IB-affären 40 år: ”En varböld i svensk samtidshistoria”

02 november 2013

Förstasidan, Inrikes, Kommentar

Birger Elmér, chef för ”IB” 1965–1975.För 40 år sedan, på morgonen den 22 oktober 1973, grep polisen journalisterna Peter Bratt och Jan Guillou.
Deras brott: de hade avslöjat att det fanns en hemlig och laglös svensk underrättelsetjänst som hette IB och som agerade på tvärs mot den officiella svenska neutralitetspolitiken.
IB:s existens och verksamhet hade kartlagts i en serie artiklar som de två journalisterna publicerat i tidskriften Folket i Bild/Kulturfront med start några månader tidigare och i en bok av Bratt.

Avslöjandet hade kommit samtidigt som Watergateaffären rullade på i USA. Där blev två journalister, Carl Bernstein och Robert Woodward, mediastjärnor genom skriverier som till sist fick presidenten Richard Nixon att avgå och nästan hamna bakom galler. Men för Guillou och Bratt gick det inte riktigt lika bra: ingen hög makthavare avgick – däremot hamnade de själva i fängelse.
Det hela började med att den unge journalisten Peter Bratt fick veta saker av en vän från militärtjänsten, Håkan Isacson. Peter anade att Håkan hade ett lite hemligt jobb och rätt som det var förstod han att denne hade fått sparken. En dag avslöjade Håkan att den förre arbetsgivaren var en hemlig militär underrättelsetjänst som hette IB. Håkan berättade om vad han sysslat med under sin tjänst där. Till exempel hade han tillsammans med israeliska agenter deltagit i planeringen av ett inbrott på egyptiska ambassaden i Stockholm. Och IB sysslade med åsiktsregistrering av svenska vänsteraktivister också, sa Håkan.

Peter Bratt blev smått chockad av vad han hörde. Åsiktsregistrering var ju förbjuden. Och annat som IB gjorde stred tydligt mot officiella deklarationer om svensk utrikes- och säkerhetspolitik.
Håkan bad sin vän hålla tyst om saken. Och så blev det tills vidare.
Jan Guillou, en annan ung och vid den tiden rätt okänd journalist, fick för sin del ett första tips om IB:s existens en kväll på krogen Tennstopet av en inte helt nykter medarbetare på Expressen. Denne började skrodera om sina kunskaper om en hemlig militär organisation som sysslade med åsiktsregistrering.

Guillou hade dessutom träffat på en IB-agent i full verksamhet, dock utan att förstå det då. Det var i Palestinarörelsen som han fattat misstankar mot en annan aktivist, Gunnar Ekberg, som ofta agerade rent besynnerligt. Guillou trodde att Ekberg var israelisk agent. Senare skulle han få klart för sig att den mystiske figuren i själva verket var IB-man.
1972 startades tidningen Folket i Bild/Kulturfront med syftet att bli ett gemensamt forum för olika vänsterkrafter. Och här kom både Bratt och Guillou att börja arbeta som reportrar. Efter en tid insåg de att de var för sig hade tillgång till olika pusselbitar som handlade om samma dramatiska ämne. Genombrottet kom när Håkan Isacsson bestämde sig för att ge dem så exakt och initierad information att det skulle ge underlag för ett avslöjande av vad IB var och gjorde.
Det skedde efter stor tvekan. Isacson räknade med att han och journalisterna skulle bli åtalade – och han skulle få rätt.
Guillou och Bratt satte nu igång med en intensiv kartläggning av IB.

Den 3 maj 1973 kom tidningen ut med det nummer som innehöll det stora avslöjandet. Omslaget var dramatiskt svart, med en stor vit rubrik: ”Sveriges spionage”.
Ansvariga utgivaren Greta Hofsten motiverade publiceringen med orden:
”Man kommer möjligen att säga att tidningen avslöjar försvarshemligheter och därmed hotar rikets säkerhet. Men hotet mot rikets säkerhet kommer från den verksamhet som vi här skildrar.”
Tidningen publicerade en utförlig genomgång av IB:s arbete i stort som smått: om brott mot neutralitetspolitiken, om inbrott på ambassader och om IB:s olika hemliga adresser.

Avslöjandet väckte oerhörd uppmärksamhet. Regeringen dementerade och sa att det inte förekom någon åsiktsregistrering i Sverige och att det inte heller fanns någon militär organisation som övervakade svenska medborgare. Olof Palme kommenterade Bratts och Guillous skriverier med att ”de här gossarna läst för mycket indianböcker och dåliga agentromaner”.
Tidningen fortsatte att publicera nya detaljer. Och på morgonen den 22 oktober slog polisen till. Bratt, Guillou och Isacson greps. Och FiB/Kulturfronts redaktion utsattes för en husrannsakan.

Normalt är det känsligt att slå till mot tidningsredaktioner. Personer som meddelar sig till pressen har källskydd – myndigheter får inte försöka ta reda på vilka de är. Men den åklagare som agerat, Carl-Axel Robèrt, säger i en TV-intervju att när tidningen utsattes för polisens intrång var det inte ”i egenskap av tidning”. I stället för ett tryckfrihetsåtal som tidningen väntat sig väcker Robèrt åtal för spioneri. Han väljer alltså att betrakta Guillou, Bratt och Isacson som fientliga agenter och tidningen som en spioncentral.
Snart kommer det fram uppgifter om att åklagaren fått sina instruktioner av biträdande justitieministern Carl Lidbom. Olof Palme dementerar även detta i TV och hävdar att regeringen inte lagt sig i den rättsliga processen.

Genom att det blev ett spionåtal blev det en hemlig rättegång bakom stängda dörrar. Bratt, Guillou och Isacson dömdes till fängelse.
Många människor var upprörda. Men de flesta visste inte riktigt vad som var sant.
Mycket långt senare, i december 2002, kom ett genomarbetat betänkande från den statliga Säkerhetstjänstkommissionen. Där konstaterades att regeringen ljugit när den dementerat IB-avslöjandena. FiB/Kulturfront hade haft rätt.
Med kommissionens ord var affären helt enkelt ”en varböld i svensk samtidshistoria”.

Gunnar Wall

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.