Framtidsutsikt: fattigpensionär

19 november 2013

Förstasidan, Krönika, Nyheter, Politik

Jag är livrädd för pensionen. För att den med allra största sannolikhet kommer att vara i detEmma Lundström. Foto: Jonatan Johansson närmaste obefintlig. För att jag tillhör en så kallad ”riskgrupp”. För att jag vet att min mormor, som också tillhör denna riskgrupp, knappt får någon pension att tala om efter att ha jobbat kroppen sönder och samman under ett helt liv.
Och då är hon ändå en del av det gamla pensionssystemet, det där som nu ter sig i det närmaste drömlikt, där det fanns vissa saker att hålla sig till.
Ett system som tillhörde en helt annan tid, en tid som är förbi. En tid av välfärdsbygge.
Nu, nu är min framtid satt i riskkapitalisternas händer och jag kan jobba mig sönder och samman på deltid och med låg lön, precis som hon, utan att vara säker på om jag får någonting alls den dagen då jag verkligen behöver det.
Trygghetssystemet. Välfärdssystemet.
Det är så inihelvete nedmonterat.
Det är så inihelvete politiskt.
Liksom det här med jämställdheten.

Min mormor jobbade extra, långt efter pensioneringen. Hon var tvungen. Kassan behövde drygas ut. Tidigare både arbetade hon och tog hand om fem barn. Sov i princip ingenting på väldigt många år.
Nu talar de återigen på radion om rapporter som visar att det behövs ett mer jämställt arbetsliv. Att det inte kan få fortsätta vara så att det egentligen inte går att jobba inom välfärdsyrkena. Inte för den som vill klara sig på sin pension när den dagen kommer.
För så här är det: varannan kvinnlig pensionär lever under EU:s fattigdomsgräns. Enligt pensionsmyndigheten. I Sverige. Idag.
VARANNAN KVINNLIG PENSIONÄR LEVER UNDER FATTIGDOMSGRÄNSEN.
I SVERIGE.
IDAG.
Och det verkar som att det kommer att fortsätta så. För det är ju inte som att Alliansen har satsat på att lyfta välfärdsyrkena, de där flest kvinnor arbetar. Inte som att de brutna ryggarna inom äldreomsorgen fått mer betalt. Inte som att sjuksköterskorna fått tryggare anställningar, fler heltider.
För att inte tala om dagispersonalen.

Hej, skulle vi inte bygga ett tryggt samhälle? Ett jämställt samhälle? Ett där alla var lika mycket värda? Där alla skulle ha tak över huvudet och inte behöva vara rädda för framtiden?
Är det någon som verkligen tänker kämpa för den politiska linjen i det kommande valet, rakryggat och utan att ta tillbaka orden hela tiden?
Eller var ”Sverige – världens mest jämställda land”, bara en illusion, en tillfällighet, något att vinna lite röster på, en gång i tiden, en dröm?
Jag frågar arbetarpartiet, det gamla. Vänsterpartiet behöver jag inte fråga. De håller ju fortfarande marknadskrafterna stången, en aning. Motsätter sig i alla fall vinstintressena inom välfärden.

Men de som drivit allting bortom all rimlighetens gränser, den här borgerliga regeringen som nu börjar dra öronen åt sig när de står ansikte mot ansikte med sitt eget projekt, de borde krävas på ansvar.
Om de nu verkligen tror på att det nyliberala system de har lagt som en kall våt yllefilt över landet, är bra för alla, i längden – ger lite mer i plånboken och så vidare – då borde de försöka visa att det fungerar, att det inte bara innebär försämringar. Visa att de kan få allting att bli bättre, trots att de tagit bort ramverket för att det ska vara fysiskt möjligt.
Det är åtminstone vad vi borde kunna kräva av dem som är satta att representera oss. Men det kommer självfallet inte att hända. För det här är inte ett system byggt för alla. Det är ett system byggt för de få. Och det komiska är att inte ens de som sett till att det blivit ett allmänt gift – något som både nytt och gammalt arbetarparti håller för det enda rimliga – vill stå för det hela vägen ut.
Något som blir allra mest tydligt när Reinfeldt, Borg och Björklund i olika sammanhang pekar på Socialdemokraterna och säger, på ett ungefär: ”kolla, de vill göra samma sak som vi, avveckla och privatisera, och det är ju inte särskilt bra, så rösta på oss istället.

