad Genève 2, i december. Oppositionen är splittrad på frågan om man ska delta eller inte – de som är emot är främst islamistiska grupper, inklusive jihadaisterna (såsom al Nusra och ISIS). Däremot har oppositionskoalitionen SNC (Syriska nationella koalitionen) förklarat sig villiga att ställa upp med motiveringen:
”Fredssamtal med regimen är bästa sättet att få slut på striderna så fort som möjligt och åstadkomma ett Syrien fritt från Assad”
Att många av de inblandade parterna nu visar intresse för att försöka få slut på inbördeskriget med politiska medel beror på att ingen annan rimlig lösning verkar möjlig, åtminstone inte på kort sikt.
Men att komma fram till en ”diplomatisk” lösning är inte enkelt, i synnerhet eftersom så många intressenter med motstridiga intressen är inblandade. I den här artikeln tänker jag inte gå in närmare på den frågan – jag har för dåliga kunskaper för att våga spekulera i detta, men däremot vill jag lite mer principiellt behandla frågan om kompromisser, eftersom sådana är nödvändiga om man vill få stopp på inbördeskriget. Det är också viktigt att resa denna fråga därför att den förda debatten visat att många inte förstår vad kompromisser handlar om och varför sådana ibland (ganska ofta faktiskt) är nödvändiga.
Varför kompromisser?
I det verkliga livet sluts ofta kompromisser. Man kan sällan vinna till 100% på en gång (om vi inte pratar om olika slags tävlingar, lotterier och liknande).
En grundläggande förutsättning för att en kompromiss kan bli aktuell är att styrkeförhållandena är sådana att en total seger inte finns inom synhåll för den ena eller andra sidan, eller att kostnaderna (ekonomiskt, politiskt ….) för en seger skulle bli för stora. Om däremot segern ligger runt hörnet för någon av parterna, då finns det ingen anledning till att söka någon kompromiss.
Detta gäller i vardagslivet såväl som i den stora världen och även i ett inbördeskrig som det i Syrien: En kompromiss kan bli möjlig om de stridande parterna inser att de inte kan vinna inom rimlig tid och/eller att priset för seger blir för högt. Om de militära styrkeförhållandena ändras radikalt, jag då minskar eller försvinner helt förutsättningarna för en kompromiss.

Men låt oss ta upp frågan ur ett mer principiellt och historiskt perspektiv.
Det allmänna problemet med kompromisser diskuteras utförligt av Lenin i boken ”Radikalismen…” (”Vänsterismen” – kommunismens barnsjukdom på marxistarkivet) – rekommenderas till läsning.
Det finns mängder med exempel på kompromisser i historien.
Strejker
De flesta strejker slutar med någon slags kompromiss. Ytterlighetsalternativen är total seger för kapitalisterna eller för arbetarna – det senare kan egentligen bara vara en revolutionär seger, vilket kräver samhälleliga förhållanden som är mycket sällsynta. Och även totalt nederlag för arbetarna är ofta ett dåligt alternativ för kapitalisterna.
Så länge som inte kapitalismens vara eller icke vara ställs på sin spets så har både kapitalister och arbetare intresse av att komma fram till kompromisser, som – åtminstone då det finns fackförenigar med visst inflytande – vanligen formaliseras i form av avtal, vars innehåll beror på styrkeförhållandena mellan klasserna i samhället i stort, och i de aktuella företagen. Exempelvis kan det vara mer kostsamt för ett företag med en (långvarig) strejk än att ge efter för höga lönekrav, eftersom strejken kan innebära förluster av kunder, av viktig personal m m.
Fredsavtal och liknande
Men när vi pratar om kompromisser i samband med Syrien, då är inte strejker och liknande särskilt bra jämförelseobjekt. Det är bättre att jämföra med kompromisser som har slutits i samband med krig, i synnerhet sådana där andra befrielserörelser/revolutionärer var en av parterna. Det finns några klassiska sådana.

1. Brest-Litovsk-freden
Efter bolsjevikerna tagit makten 1917 ville man få slut på kriget (en av de viktigaste parollerna hade varit Fred!). Men här stötte man på ett problem, eftersom man tidigare förvisso uttalat sig för fred, men då i internationell skala, dvs en fred som gällde alla som var indragna i världskriget. En separatfred med Tyskland skulle i detta perspektiv kunna uppfattas som ett förräderi mot arbetarna i andra länder. Därför förespråkade många bolsjeviker och även andra (bl a socialistrevolutionärer) ”revolutionärt krig” mot Tyskland i stället för separatfred.
Lenin insåg dock tidigt att Ryssland inte var förmöget att föra ett sådant krig och förespråkade därför en separatfred. Till slut, bl a efter att tyskarna återupptagit en militär offensiv mot Ryssland och efter en hel del interna konflikter (även i bolsjevikpartiet), vann Lenins linje och sovjetregeringen gick med på att sluta en mycket hård separatfred, där Ryssland bl a tvingades till stora landavträdelser. Men samtidigt skapades därmed också förutsättningar för revolutionens fortlevnad. Och de stora landavträdelser som sovjetrepubliken hade tvingats till upphävdes när Tyskland senare samma år kapitulerade i första världskriget.
Anledningen till att det blev ett fredsavtal var att båda parter hade ett intresse av det. Det revolutionära Ryssland behövde ett andrum för att konsolidera sovjetmakten, medan tyskarna ville kunna koncentrera sina styrkor på västfronten.

