Fortsätt att vara rebell

01 november 2013

Film, Förstasidan, Kultur

Vi är bäst! Foto: Per-Anders Jörgensen

”Vad ska du bli när du bli stor? Ska du bli som far och mor?” Frågan inleder Ebba Gröns klassiska singel från 1978, och för punkaren är svaret självklart. Ska man bli en boss, försäljare, eller disponent? Nej, man ska ”fortsätta vara rebell”. Låten är givetvis en del av soundtracket till Lukas Moodyssons nya film, Vi är bäst!

Om Moodyssons filmkarriär inte har varit spikrak har den i alla fall, från de svårare konstfilmerna till de breda publiksuccéerna, präglats av en känsla för vad som ligger i tiden. Tillsammans, från 2000, kom några år innan en vänsterrörelse i miniformat återigen svepte runt världen, ett tema han återvände till i dokumentären Terrorister – en film om dom dömda (2003, med Stefan Jarl). Lilja 4-ever (2002) och Ett hål i mitt hjärta (2004) sammanföll tidsmässigt med ett nymornat intresse för kvinnoförtryck och feminism. Mammut, från 2009, skildrade klassmotsättningar, miljöförstöring och rasism i en globaliserad värld.
Med detta menas inte att Moodysson skulle vara populist, eller att han på egen hand frammanat de debatter hans filmer ofta landat i, utan bara att det är med särskilt intresse man går in på biografen för att se hans nya film. Man vet inte vad man får, men det finns en stor chans att det är något relevant.

Året är 1982, och i ett kallt folkhem får vi möta – så småningom – tre unga punkare. Bobo är introspektiv, självkritisk och på jakt efter ett sammanhang. Hennes bästa kompis Klara är pådrivaren, den idérika och extroverta. Till deras improviserade punkband, som till en början sätts ihop mest för att få tyst på grabbarnas hårdrocksband på fritidsgården, rekryteras så småningom den musikaliskt begåvade Hedvig. Hedvig är kristen, och utstött i skolan, men tas – under mjäkiga protester – under Bobos och Klaras vingar som en tredje medlem i det nybildade bandet.

När man ser Sverige anno 1982 på duken är det enkelt att komma att tänka på den norska författaren Dag Solstads roman Gymnasielärare Pedersens redogörelse för den stora politiska väckelsen som har hemsökt vårt land, som kom ut samma år. 70-talets vänstervåg har ebbat ut, och i ett samhälle som visserligen rent folkhemsmässigt sägs stå på topp (1980 anges ofta som det år klassklyftorna i Sverige var som lägst), deppar den gamla maoisten Pedersen ihop över det politiska vakuum som breder ut sig bland ungdomen. Han drar sig till minnes de gymnasieelever han undervisade 1968 – hur de drog med honom i vietnamesiska kampsånger – och ser ut över sin 80-talsklass: apati, frustration och en ilska som inte har någon politisk riktning är vad som återstår. Det här är det klimat punken frodades i.

De vuxna som figurerar i bakgrunden skulle mycket väl kunna vara samma personer som i Tillsammans. De är några år äldre, har sett vänstern punkteras, och har dragit sig tillbaka – de är de desillusionerade lärarna och fritidsledarna, välmenande men hopplöst töntiga, och föräldrarna som gärna har fester med Lundell i skivspelaren och rikligt med vin på borden medan barnen får klara sig på egen hand. Den ”stora politiska väckelsen” har satt sina avtryck, men när det politiska sammanhang, den rörelse som födde dem, har dött bort flyger parollerna om ”allas lika värde” eller ”demokrati” över 80-talsungarnas huvuden. Det blir formaliteter, floskler, som ingenting säger om deras liv. (”Du ser ut som en proggare”, säger en av punkarna till en annan, som en anklagelse.)

Den värld Bobo, Klara och den något mer motvilliga Hedvig instinktivt vill göra uppror mot är en värld där statsministern heter Fälldin, kärnkraft hotar Sverige och atomkrig hela världen. Reagan och Brezjnev sitter någonstans och bestämmer, och ingen verkar bry sig om dem.
Ett vagt, olycksbådande miljöhot som kan stjälpa allt över ända, när som helst. Ett stormaktsspel där kolonier och folk flyttas som schackpjäser mot varandra, medan vi hjälplöst ser på i stugorna. En bred, samhällelig frustration, men utan ett samlat politiskt uttryck, medan politikerna säger att vi aldrig har haft det så bra som nu. Påminner det här om något? Om subkulturerna nu inte försvunnit för gott är det svårt att se en mer lämplig tid för en punkens återkomst.

Och filmen, då, undrar kanske någon nu. Jo, reklamtexterna som (kanske med tanke på tidigare Moodysson-verk) försäkrat oss om att det här är en ”glad film” har rätt: Moodysson är på feel good-humör. Barnskådespelare är alltid ett riskabelt projekt, men de unga skådespelarna briljerar – inte minst Mira Barkhammar (Bobo) – och manus- och dialogmässigt håller det. Filmen utgår ju från Coco Moodyssons serier, och som ofta är fallet i självbiografiska seriealbum är färden från anslag till avrundning inte direkt någon berg-och-dalbana. Det händer egentligen inte så mycket, men vi är glada över den stund vi får följa dessa människors liv. Om man ska anmärka på något är det kanske att vissa tidsmarkörer känns nästan för övertydliga.

”Gå upp, gå till jobbet, jobba, jobba, äta lunch, samma sak händer i morgon, jobba åka trick hem och sätta sig och glo, det är inget liv, det är slaveri” sjunger Ebba Grön vidare i ”Vad skall du bli?”, med ett raseri riktat mot löneslaveriet. Men om sextiåttavänstern kunde mytologisera ”slavarna” (löneslavarna) och proletariserade sina studenter för att efterlikna den bild man gjort sig av arbetaren, kunde punken lika mycket se dem som idioter som inte fattat någonting. Att vara rebell var inte att avskaffa systemet som tvingade folk till ett meningslöst liv, utan att själv ta sig bort från det samhälle som krävde det – om så bara för en kväll.

Det är här värt att nämna att Moodyssons punkare bor på Södermalm, inte i Rågsved. I en triumfatorisk scen busar de med de anställda på en snabbmatsrestaurang. Barnlekar och vanlig ungdomlig upprorsanda – visst – men det säger också något om synen på den vanliga arbetaren som någon som är lurad, och den sanna rebellen som någon som står över det där. Man driver med hela skiten (sedan får någon annan städa upp).
Och här är kanske grundfrågan – inte i filmen, men för en vänstermänniska som ser den. Alla har vi varit tretton bast, men det är inte alla förunnat att leva som en Thåström (som väl förresten numera älskas också av kronprinsessan Victoria) hela livet. Vad innebär det att ”fortsätta vara rebell”? Och hur gör vi då?

Svante Welin

, , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.