”Det går att ta tillbaka välfärden!”

24 november 2013

Förstasidan, Inrikes, Kommentar, Nyheter

IMG_9358 copyHur kan vi vinna kampen om välfärden? Det frågar Maria Sundvall i denna artikel. Välfärden måste vara med i valkampanjen, skriver hon, och den nya folkrörelse, Folkkampanjen för gemensam välfärd, som börjar komma på fötter måste vara tydlig i detta. Och budskapet måste vara att det går att ta tillbaka välfärden, det är fortfarande ett alternativ.

“Det är ingen större fara, jag är alltid positiv. Fram kommer man alltid.” Så svarade en 41-årig kvinna på en fråga i Dagens Nyheter 13 november, om hur hon upplevt kaoset i kollektivtrafiken dagen innan ett godståg spårade ur på Sveriges mest trafikerade järnvägssträcka.
Hennes svar överrumplade mig. Var denna fördragsamhet möjlig? Jag hade fortfarande ett tydligt minne av min egen stresspuls och fysiskt påtagliga ilska, då vi fraktades runt i kollektivtrafiken på fullproppade ersättningsbussar och tunnelbanetåg.
En annan intervjuad stockholmstrafikant drog slutsatsen:
– Det är klart att det har varit störande, men det finns mycket värre saker än detta.
Jo, det är klart. Samma morgon handlade den största nyheten i samma tidning om tyfonen Hayians härjningar på Filippinerna med 10 000 befarade döda, 800 000 internflyktingar och materiella skador motsvarande en tjugondel av bruttonationalprodukten.

Så var ilskan över tågkaoset proportionslös, utslag av en bortskämd storstadsbos orealistiska förväntningar på ständigt fungerande service?
Men lika lite som de svältande barnen i Indien blev mättare om vi åt upp den stekta sillen i barndomen, lika lite blir läget i Filippinerna bättre om vi tålmodigt finner oss i kollektivtrafikens sammanbrott. Snarare tvärtom. Vår fördragsamhet riskerar att fördunkla likheterna i de system som ställer till elände såväl här som där. System som prioriterar profit framför mänskliga behov leder till klimatkaos, urusel infrastruktur, avsaknad av hjälpinsatser för de tyfondrabbade – lika väl som till utsliten räls på järnvägsspåren.

Det finns en stor opinion i Sverige till försvar av välfärdsservicen. Ändå är det så svårt att vinna segrar i kampen för att försvara välfärden. Det beror inte bara på motståndarens styrka – den styrka som härrör ur stenhårda ekonomiska intressen – utan också på vår egen svårighet att samla motståndet.
Dagen efter tågurspårningen tänkte jag att ett stort hinder på vägen utgörs av vår förbannade fördragsamhet. Och på att tilltron till dem däruppe förmodligen är större i Sverige än i flertalet länder. Vi har historiska erfarenheter av välstånd, och vi kan tycka att vi haft skäl att lita på de styrande. Vi har glömt att välståndet byggdes upp genom organisering och kamp nedifrån, inte genom välvilja uppifrån.

Hinder är också angreppen på välfärdssektorn som försvagar de direkt berörda. De anställda blir skambelagda när de utmålas som ineffektiva. Patienter och klienter hukar när de framställs som parasiter på socialförsäkringssystemen.
Det största hindret i försvaret av välfärden är nog dess fortgående urgröpning genom nedskärningar och marknadisering. Genom New Public Management verkar inte vården, skolan och omsorgen längre värda att försvara.
Och det var inte alltid bättre förr. När välfärdsförsvararna framstår som naiva om eller låter sig förknippas med det förgångna försvagas också deras berättigade kritik av försämringar.

Alternativlösheten är ett stort hinder. När ledande socialdemokrater sagt att vinstdriften inte ska ifrågasättas, eller när vänsterpartiet inför förra valet accepterade budgettaket för att kunna ingå i regeringsunderlaget – då har alternativen till den borgerliga politiken smält samman som is i töväder. Det som kallats ”maktlöshetssjukan” – föreställningen om att vi inte kan förändra något – grasserar.
Till maktlöshetssjukan bidrar också hela den idiotisering som sker av politiken och mediavärlden. Kampen mellan blocken framställs i media som en idrottstävling eller Idoluttagning.

Valår som det vi går in i tycks fördumningen bli extra tydlig. De etablerade partierna enas om att det gäller att vinna medelklassrösterna. Att Socialdemokraterna fortsätter med den taktiken trots att den inte fungerade i förra valet, och trots att det finns många tecken på att även mellanskiktsväljare är missnöjda med välfärdsförsämringen, är upprörande. När Stefan Löfven säger i TV att han har svårt för begreppen vänster och höger – då slår han an en ton, som ska ljuda under valåret. Risken är stor att det blir svårare att samla breda mobiliseringar för välfärden.
Den vägen är tvärtemot det recept för vänsterflygeln som den norske fackföreningsmannen och välfärdskampanjaren Asbjörn Wahl givit:
”Det är när de politiska alternativen står klart mot varandra, när de verkliga motsättningarna i samhället inte skyms, utan kommer till uttryck som vänstersidan lyckas bäst med att mobilisera” (Velferdsstatens vekst – og fall?, 2009).

