Förorten: ”Steg för steg vinner vi mark”

Murat Solmaz och Emma Dominguez. Foto: Emma Lundström

Rösterna höjs i förorterna. Det pågår självorganisering. Det pågår ett aktivt motstånd mot nedläggningar, privatiseringar och lyxrenoveringar. Ett motstånd mot den förhärskande bilden. En kamp för ett rättvist och jämlikt samhälle. Tidskriften MANA – vars nya nummer, Orten slår tillbaka, handlar om just förortsorganisationerna – höll under helgens socialistiska forum i Stockholm, i ett samtal med representanter från Megafonen, Pantrarna för upprustning av förorten, och Nätverket Alby är inte till salu.

När upploppen rasade på många förortsgator i våras, fanns organisationerna där och pratade med de arga och frustrerade. De visste att de finns ett samband mellan nedrustning och bilbränder. Något utifrånkommande media och politiker gärna ville blunda för. Istället för att verkligen försöka förstå de sociala och politiska orsakerna bakom händelserna var många snabba med att fördöma, kalla på mer polis istället för samhälleliga åtgärder. Samma som i London 2011.
Signalerna till förorten: er verklighet har ingen betydelse. Ni har ingen betydelse.
Men organisationerna har inte slutat mobilisera för det, istället verkar de ha vuxit sig starkare.

De tre deltagarna verkar en aning överraskade av den stora uppslutningen. Vi klämmer in oss så många det går i rummet. Dörren måste stå öppen så att ingen svimmar av syrebrist. Stämningen är god. Samtalet kan börja. Moderatorn, Nazem Tahvilzadeh, socialist och forskare på KTH, undrar retoriskt: varför diskutera de här frågorna? Förklarar att MANA, inspirerade av den marxistiska geografen David Harvey, vill peka på de platsbaserade rörelsernas betydelse för den antikapitalistiska kampen. Menar att Harvey reser frågan om inte vänstern har underskattat de platsbaserade rörelsernas kraft och betydelse.
Det är en väldigt teoretisk inledning men den går ut på att det finns ett platsbaserat antikapitalistiskt motstånd som reagerar mot det nyliberala systemets verkningar och utarmande av platser. Harvey vill koppla ihop rörelserna.

Nazem Tahvilzadeh presenterar deltagarna lite närmare vilket leder till tre rungande applåder. Sedan vänder han sig till publiken och frågar hur många som är engagerade i förortsrörelsen. Det är många. Hur många som är kopplade till någon socialistisk rörelse? Ännu fler. Pantrarnas Murat Solmaz ber alla som räcker upp handen att knyta näven till en Svarta Pantrarna-hälsning och tar ett kort.
Första frågan: hur förstår deltagarna sin egen kamp, dels som antirasistisk dels som klasskamp?

Emma Dominguez är först ut. Hon är 24 år och en av initiativtagarna till Alby är inte till salu. Ett nätverk mot utförsäljningen av hyresrätter. Hon menar att hon inte reflekterade över begreppen klasskamp och antirasism när hon började organisera sig:
– Vi har agerat utifrån vår verklighet, våra behov, vad vi upplever. Sedan har man förstått i efterhand att det vi gör är en antirasistisk klasskamp.
Hon undrar om han vill ha exempel. Det vill han. Men Emma Dominguez har lite svårt att formulera sig när frågan är bunden till begreppen. När hon får fria händer att tolka den som hon vill blir det lättare:
– Rätten till bostad har ju varit den fråga som jag varit politiskt aktiv i. Vi har bara gjort. Vi började med att organisera oss mot ombildningarna av bostadsrätter. För oss var det en självklar fråga. En fråga om demokrati. Vi ville kunna ta makt över de beslut som togs över våra huvuden. Vi ville få igenom en folkomröstning.
– Sen fattade vi att det blev en klasskamp när våra politiker snackade om att man ville få in folk med starkare kapital i området, att man ville ha folk med tjockare plånböcker. Vi insåg att det blev rasistiskt när vår namninsamling inte gick igenom lika enkelt som den i Tullinge. Vi blev så motarbetade när vi samlade namn. Vi insåg rasismen när vi ville träffa köparna en gång och vi anordnade en liten minidemonstration när vi visste att de skulle ha lägenhetsvisningar. Istället för att ta tillvara vårt engagemang och det vi gjorde, skickade de polisen på oss. När vi i förorten vill driva politiska frågor blir vi alltid bemötta med poliser. Det blir en polisiär fråga. Det är skevt.

