I swingpalatset med Ed Harcourt

02 november 2013

Förstasidan, Musik, På plats

Ed Harcourt. Foto: Emma Lundström

Nalen. Stockholm. Gnistrande och glittrande och en rymd upp till taket. En dricksvattenfontän där vattnet kommer ur en lejonmun. Har aldrig varit härinne förut. Har bara hört en mormor berätta om alla danserna. Den lackande svetten. Klackarna i taket. Swingpjattarnas utstyrsel. Sedan var det någon slags kyrklig lokal här ett tag.
Men nu är Nalen Nalen igen. Och det är sista fredagen i oktober. Luften utanför ljummen, löven klistrade mot den våta asfalten. Härinne fylls stora salen stadigt på med folk. Den brittiske musikern Ed Harcourt är i stan. Ska spela. Aktuell med nya plattan Back Into The Woods.
Ska erkänna. Har egentligen bara lyssnat på debuten, Here Be Monsters, från 2001. Tappade liksom bort honom sen. För att han är ganska ojämn. Bara några få av låtarna tar sig fram till mig.

Förbandet är Catherine A.D. Är sång, piano och fiol. Är melankoliskt och ibland lite ösigt. Fint. Inte så mycket mer. Sedan fortsätter melankolin.
För han är ganska deppig, Ed Harcourt. Och nu har han dessutom ont i halsen. Säger att han bastat med isbjörnar i Finland, att de sagt åt honom att hoppa i vattnet. Att han fick en fisk i halsen. Kallar den Nigel.
Sedan kör han God Protect Your Soul som har en refräng som tvinnar sig in i hjärnan: ”My heartache is my mistake, you see”.
En annan låt berättar han att han skrev efter en överförfriskad utenatt som slutade med att han ramlade in i björnbärsbuskarna på bakgården till sitt hus och fick be frun plocka ut taggarna.
Han framstår som en drummel som kommer undan med det, för att han är medveten om det själv.
Ibland är det väldigt innerligt. Ibland ganska tamt. Ibland tar han in förbandet. Ibland får han hjälp av svenska The Tiny. Ibland lyfter det, ibland inte riktigt.

Det som är bra är kärleken och svärtan. Det som är riktigt bra är när han hoppar ned från scenen och spelar en akustisk version av Last Will And Testament, står mitt i publikhavet och är alldeles allvarlig.
Men det absolut bästa är när han uppmanar publiken att stampa och klappa takten till sista extranumret; den lite smått tokglada Apple Of My Eye. Dricker vatten ur lejonets mun efteråt och är nöjd sen.
Det är inte särskilt omvälvande att lyssna på Ed Harcourt. Men det är ganska trivsamt.

Text och foto:
Emma Lundström

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.