Glöm inte högläsningen

Böcker.

Det finns skeenden och beteenden som är uppenbart skrämmande. Som inbördeskrig, självmordsbombare och oförblommerad vardagsrasism. Sådant som är lätt att förstå varför det är så obehagligt. Varför det vänder sig i magen, och i själen.
Sedan finns det allt det där mindre uppenbara, det som kommer smygande och plötsligt bara är där och skrämmer på ett passivt sätt. Som till exempel tystnaden i tunnelbanevagnarna. Alla böjda nackar. Smartphonehänder.
Ickekontakten. Avstängdheten. Oseendet.
Inte så himla farligt kanske. Ingen som drabbas. Inga dödsfall. Men ändå. Det är något som dör. Något som slocknar. Det kollektiva månandet om det gemensamma rummet. Den verkliga, handgripliga kontakten med medmänniskorna. Samtalen. Och framförallt: de där spegelneuronerna som forskarna upptäckte för inte så länge sedan, de som gör att vi känner medkänsla, och som inte stimuleras när vi kommunicerar via en skärm.

Saken är ju den att de där böjda nackarna inte bara erövrat kollektivtrafiken. De finns lika mycket i hemmen, och i skolorna. Att säga det är självfallet en redan inslagen dörr. Men säger det ändå: Mobiler, läsplattor och datorer tar upp all tid. Arbetslinjen och de asocialt sociala medierna tar upp alla tid.
En drastisk följd: föräldrar verkar inte ha särskilt många minuter över till att se och lyssna på sina barn. Att samtala med sina barn, läsa för dem.
Det sistnämnda ska hänga ihop med den snabba teknikutvecklingen.
Förra året visade en undersökning att bara 35 procent av föräldrarna läser för sina barn varje dag. För tio år sedan var den siffran 70 procent.
Men barnen har ju datorerna och mobilerna, kanske någon säger. Påpekar att det liksom inte är som att de har tråkigt.
Nej, kanske inte. Men det handlar inte om det. Det handlar om högläsningens betydelse, läsningens betydelse, för tillståndet i ett samhälle. Om inlevelseförmåga. Empati. Förståelse.

Vilket tar oss till skolan. Lärarna strömhoppar från yrket idag. Ofta för att det genomgripande vinstintresset gjort arbetet omöjligt. De som stannar kvar rapporterar om en galopperande utveckling där läskunnighet och läsförståelse hos barnen minskar med en oroväckande hastighet. Det barnen tidigare kunde i första klass, kan de ännu inte i trean. På gymnasiet pressas allt mer in i varje moment, det stressas och provhetsas, samtidigt som eleverna knappt kan läsa ens enkla ungdomsromaner längre.
Fokus finns inte, koncentrationen fattas, mobilen åker fram ur fickan. Allting snuttifieras.

Det kan inte vara på något annat sätt än att det får konsekvenser. Att det kommer att märkas. För vad händer med ett samhälle där de yngre generationerna nästan helt har slutat att läsa? Där spegelneuronerna för en alltmer tynande tillvaro och medkänslan kanske är på väg att försvinna? Vad händer med förmågan att förstå och ifrågasätta samhällsprocesserna? Kort och gott: vad händer med demokratin?

Emma Lundström

, , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.