För den som inte vet är Tullinge en rikare del av Botkyrka kommun, en del som vill bryta sig loss och inte förknippas med de andra delarna. Att de hade mycket lättare att få igenom sin namninsamling tycker Emma Dominguez är galet med tanke på att den frågan var större, det handlade ju om en kommundelning, inte om 1 300 lägenheter.
– Men vi har ju mött på motstånd från dag ett. Vi fick inte samla namn på fritidsgårdar, inte på bibliotek. Vi blev bemötta så hårt. I en kommun där man säger att man vill engagera människor.
Hon får applåder.

Murat Solmaz funderar även över begreppet antirasism. När han hör ordet ser han framför sig femtio nazister på något torg, och trehundra personer som står och skramlar nycklarna mot dem. Det är inte den sortens kamp Pantrarna driver, menar han.
Murat Solmaz är 27 år och en av grundarna till Pantrarna för upprustning av förorten i Göteborg. En organisation som förra året samlade femtusen personer på Första Maj i Biskopsgården, och året innan hade Svarta Pantrarnas grundare Bobby Seale på besök:
– Vi börjar från oss själva, i området. Rustar upp oss själva. Det är ett enkelt svar. Vi arbetar lokalt. Vi vill förbättra våra omständigheter i området. För att vi ska kunna ta kontroll över våra öden. Vi behöver få mer inflytande, mer makt. Beskrivningen av våra områden stämmer inte överens med den verklighet vi har i våra huvuden, vi som tagit steget att börja organisera oss.Murat Solmaz och Emma DOminguez. Foto: Emma Lundström

När Nazem Tahvilzadeh undrar hur han tolkar Pantrarnas kamp i klasskampstermer vill Murat Solmaz få begreppet förklarat för sig bättre. Det blir skämtsam stämning. Nazem Tahvilzadeh tar upp geografen Harvey igen. Frågan hur vi ska frigöra oss från det kapitalistiska systemets förtryck och exploatering. Murat Solmaz menar att det privatägda gör medborgarinflytande mycket svårare:
– Den platskamp som vi för sker ju offentligt. När jag började organisera mig så gjorde jag det utifrån min verklighet. Jag tänkte inte utifrån någon teori. Jag blev av med mitt jobb på fabriken, de ville lägga ned min skola. Jag satte ihop pusselbitarna och så tänkte jag: medan jag lever på den här planeten så borde jag åtminstone ha en hygglig chans. …Vad var frågan bror?!
Skratt när Nazem Tahvilzadeh svarar med ett leende:
– Klasskampen, men du är inne på den nu.
Murat Solmaz sammanfattar kopplingen han gjorde. Fabriken han jobbade på hette Volvo, den ägdes då utav Ford i USA:
– Det blev kris i USA, krisen nådde Sverige, de varslade arbetare i Sverige, det blev mindre skatteintäkter, när jag skulle börja skolan så skär de ner på skolan eftersom skatterna inte räcker. Allting hänger ihop men det är inte så lätt att se det ibland. Jag tror att sådana som är främlingsfientliga, de har dålig syn. De ser det som är närmast bara. Det blir väldigt abstrakt om man ska attackera kapitalismen, eftersom den är dold bakom siffror. Vem ska jag attackera när det står Nasdaq eller Dow Jones?
Skratt bland åhörarna.
– Det är ingen svartskalle. Det blir väldigt diffust. Men antikapitalistisk kamp, jag tycker att det är det vi för. Genom att vi organiserar oss själva. Vi kommer med praktiska lösningar, vi använder våra hjärnor. Och steg för steg vinner vi mer mark. Vi blir mer mogna som personer. Vi vet inte allting, vi vet inte vilket ekonomiskt system vi ska ha, men vi kommer att komma fram till det med tiden.