Så här beskrivs resultatet av ”Freden i Brest-Litovsk” i Wikipedia:
I utbyte mot fred på östfronten gav Ryssland upp Finland, Polen, Ukraina, Vitryssland och Baltikum, motsvarande hälften av sina europeiska territorier och med detta cirka 75 % av sina tunga industrier, samt landet söder om Kaukasus (Transkaukasus, nuvarande Armenien, Azerbajdzjan och Georgien). Ryssland blev också skyldigt ett krigsskadestånd på 6 miljarder guldmark.
Fördraget upphävdes av de allierade 11 november 1918 sedan Tyskland besegrats. Efter det tyska nederlaget i väst kunde röda armén återta Ukraina, Vitryssland och Transkaukasus. Först i och med fredsfördraget i Rapallo 1922, vilket ersatte fördraget från Brest-Litovsk, inträdde fredstillstånd mellan Sovjetunionen och Tyskland.
Mera om Brest-Litovsk på marxistarkivet: E H Carr, Om Sovjetunionens utrikespolitik under den första tiden efter revolutionen samt Louis Fischer, Om fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk. Många av Lenins texter under det första kvartalet 1918 handlar om Brest-förhandlingarna – se Lenin-avdelningen på marxistarkivet. Se även Trotskijs skrift Den ryska arbetarerevolutionen Från novemberrevolutionen till Brestfreden från slutet av februari 1918 och talet I Brest-Litovsk från maj 1918.

2.  Genèvekonferensen om Indokina 1954
Fransmännen hade lidit stora förluster i kriget mot Vietminh (befrielserörelsen) och ville avsluta detta kolonialkrig. Vietminh hade kontroll över stora delar av Vietnam och även delar av Laos och Kambodja. Det sista dråpslaget, den franska kapitulationen vid fästningen Dien Bien Phu, skedde 7 maj 1954, dagen innan konferensen om Indokina inleddes.
USA ville stoppa kommunismen i denna del av världen och hade kraftigt bistått Frankrike (USA stod för merparten av Frankrikes kostnader för kriget, särskilt på slutet). USA hade också förslagit att atombomba, men Frankrike avböjde. Men samtidigt var också USA krigstrött bl a pga Koreakriget som nyss avslutats. Därför var Washington inte särskilt intresserat av att överta krigföringen mot Vietminh.
Även Sovjet och Kina hade deltagit i Koreakriget (Kina med stora truppstyrkor, Sovjet med experter och vapen) och ville att de internationella spänningarna skulle minska.
Det var alltså upplagt för en kompromiss: ingen av de inblandade makterna hade någon större lust att fortsätta kriget, i synnerhet inte på egen hand.
Vietminh skulle nog velat fortsätta kampen, ty befrielserörelsen hade haft stora framgångar, men eftersom vietnameserna var beroende av stöd från Sovjet och Kina (inte minst vapen), såg de sig tvungna att ta stor hänsyn till dessas synpunkter. Och Sovjet och Kina pressade Vietminh till betydande eftergifter.
Konferensens resultat blev ett vapenstillestånd, där Laos och Kambodja i stort sett övergavs helt, medan Vietnam delades itu och Vietminh tvangs överge stora områden i södra Vietnam som de tidigare befriat. Det beslutades även att det skulle hållas en folkomröstning om återförening av Vietnam före julis utgång 1956 – något som aldrig genomfördes pga av motstånd från USA (och marionettregimen i Saigon).
Ett annat resultat var att Frankrike gav upp sina kolonier och in tågade i stället Uncle Sam.
Genèvekonferensen innebar inte att revolutionen besegrats, men väl att den stoppades upp och tvingades backa, med resultatet att den blev besvärligare än den behövt bli. Det skulle dröja över 20 år (till 1975) innan segern var vunnen efter stora uppoffringar.
Samtidigt så bör man ta med i bilden att USA förmodligen hade inträtt i kriget redan då, om Vietminh vägrat göra några eftergifter. Och utan stöd från Sovjet och Kina så skulle Vietminh stått inför stora problem. Samtidigt är det ganska uppenbart att avtalet skulle ha kunnat bli betydligt bättre om Sovjet och Kina konsekventare hade stött Vietminh under konferensen, men Moskvas och Pekings statsintressen vägde tyngre än solidariteten med folken i Indokina.