För oss som inte står ut med att valrörelser leder till ökad otydlighet, att det än en gång ska bli så att skillnaden mellan alternativen utsuddas utan att ett enda konkret löfte ges – för oss gäller det att göra välfärdsfrågan till en central del av valkampanjen som ingen politiker kan undgå. Vi måste bygga en folkrörelse som står emot trycket från valtaktikerna och som driver frågorna vidare.
Det var just en sådan folkrörelse vars födelse proklamerades i ett pressmeddelande från Göteborgsgruppen inom Folkkampanjen för gemensam välfärd efter den lyckade manifestationen 21 september.

Den folkrörelsen måste vara tydlig. Rörelser har inget annat existensberättigande än att vara lojala med saken. Att vinna människor för ståndpunkter. Andra kan ta på sig uppgiften att snickra kompromisser. Men för att nå en kompromiss måste det först finnas en stark opinion.
En folkrörelse måste bygga på intressekamp, på att människor sluter sig samman för att försvara sina villkor. Folkrörelsen krymper till en aktivistgrupp ifall den bara samlar dem som är mest radikala och mest ideologiskt övertygade om privatiseringarnas skadliga effekter.

Egentligen borde det inte vara ett problem – vi är alla brukare av välfärdsservice, från det första ultraljudet på BB tills någon sluter våra ögon på äldreboendet. Men beroende på vår sociala situation är vi i olika hög grad beroende av en välfungerande, offentligt finansierad, jämlik service. Rörelsen måste därför göra extra ansträngningar för att nå de berörda – personalen lika väl som brukarna av välfärdsservicen, antingen det handlar om skolelever, patienter eller omsorgstagare. I samband med manifestationerna 21 september var det glädjande att se att så många talare just representerade dessa grupper.
Nya människor måste inbjudas att engagera sig. Det måste finnas något att göra för var och en – inte bara för de vana demonstranterna eller erfarna insändarskribenterna.

Rörelser stärks av att nätverka. Det handlar inte främst om att skapa nätverk mellan organisationer utan om att förena människor som försvarar välfärden utifrån olika utgångspunkter. När vårdpersonalen, patienterna och forskarna som studerat vården möts och beskriver samma verklighet blir de starkare tillsammans. Ett nytt språk skapas där onödiga motsättningar upphävs och vi har nytta av varandras erfarenheter.
I en bok från i år om de arabiska resningarna skriver forskaren Gilbert Achcar om de nya organisationsformer som skapades under den arabiska våren. Han tänker då främst på unga människors kreativa användning av Internet för att samordna protesterna mot regimerna. Och han citerar sociologerna McAdam, Tarrow och Tilly som beskrivit vad som behövs för att åstadkomma en scale shift – en ”förändring i antal och nivå av samordnade protestaktioner som leder till bredare protester med ett vidare spektrum av aktörer och som sammanbinder deras krav och identiteter” (The people want, 2013, s. 160).
Just så – vi skulle verkligen behöva en scale shift i välfärdskampen. Den blir möjlig om vi fortsätter att bygga en folkrörelse som ständigt vidgas och som använder alla kreativa sätt att nå ut.
Som folkrörelse måste vi också vara sturigt envisa. Att det förutsebart nog bidde en tumme av vinstfrågan på Socialdemokraternas kongress i april betyder inte att debatten är över. Det visas inte minst av den fackliga tankesmedjan Katalys som oförfärat fortsätter att driva frågan, ur nya vinklar, med egna opinionsundersökningar, rapporter om friskolorna, krav på skattehöjningar och omfattande sociala förbättringar. Även vi i de mindre mediala kampanjgrupperna kan nå ut genom enträget uppvaktande av media, slagfärdiga initiativ, ständiga påminnelser.

Ibland sägs det att folkrörelser bara kan nå ut genom att ha positiva budskap. Jag är inte säker på att det verkligen förhåller sig så. Det hör till sakens natur att alternativa rörelser inte kan ha detaljlösningar på samhälleliga problem. På den arenan har de makthavande företräde. Om rörelserna skissar på alltför konkreta alternativ blir det lätt en teknisk diskussion, där den ursprungliga drivkraften – missnöjet och vreden över orättvisan – bleknar bort.
Vårt positiva budskap måste istället handla om att sprida budskapet att det går att ta tillbaka välfärden. Förra året deltog jag på en konferens i London om reformerna i sjukvårdssystemet NHS. Hela konferensen cirklade kring kravet att ”ta tillbaka NHS”. Den blivande LO-ordföranden höll ett sylvasst tal. Det slog mig då hur sällan krav på tillbakatagande reses i Sverige. Vi har vant oss vid att försämringar blir bestående, oavsett maktskiften.

Vårt andra positiva budskap är att det enda sättet att rädda välfärden är genom demokrati. Det kan föras fram som en modell när vårdens styresmän säger att det inte finns något alternativ till den förödande pinnjakten – för vem vill ha tillbaka det gamla systemet med maktfullkomliga klinikchefers prestigefyllda strid om resurserna?
Det är ett budskap som går att konkretisera på ett otal sätt. Det kan demonstreras i handling, när kommunmedborgare kräver besked från sina lokala politiker, driver medborgarinitiativ och kräver folkomröstningar. Det kan konkretiseras i krav på rådslag, alternativa planer för vården, omringningar av hotade sjukhus… Demokrati måste handla om insyn och beslutsmakt för brukare, personal och för allmänheten.

Maria Sundvall

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.