Basar Gerecci är 23 år och en av grundarna av Megafonen, en reaktion mot Järvalyftet i Stockholm. Men också en organisation som tog på sig rollen som språkrör i samband med upploppen i Husby. Nazem Tahvilzadeh menar att de har skrämt slag i hela det svenska etablissemanget genom sin blotta närvaro. Det jublar rummet för.
Basar Gerecci undrar om han kan prata utan mikrofon. Det går inte:
– Om jag ska peka på något vi gjort som varit antikapitalistisk kamp, så har det varit vårt försök att i den här utvecklingssatsningen, Järvalyftet, försöka få de medborgare som drabbas att komma till tals och påverka det som händer.
Han menar att rivandet, nybyggandet och lyxrenoveringarna i förorten är olika sätt för stora kapitalistiska företag att få ut mer pengar för de fastigheter eller den mark de äger:
– De försöker plundra oss hårdare. Vårt arbete när det gäller Järvalyftet har varit att försöka informera och medvetandegöra oss själva och de andra boende i området om vad som händer. Att visa att det som händer faktiskt inte kommer att vara till nytta för dem. Att företagen bara har sina egna intressen för ögonen.

Meningen har varit att bromsa eller omöjliggöra storföretagens ambitioner, och Basar Gerecci anser att det har lyckats ganska väl.
– De ville göra området till något slags Hammarby Sjöstad, och det hindrade vi genom att protestera. Vi vill ha kvar våra områden. Det är klart att vi vill att det ska bli bättre. Men vi är inte många som har råd att betala åtta lax för en trea i Husby. Renoveringarna måste ske på våra villkor, vi som bor där.
Vad gäller den antirasistiska biten diskuterade Megafonen det för några år sedan och kom fram till att när de kräver att alla ska ha samma tillgång till bostad, utbildning och arbete, så är de antirasistiska per automatik. De behöver inte kalla sig för det:
– Idag ser det inte ut så. Idag är det enklare för vit överklass och medelklass att få bra utbildning, att få bra sjukvård, att få bra kultur och fritid, att få bra jobb. Det är folk som bor där vi bor och ser ut som vi gör som inte har tillgång till det. Så vi behöver inte skrika antirasism. Vi är kontroversiella redan när vi säger att alla ska ha tillgång.
Jubelapplåder.

Lite frågor släpps in. En man undrar vad som hände specifikt i Biskopsgården. Murat Solmaz berättar att det började med att folkhögskolan skulle läggas ned. Han gick där när den blev nedläggningshotad. Eleverna sov över och ockuperade:
– Därifrån började det med försök till självorganisering. Vi räddade skolan. Samtidigt lade de ner fritidsgården för de äldre ungdomarna i området. Vi satte oss ned en dag, några stycken som gått på folkhögskolan, och bildade Pantrarna för upprustning av förorten.
Själva ordet ”för” är viktigt. Murat Solmaz var trött på att vänstern var mot allting. Tyckte det var för negativt.
– Fritidsgården var det första vi kämpade för, genom namninsamlingskampanj, att organisera skolorna, prata med ungdomarna. Sen stormade vi politikernas stadsdelsnämnd och kastade ut dem därifrån, berättar han och får hurrarop och applåder igen.
De har också drivit kampanj för gatljus som varit släckta, mot massmedias bild, för en fotbollsplan, och haft läger för ungdomar.

Nazem Tahvilzadeh och Basar Gerecci. Foto: Emma LundströmLika rätt. Lika möjligheter. Samma tillgång till staden. Nazem Tahvilzadeh sammanfattar lite.
– Du hade ju själv svaret på din fråga, säger Emma Dominguez med ett leende.
– Det är klart jag har, säger Nazem Tahvilzadeh men understryker också att han har fått sina tankar och idéer under två års samtal med ungdomarna i organisationerna.
Han undrar varför de traditionella vänsterorganisationerna som arbetar för allas lika rätt inte attraherat dem, varför de startat egna organisationer.
För Basar Gerecci var det naturligt.
– Vi kände att det fanns ett behov. Det var en ung kille som mördades i vårt område 2008 och han smutskastades i media av den enkla anledningen att han var svart, att hans föräldrar var från Somalia, och att han var från Husby. Direkt trodde media att det var en gänguppgörelse. När vi fick ett konkret exempel på att media verkligen snackar skit bestämde vi oss för att starta.