Tillbaka till äldreomsorgen. Riksrevisionen definierar deltidsarbetande och lågavlönade kvinnor som en riskgrupp när det gäller framtida pensioner. Jag tillhör den riskgruppen. Min mormor har redan tagit konsekvenserna. Tar konsekvenserna i detta nu.
Pensionsmyndigheten och SCB rapporterar att en genomsnittlig kvinnlig pensionär får ut 65 procent av vad en genomsnittlig manlig pensionär får ut.
Samtidigt går resurserna inom den privatiserade äldreomsorgen till allt annat än de gamla och de anställda. Fattigpensionärer tas om hand av blivande fattigpensionärer.
Det är så jag vill skrika. Skrika för mig själv och för min mormor och för alla kvinnor som tjänar för lite och har otrygga anställningar, trots att de utför jobb som ett värdigt samhälle inte kan klara sig utan. Skrika för att jag lever i ett land som låtsas jämställdhet men som i praktiken inte räknar dem som får allting att gå runt. De som byter blöjor och katetrar och står i skolkök och diskar på restauranger och städar golven på kontoren där de som tjänar obegripligt mycket mer inte bryr sig om hur mycket kaffe de spiller, eller vem som torkar upp deras skit.

Pensionsmyndigheten ska precis starta en kampanj för oss i den så kallade riskgruppen. Vi som kan komma att ha 10 000 och mindre att leva på i månaden när vi går i pension. Kampanjen ska få de riskbehäftade kvinnorna att tänka på hur de ska fixa ålderdomen, innan det är alldeles försent. Men för många är loppet redan kört. De har inte haft möjlighet att tänka strategiskt.
Och i radion påpekar den intervjuade sjuksköterskan att det inte bara är pensionen som oroar, det är också rädslan för den dagen du blir sjuk eller arbetslös. Rädslan för att det inte går att spara någonting, och för att det inte längre finns ett gemensamt välfärdsnät som fångar upp, får tillbaka på fötterna, inte lämnar i sticket.

Det är på så himla mycket allvar det här. Detta att vi måste vända skeppet. Inte bakåt, men åt ett annat håll. För som det är nu, är det inget skepp, det är spillrorna efter ett skeppsbrott och de som lyckats få ståplats kliver på fingrarna på dem som ligger i vattnet och förtvivlat försöker hålla sig kvar för att inte drunkna.

Emma Lundström

 

Halvhjärtat TV-tips:
Saken är den att jag skulle vilja rekommendera Netflix nya serie Orange Is the New Black. Om den fina vita flickan som, på grund av anledning, måste tillbringa ett år i amerikanskt kvinnofängelse.
För att den började så himla bra. Var så sammanhållen. Hade saker att säga med varje avsnitt. För att den hade både en jäkla massa humor och samtidigt den svartaste svärta; ett amerikanskt, privatiserat kvinnofängelse där pengarna går till chefens nya bil istället för till fångarnas basbehov är ju inte precis paradiset på jorden.
Tyckte om den för att vi fick lära känna människorna bakom brotten, orsakerna till att det kan sluta så illa ibland. För att det fanns politisk udd. Fram till ungefär mitt i serien. Då blev karaktärerna alltmer av karikatyrer. Udden trubbig. Styrfarten tappades. Orsaken med största sannolikhet den att Netflix bestämt sig för att producera en säsong till. Soppan måste drygas ut. Och det leder ju, som bekant, i princip alltid till att den blir smaklös.

Helhjärtat TV-tips:
Är mitt i omseendet av de två säsongerna som hittills finns av brittiska The Hour och tycker fortfarande att den är lika strålande bra. Här späds soppan inte ut, den kryddas med finess och skiftande smak för varje nytt avsnitt. Att följa en nyhetsredaktions arbete i TV-mediets barndom och under sprängstoffsögonblick i historien är nervkittlande. Och ett sant nöje när karaktärerna är så galet välspelade, som vanligt när det gäller brittiska skådespelare; om de bara får ett bra manus och rätt regi. Härmed rekommenderas The Hour varmt för alla oinvigda. Det går helt enkelt inte att komma undan Freddie.
För mig är det bara att böna och be om en tredje säsong. Mer soppa, tack.

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.