Wikipedia sammanfattar resultatet av ”Genèvekonferensen” så här:
Konferensens avslutande antaganden förelåg bara i vaga konkreta skriftliga formuleringar, varav endast ett fåtal skrevs under. USA noterade fördragets existens men undertecknande aldrig föredraget, varför landet inte ansåg sig vara bundet till det. Bland de muntliga förklaringarna var de mest betydelsefulla:
Etablering av vapenstillestånd i hela regionen;
Delning av Vietnam vid den 17:e breddgraden;
Parlamentsval eller folkomröstning om återförening av Vietnam skulle hållas före julis utgång 1956 (detta hölls aldrig på grund av motstånd från USA och Sydvietnams regering)
Konferensen markerade en i stort sett total avveckling av Frankrikes engagemang i Indokina, men konferensen markerade samtidig en inledning av USA:s aktiva engagemang i regionen och kort därefter ett aktiv inträdande i Vietnamkriget.
Se vidare Stig Eriksson, Genèveavtalet 1954

3. Parisavtalet 1973
Upproret i södra Vietnam tog åter fart på allvar 1959-60. USA:s svar var att skicka allt större mängder trupper (som mest över en halv miljon man) och intensifiera bombkriget. Men trots det gick inte kriget som amerikanarna hoppats.
En vändpunkt blev Tetoffensiven 1968, som chockerade hela världen. Även om befrielserörelsen inte lyckades med sina militära målsättningar så fick Tetoffensiven stor politisk betydelse. Den omskakade den allmänna opinionen i såväl USA som resten i världen och medförde att stora delar av det politiska etablissemanget i Washington insåg att en total seger över befrielserörelserna i Indokina skulle kosta alltför mycket för att vara ett acceptabelt alternativ. Washington började därför söka andra vägar att få slut på kriget och åstadkomma ”en hedersam fred”, som man sade. I detta ingick diplomatiska och andra ansträngningar, särskilt riktade till Sovjet och Kina, vilka var de befrielserörelsernas och Nordvietnams viktigaste allierade och vapenleverantörer.
Förhandlingar inleddes med nordvietnameserna/FNL 1968 och de fortgick, med flera avbrott, ända till början av 1973 då avtal slöts.
Det var dock först efter en våldsam bombkampanj mot Nordvietnam (bl a ”julbombningarna mot Hanoi” i december 1972), som vietnameserna såg sig tvungna att göra de sista eftergifter som USA krävde för att skriva under avtalet.
Att det överhuvudtaget blev möjligt med ett sådant avtal berodde givetvis på att båda sidor hade intresse av att få slut på striderna.
USA var krigstrött och vill dra sig ur Indokina, men utan att tappa ansiktet och utan att överge Saigon-juntan. Men det är samtidigt viktigt att inse att USA givetvis inte var militärt besegrat, utan det var främst politiskt som USA hade stora problem (anti-krigsrörelsen, de stora kostnaderna för kriget osv).
Nordvietnam och FNL var utmattade och hade inte ork att fortsätta kriget till total seger. De omfattande amerikanska bombningarna av Nordvietnam hade inneburit hårda påfrestningar och nordvietnameserna behövde andrum för att hämta ny kraft (om de hade framhärdat skulle säkerligen USA ha fortsatt bombkriget – nu övergick USA till att bomba Kambodja i stället).
Parisavtalet var således en kompromiss, men en kompromiss som gjorde det möjligt för vietnameserna att två år senare på nytt gå till offensiv, och då under andra gynnsammare betingelser (då hade USA t ex dragit bort större delen av sina styrkor). Saigon-armén bröt samman, faktiskt mycket snabbare än vad de nordvietnamesiska strategerna hade räknat med.
Se vidare Sven Ekberg, Om den vietnamesiska revolutionen, del 4

4. Ett negativt exempel: Pariskommunen
Ett annat exempel, då man inte fick till stånd någon kompromiss, är Pariskommunen 1871, som slutade med totalt nederlag. Marx ansåg att upproret var dödsdömt och i efterhand klargjorde han att enligt hans mening hade det varit bättre om man hade försökt få till stånd en kompromiss. I februari 1881 skrev han i ett brev till den holländska socialdemokraten Domela Nieuwenhuis, där han bl a sade följande:
”Kanske kommer ni att hänvisa mig till Pariskommunen, men bortsett från det faktum att det bara var en spontan resning i en stad under exceptionella förhållanden, var majoriteten av Kommunen inte socialister och kunde inte heller vara det. Med en liten gnutta sunt förnuft kunde man emellertid ha nått en kompromiss med Versailles som kunde varit värdefull för hela folket – den enda sak som man kunnat uppnå för tillfället.”

Martin Fahlgren

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.