De var strax under tjugo, hade inte varit politiskt aktiva, det fanns ingen relation till någon organisation:
– Det skulle krävas väldigt mycket för oss att höra av oss till etablerade organisationer och partier. I efterhand kan man reflektera över hur det ser ut med språk, trösklar och barriärer för hur man ska vara och tänka. Vi var mer intresserade av att göra saker med folk som vi kände.
– Jag kan vara på Socialistiskt forum för att min farsa tvingat hit mig från att jag var två bast, men jag får inte med mig mina vänner. Det var enklare att skippa bagaget, fördomarna och misstron som finns mot etablerade vänstergrupper, politiker och partier överhuvudtaget. Att säga: tja, jag kommer från Vänsterpartiet, det är självmord från första början. Du får med dig noll personer.
Många åhörare verkar hålla med.
Korruption och beslut bakom stängda dörrar är vad som förknippas med politiker, menar Basar Gerecci.

Emma Dominguez berättar att det var vänsterpartister som tipsade om att de kunde starta en namninsamling mot utförsäljningen. Hon vill också lyfta fram att det varit flera vänsterpartister som stöttat och kämpat för Alby. Ändå bestämde de sig tidigt för att göra insamlingen under egen flagg:
– Vi kände att det här är vår fråga, det handlar om oss. Och som Basar säger: det finns redan ett politikerförakt i våra områden. De kommer bara vart fjärde år. Många kopplar samma politiker och partier med skitsnack. Vi tänkte att vi kommer att få mer förtroende om vi står själva i frågan, är partipolitiskt obundna. Vi tänkte att vi då skulle få samla namn på fritidsgårdar och så.
Men det fick de inte. Inte ens på den ABF-ledda fritidsgården där hon själv jobbar. Varför?, undrar Nazem Tahvilzadeh.
– Min tolkning är att kommunen inte vill se gräsrotsrörelser som startar nerifrån. Vi gick in underifrån och började peta på deras miljoner, på deras miljardbusiness. Och då vill de inte att man ska organisera sig. Man vill se demokrati och engagemang när det sker på deras villkor. Nu började vi engagera oss själva, då har de inte kontroll över frågan, säger Emma Dominguez och fortsätter:
– Högsta chefen på ABF är polare med högsta socialdemokratiska kvinnan som bestämmer i kommunen. De använder strukturerna för att tysta ner oss. Det blev väldigt tydligt. Vi blev så motarbetade av politiker.

När det gäller Vänsterpartiet menar hon att det finns vissa enskilda personer som är bra, som samlat namn med dem:
– Det byggde upp ett förtroende för Vänsterpartiet i Botkyrka. För att de stod där och frös med oss. De var där och grät med oss när vi inte fick igenom folkomröstningen. Men som en effekt av hur det blev tror jag inte på demokratin som finns i Sverige idag. Det är bara en skendemokrati. Här har vi beviset på att vi gjorde allt på demokratisk väg, men det hjälpte inte. Så jag tror inte på den representativa demokratin som finns idag, där vi bara förväntas att gå och rösta vart fjärde år.
Hon har ilska i rösten och applåderna är starka.

För Murat Solmaz berättar med glimten i ögat om hur han googlade revolution och kommunism och fick kontakt med Revolutionär Kommunistisk Ungdom, hela rummet skrattar när han säger att han kände att nu jäklar var det dags. Men det var det inte, han kände sig totalt missanpassad och obekväm. Tyckte inte att de skapade någon verklig förändring. Han var redo att beväpna sig men fick sälja Proletären utanför Systembolaget. Det blir som en liten minisaga mitt i seminariet. Massa skratt och fniss och mycket humor från Murat Solmaz. Han hoppade av efter några månader, ville göra något mer praktiskt. Tyckte att det kändes som att syssla med välgörenhet. Tyckte att vänstern sålde ett budskap:
– Det är jätteviktig att jobba politiskt, men det går inte att bara säga: så här kommer världen se ut om vi tar över den. Folk kan inte relatera till det. De kommer att säga: hur fan ska ni gå tillväga för att ta er från där vi är idag, till dit? Med Pantrarna har vi framförallt jobbat med upprustning. De ser konkreta förändringar. Resultat. Det inger hopp och engagemang och de deltar i våra aktiviteter och blir bara fler och fler.

En man i publiken undrar vad vänstern, som han ser som stagnerad, kan lära sig av förortsorganisationerna. En annan man säger att det här är skillnaden mellan demokrati och diktatur. Hade det varit en diktatur skulle de inte ha lov att kämpa. Han kräver en applåd för ungdomarna och får det. En kvinna vill ha tankar och tips till andra organisationer, kring direktdemokrati. De tre får välja vad de vill svara på.
– Det vi gör är att försöka skapa en aktiv, deltagande demokrati genom att vi försöker röra på folk i våra områden, få dem att aktivera sig och ta tag i de frågor som rör oss. Det är ett kontinuerligt arbete, säger Emma Dominguez.
Murat Solmaz instämmer. Han tycker att Emma Dominguez valde rätt ord. Har själv varit i Latinamerika och tycker inte att så kallad ”direkt demokrati” verkligen fungerar, i praktiken.

Om vänsterns eventuella stagnation har Nazem Tahvilzadeh en hel del att säga. Påpekar att till exempel Vänsterpartiet växer:
– Idag är vi på ett socialistiskt forum där de flesta seminarierna är fullsatta. Vilket är ett tecken på att det finns ett sug för vänstern, eller hur? Men vi kan samtidigt se att de kanske inte växer just i förortsområdena. Där ni kommer ifrån. Vad är orsaken till det? De säger ju att de har en politik som skulle gynna förorten, och ändå har de en så svag bas, varför?Basar Gerecci, Murat Solmaz och Emma Dominguez. Foto: Emma Lundström

Emma Dominguez har funderat lite fram och tillbaka på vänstern. När de tog aktiv ställning för kampen i Alby blev hon väldigt positiv:
– De var det enda partiet i kommunen som sa nej till utförsäljningen. Då började mitt förtroende att växa lite. Sen tårtades Jimmie Åkesson. Jag var på fritidsgården den kvällen. Vi satt där med Aftonbladet och varenda unge applåderade. Vem vill inte trycka en tårta i ansiktet på Jimmie Åkesson?!
Applåder innan hon berättar att hon gick hem och såg facebookflödet:
– En massa antirasister skrev att det var våld mot demokratin. Jag tänkte: vad är det här för PK-folk? Det var en tårta! Sen ser jag att Jonas Sjöstedt gör ett uttalande där han säger typ att vi måste ta aktivt avstånd från det demokratiska våldet, och jag tänkte: shit, där tappade han alla mina ghettopoäng.
Skratt innan hon fortsätter:
– Jag var besviken för att man inte kunde ta ställning för någonting som egentligen är så enkelt som att kalla sverigedemokrater för rasister och säga att det inte är våld att använda sig av de här metoderna mot dem. Det går inte att jämföra med det riktiga våldet som sker i samhället. Det blev en debatt där man försökte nöja medelklassbubblan. Man glömde totalt bort förorten. För varenda människa jag träffade i orten, tyckte att det var en fet grej. Här tappar man dem. Min analys lite snabbt är att vänstern har tappat den nya arbetarrörelsen, de har tappat greppet om de väljare som de egentligen ska stötta och finnas hos.

Basar Gerecci håller med. Han tror också att det finns en annan orsak till det tappade förtroendet:
– Jag tror att det handlar om att vänstergrupper, eller så kallade vänstergrupper, har slutat vara vänster.
Han talar bland annat om Hyresgästföreningen. Tycker att de har sålt ut sig. Inte finns där när människor behöver dem:
– Det finns fortfarande de som tror att man kan vara vänster inom socialdemokratin, men Stefan Löfven går ut och säger att han kan samarbeta med vilket parti som helst, så var är vänstern? Den finns inte.
Återigen verkar många i rummet hålla med.

En ung vänsterpartist som tidigare har diskuterat frågan med Emma Dominguez säger att hon har helt rätt när det gäller Sjöstedts avståndstagande, men han tillägger att vi allihop måste hjälpas åt i samhällsdebatten:
– Det första Jonas tänker på, när han går ut och tar avstånd, är: vad kommer media annars att göra med honom dagen efter. Vi vet att media kan avsätta människor, som man gjorde med Juholt, för att de har en enorm makt. Men han skulle inte ha gjort det på det sättet, för Vänsterpartiet stod inte bakom tårtkastningen.
Han håller också med om att partiet inte är tillräckligt närvarande i förorterna, men vill samtidigt påpeka att Vänsterpartiet kämpar mot att Hyresgästföreningen och fackföreningsrörelsen går åt höger, och mot Sverigedemokraterna.
– Det enda riksdagsparti som företräder de här frågorna är ändå Vänsterpartiet. Därför är de självklara samarbetspartners och vi måste tillsammans kämpa för att få bort borgarna och få en annan samhällsutveckling.
Han får medhåll och en annan ung kille påpekar att ett sätt att ändra på Vänsterpartiet om det känns dåligt, är att gå med. Menar att den direkta kamp förortsorganisationerna gör, inte behöver utesluta den långsiktiga partipolitiska. De kan istället stötta varandra.

Nu är det nästan ingen tid kvar. En ung man som varit med i SSU men nu gått ur, menar att de partiaktiva ute i förorterna bara används som valarbetare:
– Det som förortsrörelsen är ett tecken på är att det har funnits ett vakuum som partierna inte lyckats fylla. De lokala partiföreningarna ute i förorterna har ingenting att säga till om. Just nu så är det jätteuppror inom Stockholms arbetarkommun där jättemycket förortsaktiva börjar lämna partiet. De som har stått i alla år på torgen och frusit.
Han undrar om panelen har några idéer om hur det vakuumet ska fyllas. Tiden är nästan ute. Tre frågor läggs till. En av dem är en hyllning. Det är en kvinna verksam vid Stockholms universitet som vill hylla Pantrarnas film Behandla oss inte som djur:
– Den är helt otrolig. Jag har använt den i min undervisning och jag har aldrig fått en så entusiastisk och ilsken repons från mina studenter någonsin. Den är helt utmärkt.
En man tar upp medias svartmålning och pekar på vikten av att bygga upp egna mediakanaler, såsom arbetarrörelsen en gång i tiden gjorde.

En halv minut var får panelen på sig att svara. Basar Gerecci berättar att Megafonen har tankar på att skapa lokal media:
– Vi hoppas kunna driva det tillsammans med Pantrarna och andra progressiva rörelser och inte göra det smalt utan verkligen konkurrera med de stora, till exempel Metro och Aftonbladet. Någon gång under 2014 hoppas vi kunna förverkliga en sådan plattform.
Det blir det jubel för.
Murat Solmaz menar att Pantrarna har bedrivit en kampanj mot Göteborgs-Postens smutskastning. Kampanjen blev en engångstidning, som sedan blev en skrivargrupp, ledd av författaren Johannes Anyuru.
Emma Dominguez, vars pappa har ställt en av frågorna, säger att hon har insett att förortsorganisationerna driver dagens klasskamp. Hon vill också understryka att det är viktigt att fylla de politiska vakuum som finns. Samtidigt anser hon att just de här organisationerna behövs som rörelser så som de är, idag, som stående utanför politiken:
– Så att vi kan pressa och driva de här frågorna. För jag har insett att etablerade politiker inte kan ta ställning, måste vara så försiktiga, inte trampa på tår. Där kommer vi in. Vi kan ta ställning. Vi är inte beroende av deras pengar. Vi är inte beroende av vad de ska tycka om oss. Vi ska vara därute och pressa inåt. Jag tror att det är vår roll och jag vet att vi behövs, och vi kommer att vara kvar.
Applåder och hurrarop och det blir svårt att ta sig ut ur den överfulla lokalen eftersom alla längtar efter syre och det var dagens sista seminarium.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , , , , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.